många enskilde upplyste män och de begge stats
makterna sjelfve afsagt förkastelsedomen öfver den
dubbla årsberäkningen vid ecklesiastiska befordrin-
gar, så qvarstår den; och man befinner sig i ett nära
ogenomskådligt mörker, när man frågar sig: Hv-
ken är din hemliga motståndskraft, som hindrar
den dubbia årsberäkningens afskaffande? Någon
ledning till svar på denna fråga finner man dock i
den omständighet, att motståndet kommit och ännu
kommer från biskopssidan. Man misständer med
skäl, att prelaterna 2 hemlighe: motarbeta, hvad de
understundom offentligen bifalla; samt att vissa en-
skilda kast- och slägtintressen På dolda vägar lägga
hinder för rättvisans gång. Åtminstone vet man
med visshet att, om samtlige Biskoparne inför Kongl.
Maj:t, samt i Presteståndet, och då de, såsom ord-
förande i domkapitlen, afgifvit sina utlåtanden i äm-
net, tillstyrkt den dubbla årsberäkningens afskaffan-
de, och bidragit att undanrödja hindren för vinnande
af rättvisa åt Presterskapet, denna sak längesedan
varit bragt till ett önskadt slut. Men om vi nu miss-
taga oss, när vi förmoda, att Biskoparna och Dom-
kapitlen äro de, som sträfva emot reformen ), så
blifver en ny fråga, em de befrämjat densamma så
mycket, som pligten dem ålagt. Vi vilja ej förmoda,
att de med rent uppsåt satt sig emot rättvisan; men ;
vi tvingas misstänka, dels att de ej lemnat henne;
stöd, och dels att detta stöd, om det lemnats, varit
alltför vacklande och osäkert. De hafva ej velat öp-
pet och oförställdt uttala sin öfvertygelse om den o-
rättvisa, som ligger i dubbelårs-beräkningen och all-
varligt verka för dess afskaffande. Biskopar och
Domkapitels-ledamöter hafva sjelfve uppstigit till sina
platser på den dubbla årsberäkningens väg, och in-
nan man kan vänta, att de skola erkänna orättvisan
deraf, måste de hafva försonat sig med det inre med-
vetandet om denna orättvisa. Och hvarigenom vin-;
nes denna försoning? Jo, genom eftergift och men-;
niskokärlekens inlåtande i hjertat. Det hörer till den
menskliga egenkärleken och svagheten, att ej erkän-
na egna brister — ej vidgå, att man vunnit till an-
dras förfång. Men det blifver för dubbelårsberäk-.
naren aldrig en nesa, att han vunnit befordran, lycka
och trefnad på dubbelårsvägen, ty Staten beviljade
honom detta företräde, och allmänna opinionen an-
såg det tillkomma honom.
En annan tid och andra omdömen hafva likväl nu
uppstått. Man inser orättvisan i de dubbla åren och
fordrar rättvisa. Äfven motståndarne se orättvisan,
ty det är omöjligt för sunda förnuftet att icke se
henne; men de vilja hafva henne qvar, de vilja att
det framgent skall finnas en kast, som lefver af sam-
ma förtryck, som de — de vilja att församlingens
vanlottade presterskap allt framgent skall bindas un-
der tyranniets välde — de söka gifva orättvisan sken
af rättvisa, och tro sig dermed hafva tystat den inre:
förebråelsen. Detta är och förblifver en evig nesa,
att ej vilja understödja det rätta, sanna och nyttiga,
når man kommit till insigt deraf, att det förut varit
undertryckt. I
Det har mött så många hinder för den dubbla års-
beräkningens afskaffande, säger man. Låt så vara!
Men hindren äro, genom lönetillökning åt skollärare,
långt öfver hvad adjunkter åtnjuta, undanröjda, och
om flere hinder ännu qvarstå, hvems fel är det, att
dessa hinder ej blifvit urvägabragte? Jo Bisko-
parnes och Domkapitlens!
Äfven vid denna riksdag hafva motioner blifvit
väckta inom Preste- och Bondestånden om den dub-
bla årsberäkningens afskaffande. Presteståndet re-
mitterade motionen, icke till EkonomiUtskottet, dit
den egentligen hört, utan till ståndets enskilda Ut
skott, der man bättre kunde hålla fadershanden öfver
ärendet. En biskop sitter ordförande i detta Utskott.
Vi känna ej de hinder, som mött för sakens behand-
ling, men tro, att intet annat legat i vägen, än brist
på god vilja. Förmodligen ämnar man nu undan-
sticka hela ärendet, då man ej eger giltiga skäl till
motionens förkastande: Snart ljudar måhända trum-
peten och manar de högvördige till hemtåg, innan
de fullgjort hvad Sveriges presterskap af dem för-
väntar. Men välkomna skola de ej blifva hemma,
om de ej gjort allt hvad af dem göras kan, och för
sin del beslutat, att all förhöjd årsberäkning vid
ecklosiastika befordringar genast må upphöra.
Man kan ej rimligen vänta sig, att adjunkterne
skola hysa den aktning och kärlek till sina styres-
män, som vederbör, då desse, långt ifrån att befor-
dra deras trefnad och belåtenhet, tvärtom sträfva der-
emot. Vi skulle nedlägga alla våra anmärkningar,
om det vore oss möiligt begripa, hvad fördel och
inre tillfredsställelse motståndarne kunne ega af sitt
hårdnackade motstånd, och sin intrigfulla kamp emot
sanningen och rättvisan. De redlige män, bland
hvilka finnas både Biskopar och Konsistorialer, som,
ehuru de sjelfva uppstigit på dubbelårsvägen, arbetat
för de dubbla årens försvinnande; månne de hafva
gjort det emedan de varit kortsyntare än motstån-
darne? Nej; men emedan de haft ett redligare sin-
nelag, med sånn religiös ödmjukhet erkänt orättvi-
san och sökt försoning med sitt eget medvetande,
derigenom att de kämpat för rättvisans seger.
) Noten sidan 7 i Hr Prosten Kjellenbergs skrift
upplyser om ett Domkapitlets i Linköping bete-
ende, som är märkvärdigt nog.
— we —————————— —LA
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
ET ms Ke a
.- Raa VR