att inlösas, fullkomligt fri från hvarje sådan för-
lägenhet. Denna styrelse är också, förmodar
man, den enda som, sedan den till fullo och
redligt betalt alla statens kreditorer, äfven be-
friat sig sjelf helt och hållet från all gäld. Det
bör vara elt föremål för vårt allvarliga bemö-
dande, att upprätthålla en så önskansvärd ut-
märkelse, och som gör vår nationalkarakter så
mycken heder. Eit fritt folk bör aldrig, om
det är möjligt att undvika det, utsätta sig för
nödvändigheten att behöfva handla om repu-
blikens fred, ära eller välfärd med utländska
kreditorers regeringar, hvilka, ehuru benägna
de kunna vara att i allmänhet med oss under-
håll: vänskapliga relationer, likväl, i följd af de-
ras egen ställning, måste vara fientligt sinnade
emot sådana statsinrättningars, som våra, fram-
sång och varaktighet. De förlägenheter, sum
följa af en dylik ställning, kunna blifva högst
förödmjukande. Ett annat inkast, föga mindre
betänkligt, emot tillskapandet af en ny stats-
skuld, är dess oundvikliga tendens alt tilltaga i
storlek och att föda af sig nationalslöseri. Den
har med föga nytta följt händelserne, som i vå-
ra dagar skulle behöfva erinras om de svårig-
heter, hvilka en regering, beroende af lån för
bestridandet af sina vanliga utgifter, har att be-
kämpa i de inflytanden, hvilka beständigt äro i
verksamhet för att tillvagabringa nya lån: af
kapitalister, hvilka rikta sig genom regeringens
skuldförbindelser för belopp, vida öfverstigan-
de de summor, de verkligen försträcka — en
fruktbar källa till individuell förstoring i alla
länder med statsskuld — af akticägare, som
söka sin vinst i de allmänna papperens stli-
gande och fall, och af egennyttige projekt-
makare, som föreslå allmänna arbeten, såsom
det heter, för allmänhetens bästa, men med
hvilka afsigten alltför ofta i sjelfva verket är
befordrandet al enskild fördel. Det är bekant,
alt många af staterna befinna sig i nödvändig-
het, att ålägga folket skatter, för betalningen
af intresset å deras statsskuld, och detta förhål-
lande lemnar ett ytterligare och ganska giltigt
skäl hvarföre Federal-styrelsen bör afhålla sig
ifrån att tillskapa en statsskuld, hvarigenom
folket skulle blifva utsatt för dubbel beskatt-
ning för lika ändamål. Vi äga inom vårt eget
sköte ymniga tillgångar för hvarje påkomman-
de bebof; och vi kunna vara fullt förvissade,
alt våra medborgare aldrig, när det gäller, sko-
la befinnas obenägne alt förse regeringen med
alla de medel, som kunna erfordras för landets
försvar. I fredstid finnes i intet fall något skäl,
som kunde rättfärdiga Federal-styrelsen, om
den ville tillskapa en permanent statsskuld.
Dess inskränkta omfång af konstitutionella plig-
ter kan visserligen, under dylika förhållanden,
fyllas, utan att den behöfver taga sin tillflykt
till utvägen af statsskuld. Såsom man sett, har
den undvikits under fyra år af större financi-
ella svårigheter, än som ägt rum under någon
lika lång period sedan vår statsförfattnings an-
tagande, och hvilken period derjemte företett
så många orsaker till extraordinarie utgifter.
Men för att uppnå ett så önskansvärdt mål.
äro tvenne saker nödvändiga — först att fede-
ralstyrelsens verksamhet hålles inom de gränser.
som grundlagens stiftare föreskrifvit; och för dei
andra, att alla anslag för ändamål, som medgif-
vas vara konstitutionella, och äfven användan-
det af dessa anslag, sker med noggrann mer
klok och praktisk hushållning. Det första vil
koret beror förnämligast af folket sjelf, af de
åsigter det bildar sig om grundlagens verkliga
mening, och det förtroende det hyser för deras
politiska tänkesätt, som det utväljer till sina re-
presentanter i Kongressen; det andra vilkoret
beror af den samvetsgrannhet, hvarmed folket:
mera omedeibara representanter och andra of
fentliga funktionärer uppfylla sina pligter. 4
alla sidor erkännes pligten att hushålla med det
allmännas medel; och likväl finnas få ämnen
om hvilka det råder mera olikhet i åsigter, är
man beständigt erfar i afseende på den trohet
hvarmed denna pligt uppfylles. Hvarken olik.
het i tänkesätt eller ens ömsesidiga heskyllnin-
gar i en fråga, der allmänna sinnesstämninger
med skäl är så ömtålig, kunna väl helt och
hållet undvikas, och det minst vid perioder al
stor politisk jäsning. Men ett förståndigt och
upplyst folk kommer merendels slutligen til
rikliga slutsatser i ett dylikt ämne. Praktisl
hushållning i allmänna utgifter har icke någor
farligare fiende att kämpa emot, än stora öfver
skotter å statsinkomsterna: och de ovanligt sto
ra anslagen år 4837 kunna utan tvifvel till el
stor del spåras till denna källa, oberäknadt d
extra utgifter, som de Indianska affärernes ställ
ning gjorde nödvändiga. Den hastiga utdelnin
gen af de stora öfverskotten, hvilka då funno
i skattkammaren, och den lika hastiga som exem
pellöst svåra hvälfningen i landets handel oci
affärer, hvilken med full säkerhet bhäntydde p
en blifvande stor och långvarig minskning
statsinkomsterna, gjorde det ännu mera lämp
ligt alt, så snart som möjligt, nedsätta statsut
gifterne. (Forts. följer )
— Den märkvärdiga fråga, som för närvaran
da framför alla andra offentliga ämnen uppslu