att inlösas, fullkomligt fri från hvarje sådan förlägenhet. Denna styrelse är också, förmodar man, den enda som, sedan den till fullo och redligt betalt alla statens kreditorer, äfven befriat sig sjelf helt och hållet från all gäld. Det bör vara elt föremål för vårt allvarliga bemödande, att upprätthålla en så önskansvärd utmärkelse, och som gör vår nationalkarakter så mycken heder. Eit fritt folk bör aldrig, om det är möjligt att undvika det, utsätta sig för nödvändigheten att behöfva handla om republikens fred, ära eller välfärd med utländska kreditorers regeringar, hvilka, ehuru benägna de kunna vara att i allmänhet med oss underhåll: vänskapliga relationer, likväl, i följd af deras egen ställning, måste vara fientligt sinnade emot sådana statsinrättningars, som våra, framsång och varaktighet. De förlägenheter, sum följa af en dylik ställning, kunna blifva högst förödmjukande. Ett annat inkast, föga mindre betänkligt, emot tillskapandet af en ny statsskuld, är dess oundvikliga tendens alt tilltaga i storlek och att föda af sig nationalslöseri. Den har med föga nytta följt händelserne, som i våra dagar skulle behöfva erinras om de svårigheter, hvilka en regering, beroende af lån för bestridandet af sina vanliga utgifter, har att bekämpa i de inflytanden, hvilka beständigt äro i verksamhet för att tillvagabringa nya lån: af kapitalister, hvilka rikta sig genom regeringens skuldförbindelser för belopp, vida öfverstigande de summor, de verkligen försträcka — en fruktbar källa till individuell förstoring i alla länder med statsskuld — af akticägare, som söka sin vinst i de allmänna papperens stligande och fall, och af egennyttige projektmakare, som föreslå allmänna arbeten, såsom det heter, för allmänhetens bästa, men med hvilka afsigten alltför ofta i sjelfva verket är befordrandet al enskild fördel. Det är bekant, alt många af staterna befinna sig i nödvändighet, att ålägga folket skatter, för betalningen af intresset å deras statsskuld, och detta förhållande lemnar ett ytterligare och ganska giltigt skäl hvarföre Federal-styrelsen bör afhålla sig ifrån att tillskapa en statsskuld, hvarigenom folket skulle blifva utsatt för dubbel beskattning för lika ändamål. Vi äga inom vårt eget sköte ymniga tillgångar för hvarje påkommande bebof; och vi kunna vara fullt förvissade, alt våra medborgare aldrig, när det gäller, skola befinnas obenägne alt förse regeringen med alla de medel, som kunna erfordras för landets försvar. I fredstid finnes i intet fall något skäl, som kunde rättfärdiga Federal-styrelsen, om den ville tillskapa en permanent statsskuld. Dess inskränkta omfång af konstitutionella pligter kan visserligen, under dylika förhållanden, fyllas, utan att den behöfver taga sin tillflykt till utvägen af statsskuld. Såsom man sett, har den undvikits under fyra år af större financiella svårigheter, än som ägt rum under någon lika lång period sedan vår statsförfattnings antagande, och hvilken period derjemte företett så många orsaker till extraordinarie utgifter. Men för att uppnå ett så önskansvärdt mål. äro tvenne saker nödvändiga — först att federalstyrelsens verksamhet hålles inom de gränser. som grundlagens stiftare föreskrifvit; och för dei andra, att alla anslag för ändamål, som medgifvas vara konstitutionella, och äfven användandet af dessa anslag, sker med noggrann mer klok och praktisk hushållning. Det första vil koret beror förnämligast af folket sjelf, af de åsigter det bildar sig om grundlagens verkliga mening, och det förtroende det hyser för deras politiska tänkesätt, som det utväljer till sina representanter i Kongressen; det andra vilkoret beror af den samvetsgrannhet, hvarmed folket: mera omedeibara representanter och andra of fentliga funktionärer uppfylla sina pligter. 4 alla sidor erkännes pligten att hushålla med det allmännas medel; och likväl finnas få ämnen om hvilka det råder mera olikhet i åsigter, är man beständigt erfar i afseende på den trohet hvarmed denna pligt uppfylles. Hvarken olik. het i tänkesätt eller ens ömsesidiga heskyllningar i en fråga, der allmänna sinnesstämninger med skäl är så ömtålig, kunna väl helt och hållet undvikas, och det minst vid perioder al stor politisk jäsning. Men ett förståndigt och upplyst folk kommer merendels slutligen til rikliga slutsatser i ett dylikt ämne. Praktisl hushållning i allmänna utgifter har icke någor farligare fiende att kämpa emot, än stora öfver skotter å statsinkomsterna: och de ovanligt sto ra anslagen år 4837 kunna utan tvifvel till el stor del spåras till denna källa, oberäknadt d extra utgifter, som de Indianska affärernes ställ ning gjorde nödvändiga. Den hastiga utdelnin gen af de stora öfverskotten, hvilka då funno i skattkammaren, och den lika hastiga som exem pellöst svåra hvälfningen i landets handel oci affärer, hvilken med full säkerhet bhäntydde p en blifvande stor och långvarig minskning statsinkomsterna, gjorde det ännu mera lämp ligt alt, så snart som möjligt, nedsätta statsut gifterne. (Forts. följer ) — Den märkvärdiga fråga, som för närvaran da framför alla andra offentliga ämnen uppslu