mycket på fri hand hopsmida uppgilter al den
beskaffenhet, att en hederligt tänkande man i
a!lmänhet anser sig förpligtad, att anföra något
slags bevis, innan han offentligen framställer dy-
lika: en pligtkänsla, hvaraf likväl de konserva-
tiva, skriftställarne ingalunda tyckas vara gene-
rade. Det lyder som töljer:
TUnder sådana konjunkturer hemma i Sverge och
i egenskap af ett legitimt foster utaf den sinnes-
stämning hos den stora massan i allmänhet uti Eu-
ropa, som skapats af den elektriserande Julirevolu-
tionen, genöm hvilken folken trodde sig väckta ur
den middagsslummer bvari den heliga alliansens
diplomatiska idyll hade försänkt dem och hvarur de
nu yrvakna uppstörtade, framträdde fi December 4850
en ung man på stridsbanan, en underordnad obe-
tydlig tjensteman, sem icke egde mera än sitt sim-
pla adliga namn, det låntagna kapital! penningar,
hvarmed han uppsatte en liten halfarkstidning ),
och det egna ide-kapital, hvarmed den skulie fyllas.
Mannens namn var Lars Ej ria (född 4804, stude-
rade i Uppsala under Domprosten Thorsanders och
Professor Sjöbrings uppsigt och blef der Ph. Magi-
ster 48214, J. U. Candidat s. å. — det sistnämnda
lärdomsprofvet togs både hastigt och lustigt —, No-
tarie i Bergskollegium), och den lilla tidningen var
Aftonbladet ?).
aHjerta hade förut under Riksdagen 41828—50 till-
sammans med Crusenstolpe redigerat Riksdagetid-
ningen. Redan då begyntes det system af riksdags-
förhandlipgarnas partiska refererande, som han se-
dan i Aftonbladet fortsatt. Den blinda mängder
tror naturligtvis, att endast snille, talang, kunska-
per, fosterlandskärlek finnas på den ena sidan och
motsatsen på den andra. Anmärkas må, att mera
opartiskhet så väl i detta som andra hänseenden på
de sednare månaderna börjat iakttagas, måhända för-
anledt af någon ominöst påträngande Tidens OrO
och tidens krvaf.
aHjerta uppträdde med sitt Aftonblad i början så-
som pickelhäring, för att roa publiken med diverse
skämt och upptåg. Och hvem skulle då hafva trott,
att demne obetydlige Notarie, medelst d-tia obetyd-
liga halfarksföretag, skulle 40 år sednare hafva kom-
mit derhän, att halfarket utvext till nära lika stor-
lek med J:urnal des Debats, att han med denna
rörelse inbringade en årlig brutto-inkomst af400,000
Rdr Rgs (?!!), att han dermed skulle leda en svensk
Riksdag, bestämma anslagens till statsverket större
eller mindre höjd, allt efter som de rådgifvare an-
togos eller ej, hvilka Notarin föreslog åt Sverges
Konuny. Hjertas motståndare hafva tillagt honom
svåra karakterslyten, såsom sniken och småaktig
vinningslystnad, kryp för allt hvad han förmodar af
dagens opinion gynnas, maktlystnad, oärlighet i den
politiska debatten, uppsåtlig falskhet. Synnerligen
har aDen irrande pusicistensn förf. i ett fingeradt
tamtal mellan en royalist, em republikan och Afton-
bladet med det sistnämndas cyna ord svårt blottat
hans inkonseqvens i grundsatser ?). Måhända åter-
komma, under fortgången af dessa upplysningar,
drag, som vittna om det ena eller andra. Man må
imedlertid om hans karakterslyten hysa hvilka tan-
kar som heldst; säkert är, att han ogensägligt är em
:) Vi måste här genast anmärka det första miss.
taget. Det kapital, hvarmed den lilla balf-
— arkstidningen uppsattes, var visserligen ringa,
men det var icke lånadt.
:) Här har Belysaren bifogat en not, deri hån
insinuerar, huru Aftonbladet städse hyst em
viss klockarkärlek för f. d. Presidenten i Bergs-
kollegium, Baron Nordin, och afsigten med
sammanhanget emellan denna not och detan-
förda stället i texten, är icke svår att skönja,
nämligen att Aftonbladsförläggarens ställning
till Baron Nordin såsom förman skulle vara
egentliga orsaken till den förmenta klockar-
kärleken. Det kan då icke vara öfverflödigt
att nämna, det Aftonbladsförläggaren, som vid
Fiiherrens inträde i Bergskollegium i ett par
år haft att bestrida sekreterareljensten der-
städes, några månader derefter tog afsked ur
Bergskollegium. Å
:) Det här åberopade stycket uti den sirrande
publicisten utgör verkligen ett lysande be-
vis på dem taktik, som den desperata pressens
kämpar begagna i striden mot sina motstån-
dare. Förf. till nyssnämnde bok bar nämligen
på det åberopade stället sammanplockat ur
olika artiklar, ja, äfven årgångar af Aftonbla-
det, än ett yttrande, hvarigenom den nyare
tidens och de republikanska ideernes tendens
till folkens frihet blifvit förordade i allmänna
ordalag, än något annat, hvaruti vi förklarat
vår åsigt, att Sverge icke i sitt närvarande
skick vore moget för en republikansk stats-
författning, eller der ett fördelaktigt omdöme
om Konungens personlighet kunnat förekom-
ma; och genom framdragandet på detta sätt
af Några enstaka uttryck ur hela det öfriga
sammanhanget, har han sökt sammanbringa
bevis på svärjande och nästan komiska mot-
satser emellan de politiska åsigter, som vid
olika tillfällen skola framträdt hos Redak-
tionen af Aftonbladet. De, som närmare följt
med Aftonbladet från början, må bedöma,
utan att Vi svara härpå, hvad slags rättvisa ett
sådant stridssätt innebär, och OM någon för-
fattare kunde gå fri för anfall af dylika mora-
liska svampar, som, utan att anse sig bund-
ne af den hederskänsla, som gäller för föF-
fattaren likasom för andra, tillåta sig att lös-
rycka korta perioder och satser ur sitt sam-
manhang, uppställa dem såsom utgörande
hvar för sig politiska trosbekännelser, Samt
uppsåtligen oeh idkeligen repetera detta, fastän
de erinras om sitt ofog. . Genom sådana ma-
növtrer skulle sjelfva Montesquieu, Tocque-
ville, Burke eller till och med Kant kunna
mönaa TI fyran Le — farnättlishet,