många enskilde upplyste män och de begge stats makterna sjelfve afsagt förkastelsedomen öfver den dubbla årsberäkningen vid ecklesiastiska befordringar, så qvarstår den; och man befinner sig i ett nära ogenomskådligt mörker, när man frågar sig: Hvken är din hemliga motståndskraft, som hindrar den dubbia årsberäkningens afskaffande? Någon ledning till svar på denna fråga finner man dock i den omständighet, att motståndet kommit och ännu kommer från biskopssidan. Man misständer med skäl, att prelaterna 2 hemlighe: motarbeta, hvad de understundom offentligen bifalla; samt att vissa enskilda kastoch slägtintressen På dolda vägar lägga hinder för rättvisans gång. Åtminstone vet man med visshet att, om samtlige Biskoparne inför Kongl. Maj:t, samt i Presteståndet, och då de, såsom ordförande i domkapitlen, afgifvit sina utlåtanden i ämnet, tillstyrkt den dubbla årsberäkningens afskaffande, och bidragit att undanrödja hindren för vinnande af rättvisa åt Presterskapet, denna sak längesedan varit bragt till ett önskadt slut. Men om vi nu misstaga oss, när vi förmoda, att Biskoparna och Domkapitlen äro de, som sträfva emot reformen ), så blifver en ny fråga, em de befrämjat densamma så mycket, som pligten dem ålagt. Vi vilja ej förmoda, att de med rent uppsåt satt sig emot rättvisan; men ; vi tvingas misstänka, dels att de ej lemnat henne; stöd, och dels att detta stöd, om det lemnats, varit alltför vacklande och osäkert. De hafva ej velat öppet och oförställdt uttala sin öfvertygelse om den orättvisa, som ligger i dubbelårs-beräkningen och allvarligt verka för dess afskaffande. Biskopar och Domkapitels-ledamöter hafva sjelfve uppstigit till sina platser på den dubbla årsberäkningens väg, och innan man kan vänta, att de skola erkänna orättvisan deraf, måste de hafva försonat sig med det inre medvetandet om denna orättvisa. Och hvarigenom vin-; nes denna försoning? Jo, genom eftergift och men-; niskokärlekens inlåtande i hjertat. Det hörer till den menskliga egenkärleken och svagheten, att ej erkänna egna brister — ej vidgå, att man vunnit till andras förfång. Men det blifver för dubbelårsberäk-. naren aldrig en nesa, att han vunnit befordran, lycka och trefnad på dubbelårsvägen, ty Staten beviljade honom detta företräde, och allmänna opinionen ansåg det tillkomma honom. En annan tid och andra omdömen hafva likväl nu uppstått. Man inser orättvisan i de dubbla åren och fordrar rättvisa. Äfven motståndarne se orättvisan, ty det är omöjligt för sunda förnuftet att icke se henne; men de vilja hafva henne qvar, de vilja att det framgent skall finnas en kast, som lefver af samma förtryck, som de — de vilja att församlingens vanlottade presterskap allt framgent skall bindas under tyranniets välde — de söka gifva orättvisan sken af rättvisa, och tro sig dermed hafva tystat den inre: förebråelsen. Detta är och förblifver en evig nesa, att ej vilja understödja det rätta, sanna och nyttiga, når man kommit till insigt deraf, att det förut varit undertryckt. I Det har mött så många hinder för den dubbla årsberäkningens afskaffande, säger man. Låt så vara! Men hindren äro, genom lönetillökning åt skollärare, långt öfver hvad adjunkter åtnjuta, undanröjda, och om flere hinder ännu qvarstå, hvems fel är det, att dessa hinder ej blifvit urvägabragte? Jo Biskoparnes och Domkapitlens! Äfven vid denna riksdag hafva motioner blifvit väckta inom Presteoch Bondestånden om den dubbla årsberäkningens afskaffande. Presteståndet remitterade motionen, icke till EkonomiUtskottet, dit den egentligen hört, utan till ståndets enskilda Ut skott, der man bättre kunde hålla fadershanden öfver ärendet. En biskop sitter ordförande i detta Utskott. Vi känna ej de hinder, som mött för sakens behandling, men tro, att intet annat legat i vägen, än brist på god vilja. Förmodligen ämnar man nu undansticka hela ärendet, då man ej eger giltiga skäl till motionens förkastande: Snart ljudar måhända trumpeten och manar de högvördige till hemtåg, innan de fullgjort hvad Sveriges presterskap af dem förväntar. Men välkomna skola de ej blifva hemma, om de ej gjort allt hvad af dem göras kan, och för sin del beslutat, att all förhöjd årsberäkning vid ecklosiastika befordringar genast må upphöra. Man kan ej rimligen vänta sig, att adjunkterne skola hysa den aktning och kärlek till sina styresmän, som vederbör, då desse, långt ifrån att befordra deras trefnad och belåtenhet, tvärtom sträfva deremot. Vi skulle nedlägga alla våra anmärkningar, om det vore oss möiligt begripa, hvad fördel och inre tillfredsställelse motståndarne kunne ega af sitt hårdnackade motstånd, och sin intrigfulla kamp emot sanningen och rättvisan. De redlige män, bland hvilka finnas både Biskopar och Konsistorialer, som, ehuru de sjelfva uppstigit på dubbelårsvägen, arbetat för de dubbla årens försvinnande; månne de hafva gjort det emedan de varit kortsyntare än motståndarne? Nej; men emedan de haft ett redligare sinnelag, med sånn religiös ödmjukhet erkänt orättvisan och sökt försoning med sitt eget medvetande, derigenom att de kämpat för rättvisans seger. ) Noten sidan 7 i Hr Prosten Kjellenbergs skrift upplyser om ett Domkapitlets i Linköping beteende, som är märkvärdigt nog. — we —————————— —LA RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. ET ms Ke a .Raa VR