af de djerfvaste, förslagnaste och djupast beräknande
politiske karakterer, som någonsin i Sverge upp-
trädt. Han kemmer att intaga ett utmärkt rum i
vår historia, såsom en ibland våra märkvärdigaste
effentliga män. Hvilken dom häfden kommer att
öfver honem fälla, om med svart eller hvit kula,
må framtiden afgöra.
eVi nämnde djerfhet, och påminna oss dervid,
huru mången anser mannen vara af naturen feg, så
snart någon träder honom raskt och fast under ögo-
nen. Om så är, har han åtminstone ej denna egen-
skap, så länge faran ännu icke står med lyftad en-
påk öfver hans hufvud. Ett så ihärdigt politiskt
mod, som hans, skall söka sin like. Han erbjuder
härutinnan en jemförelsepunkt med Hartmansdorff.
Vi afbryta här belysarens egen framställning
ett ögonblick, emedan vi nu komma till en åt-
minstone för oss och säkert för de fleste lika ny
som märkvärdig uppgift, hörande till kedjan al
4838 årszhändelser,) och hvilken det utan tvifvel
borde intressera antingen belysaren sjelf att för
den historiska sanningen skull närmare bestyrka
eller dem som saken angår att vederlägga. Den
lyder som följer:
aUnder rabulistuppträdena 4838 var, enligt hvad
i tysthet berättades, jäsningen mot honom inom en
viss skoningslöst behandlad officerskorps så stark,
att lotten redan utsett person, som skulle iförmod-
ligen i tillämnad duell) gifvå honom en kula, och
passet var redan uttaget, då Chefen, genom en lyck- !
lig tillfällighet, fick underrättelse om intensionen
och afböjde den. Det är sannolikt, att saken ej blef
alldeles obekant för Hjerta, att sluta efter de i hast
minskade anfallen emot korpsen, under det någon
nedstämning i tidningens allmänna ton ieke förspor-
des förr än några veckor sednare. Några gånger it. ex.;
en qväll på Ladugårdslandet) lärer han hafva fått taga
till fötter om aftnarne, för att undfly enskilda oför-
rättade perseners hämnd. Han vågar ändå tidt och
efta personliga anfall. I år har han imedlertid för-
skaffat sig en ster hund till beskyddare. ).
I början lekte Aftonbladet sig till prenumeranter.
Dittills hade tidningslitteraturen varit tung och do-
cerande. Jahanssen, den djupaste af alla svenska
liberala publicister, som hittills uppträdt, skref sak-
rikt men tungläst. Aftonbladet, som med allo makt
sökte undergräfva Argus, presterade deremot den
mest lättsmälta, pepprade och kryddade själsföda.
Skämtet var dock ännu företrädesvis urbant och me-
stadels gediget. Den ansedde juristen Andreas Mi!l-
ler, en utmärkt penna, skref de berömda Kaleidosko-
perna. Christian Arvidsson, en talangfull och stä-
dad ung man, deltog ock i redaktionen, till dess
kollisioner genom embetsbestyren vid Carlberg m. m.)
ersakade hans afgång. Denna tid var säkerligen
Aftonbladets bästa, i synnerhet hvad medarbetarne
beträffade. De pikanta anrättningarna retade sma-
ken och publiken vexte oerhördt. Det blef på mo-
det att hålla Aftonblade:. Argus begycklades (t. ex.
annoncen om de på Norrtullsgatan borttappade skruf-
varna), hans docerande uppsatser föreföllo, vid sidan
af Aftonbladets lekande skämt, med snart sagdt alla
föremål för mensklig kunskap, obeskrifligt tung-
samma. Men Argus gick sin bana fram, föraktande
den nya krigskonsten och oläraktig för dess tempon.
Han liknade en medeltidens riddersman, kunnig i
alla bardalekens idrotter med svärd och lans enligt
konstens regler, men som med vämjelse och afsky
såg skjutgevärens uppfinnande, hvarigenom hjelten
ech fribytaren ställdes på samma linea. Sverges
publik är i allmänhet för litet bildad, för att förstå
eller värdera det solida, det genomtänkta, redbara;
den tycker mera att sluka än att studera ett tid-
ningsblad. Argus, ej förmående hålla den på björ-
nens rygg upphoppande apan ifrån sig, aftynade och
öfvergafs; Aftonbladet blef mästare af fältet.
Så långt går det som hittills sett dagsljuset af
belysningar, och förf. tyckes härmed hafva till-
ändabragt det kapitlet, som hufvndsakligen hand-
lar om Aftonbladets förläggare. Vi skole vid
ett annat tillfälle taga oss friheten att lemna
några måhända mera upplysande kommentarieer
till hvad som här handlar om anledningen till
Aftonbladets uppkomst m. m. För det närvaran-
de anmärkes blott, att det ingalunda är svårt att
inse orsaken, hvarföre belysaren låter Aftonbla-
dets förläggare spela en så öfvervägande betyd-
lig rol uti pressens muvemang under de sednare
40 åren, och hvarföre han förbigår andra, som
lika mycket verkat för samma mål. Det må va-
ra nog att genmäla, att åtminstone Aftonbladets
utgifvare sjelf tillräknar sin egen adjupa försla-
genhet m. m. ganska litet i en framgång och
möjligt inflytande åt tidningen, som legat hufvud-
sakligen endast deruti, att han lika med flere
andra helt enkelt uppfattat och återgifvit saker-
nas och opinionens ställning sådan, som makt-
innehafvarnes egne åtgärder frambragt densamma,
en omständighet den jemväl belysaren nyss of-
vanlöre erkänt. Det vore löjligt att tilltro sig
hafva förmålt .skapa en riktning i allmännajl
tänkesåttet, för hvilken man endast utgjort .
ett ganska anspråklöst vehikel, utan annan för-.
tjenst än att någorlunda verksamt hafva bi-
dragit alt väcka nationens egen uppmärksam-
het på dess offentliga angelägenheter och på den
makt, som fotket enligt våra grundlagar kan äga
om det vill utdfya den, samt att hafva skingrat nå-
gra af de stora frasernas dunster, hvaraf allmän-
hetens bliekar under en så lång tid varit om-
höljda. Det är långt ifrån oss att neka, att tid-
ningspressen i detta afseende uträttat oändligt
mycket; men detta låg: sjelfva det blotta faktum af
offentlighetens framträdande just i en tidpunkt,
då denna ensam var nog att draga sinnena utur :!
) Med denna officerskorps skall förmodligen me-
nas den vid Lifgardet till häst, hvilket rege-
mente utmärkte sig under 4838 års händelser.
Härvid är dock att märka, de visserligen gan-
aha munhas Llantdaa and dan Ag. feta i