af de djerfvaste, förslagnaste och djupast beräknande politiske karakterer, som någonsin i Sverge uppträdt. Han kemmer att intaga ett utmärkt rum i vår historia, såsom en ibland våra märkvärdigaste effentliga män. Hvilken dom häfden kommer att öfver honem fälla, om med svart eller hvit kula, må framtiden afgöra. eVi nämnde djerfhet, och påminna oss dervid, huru mången anser mannen vara af naturen feg, så snart någon träder honom raskt och fast under ögonen. Om så är, har han åtminstone ej denna egenskap, så länge faran ännu icke står med lyftad enpåk öfver hans hufvud. Ett så ihärdigt politiskt mod, som hans, skall söka sin like. Han erbjuder härutinnan en jemförelsepunkt med Hartmansdorff. Vi afbryta här belysarens egen framställning ett ögonblick, emedan vi nu komma till en åtminstone för oss och säkert för de fleste lika ny som märkvärdig uppgift, hörande till kedjan al 4838 årszhändelser,) och hvilken det utan tvifvel borde intressera antingen belysaren sjelf att för den historiska sanningen skull närmare bestyrka eller dem som saken angår att vederlägga. Den lyder som följer: aUnder rabulistuppträdena 4838 var, enligt hvad i tysthet berättades, jäsningen mot honom inom en viss skoningslöst behandlad officerskorps så stark, att lotten redan utsett person, som skulle iförmodligen i tillämnad duell) gifvå honom en kula, och passet var redan uttaget, då Chefen, genom en lyck! lig tillfällighet, fick underrättelse om intensionen och afböjde den. Det är sannolikt, att saken ej blef alldeles obekant för Hjerta, att sluta efter de i hast minskade anfallen emot korpsen, under det någon nedstämning i tidningens allmänna ton ieke förspordes förr än några veckor sednare. Några gånger it. ex.; en qväll på Ladugårdslandet) lärer han hafva fått taga till fötter om aftnarne, för att undfly enskilda oförrättade perseners hämnd. Han vågar ändå tidt och efta personliga anfall. I år har han imedlertid förskaffat sig en ster hund till beskyddare. ). I början lekte Aftonbladet sig till prenumeranter. Dittills hade tidningslitteraturen varit tung och docerande. Jahanssen, den djupaste af alla svenska liberala publicister, som hittills uppträdt, skref sakrikt men tungläst. Aftonbladet, som med allo makt sökte undergräfva Argus, presterade deremot den mest lättsmälta, pepprade och kryddade själsföda. Skämtet var dock ännu företrädesvis urbant och mestadels gediget. Den ansedde juristen Andreas Mi!ller, en utmärkt penna, skref de berömda Kaleidoskoperna. Christian Arvidsson, en talangfull och städad ung man, deltog ock i redaktionen, till dess kollisioner genom embetsbestyren vid Carlberg m. m.) ersakade hans afgång. Denna tid var säkerligen Aftonbladets bästa, i synnerhet hvad medarbetarne beträffade. De pikanta anrättningarna retade smaken och publiken vexte oerhördt. Det blef på modet att hålla Aftonblade:. Argus begycklades (t. ex. annoncen om de på Norrtullsgatan borttappade skrufvarna), hans docerande uppsatser föreföllo, vid sidan af Aftonbladets lekande skämt, med snart sagdt alla föremål för mensklig kunskap, obeskrifligt tungsamma. Men Argus gick sin bana fram, föraktande den nya krigskonsten och oläraktig för dess tempon. Han liknade en medeltidens riddersman, kunnig i alla bardalekens idrotter med svärd och lans enligt konstens regler, men som med vämjelse och afsky såg skjutgevärens uppfinnande, hvarigenom hjelten ech fribytaren ställdes på samma linea. Sverges publik är i allmänhet för litet bildad, för att förstå eller värdera det solida, det genomtänkta, redbara; den tycker mera att sluka än att studera ett tidningsblad. Argus, ej förmående hålla den på björnens rygg upphoppande apan ifrån sig, aftynade och öfvergafs; Aftonbladet blef mästare af fältet. Så långt går det som hittills sett dagsljuset af belysningar, och förf. tyckes härmed hafva tilländabragt det kapitlet, som hufvndsakligen handlar om Aftonbladets förläggare. Vi skole vid ett annat tillfälle taga oss friheten att lemna några måhända mera upplysande kommentarieer till hvad som här handlar om anledningen till Aftonbladets uppkomst m. m. För det närvarande anmärkes blott, att det ingalunda är svårt att inse orsaken, hvarföre belysaren låter Aftonbladets förläggare spela en så öfvervägande betydlig rol uti pressens muvemang under de sednare 40 åren, och hvarföre han förbigår andra, som lika mycket verkat för samma mål. Det må vara nog att genmäla, att åtminstone Aftonbladets utgifvare sjelf tillräknar sin egen adjupa förslagenhet m. m. ganska litet i en framgång och möjligt inflytande åt tidningen, som legat hufvudsakligen endast deruti, att han lika med flere andra helt enkelt uppfattat och återgifvit sakernas och opinionens ställning sådan, som maktinnehafvarnes egne åtgärder frambragt densamma, en omständighet den jemväl belysaren nyss ofvanlöre erkänt. Det vore löjligt att tilltro sig hafva förmålt .skapa en riktning i allmännajl tänkesåttet, för hvilken man endast utgjort . ett ganska anspråklöst vehikel, utan annan för-. tjenst än att någorlunda verksamt hafva bidragit alt väcka nationens egen uppmärksamhet på dess offentliga angelägenheter och på den makt, som fotket enligt våra grundlagar kan äga om det vill utdfya den, samt att hafva skingrat några af de stora frasernas dunster, hvaraf allmänhetens bliekar under en så lång tid varit omhöljda. Det är långt ifrån oss att neka, att tidningspressen i detta afseende uträttat oändligt mycket; men detta låg: sjelfva det blotta faktum af offentlighetens framträdande just i en tidpunkt, då denna ensam var nog att draga sinnena utur :! ) Med denna officerskorps skall förmodligen menas den vid Lifgardet till häst, hvilket regemente utmärkte sig under 4838 års händelser. Härvid är dock att märka, de visserligen ganaha munhas Llantdaa and dan Ag. feta i