dar, som han jemväl loivar att fortsätta, 1 ch hvilkas ändamål tyckes vara, att un-l sefärligen efter samma plan, som visat sig ij Sveniska Biets polemik göra allmänheten nämare : pekant med, åtskillige saker och personer, som på I le sednare tiderna stått i något närmare förhållan! le till det politiska muvemanget. Hvad man: härvid kunnat vänta sig af den kärda färgen i!: Upsala Tidningar och som jemväl bekräftas afl let hittills synliga af dessa belysningar, är alt ! författaren hufvudsakligen ämnar uppehålla sig! vid enskilda anekdoter och berättelser om de; personer, som tillhöra oppositionen och den liberala pressen, och om tonen och uttrycken icke äro så ilskna som i Bi-artiklarne, så synes wbelysaren åtminstone föresatt sig att icke öfverträffas af någon i förmågan att dikta och . skarfva. Vi anse det icke vara utan sin nytta, att följa dessa belysningar något närmare på spåren just för den omständighet vi nyss nämnt, eller på det publiken må kunna väl öfvertygas om den grad al noggrannhet eller sanningskärlek, som desse devuemangets skriftställare, hvilka dagligen dubba sig sjelfve till riddare af det Svenska, det nationella,, det med folklynnet öfverensstämmande, i åsigteroch handlingssätt, ådagalägga när de draga ut på ett fält, der de förut så bittert klandrat en bristande grannlagenhet hos fången på W:xholmen (hvad tidningarne beträffar, så är det allmänt bekant, att dessa, nemligen de, som tillhöra oppositionen, nästan aldrig inlåtit sig uti detaljer, som rört offentliga personers emskilda förhållanden; åtminstone kan med trygghet påstås, att intet lands tidningar i det fallet så stadnat på gränsen af det offentliga lifvet, som de Svenska.) Förf. börjar med den utgångspunkten, att aristokratien och monarkien sedan århundraden här i Sverige befunnit sig i ett spändt förhållande till hvarandra, och att den opposition, som efter 4809 års statsskick egentligen vid 1893 års Riksdag, för första gången mera bestämdt, började visa sig på våra Riksdagar, härrörde ifrån aristokratiens bemödande att återvinna ett inflvtande, som hade blifvit nedsatt men tillintetgjordt förnämligast genom införandet af det lilla ordet allena i 4 af RB. F. (Dvkonungen skall allena styra riket på sätt denna regeringsform föreskrifvern). Härefter följer en teckning på några få rader af sambandet emellan Riksdags-oppositionen och pressen vid 4823 års Riksdag och huru oppositionsidgerna genom denna förening började spridas öfver landet. Förf. har här lemnat det första beviset, antingen på sin ärlighet eller sakkännedom, då han såsom en välkommen häfkraft, för muvemanget vid detta tillfälle angifver den bekanta så kallade skeppshandeln, en tilldragelse, som enligt hvad hela verlden vet, inträffade först ett par år derefter. Ungefär lika tillförlitlig är belysaren iöfrigt. Han beskrifver nemligen det följande, hurusom brukspatronernes intagande i Borgareståndet utgick från en plan hos aristokratien, att förstärka sin sak jemväl med den förmögenhet som ej var frälse, emedan aristokraterne hade lärt, att stamträdet, i förening med fast förmögenhet, icke längre var tillräckligt utgöra den bas, på hvilken man ensam såsom fordom, med hopp om någon mera lysande framgång kunde: bygga, och likaså påpekar han, att det fenomen afrestriktions-systemets lossande, som begynte uppenbara sig vid nämnde 4823 års Riksdag, egentligen endast hade till syftemål att bilda sen stark handels-aristokrati, hvilken genom sinr på få händer samlade förmögenhet, kunde pblifva en respektabel bundsförvandt mot näringsoch fabriksidkarne, de der, såsom monopoliserade och beroende af monarken, nar turligen voro på monarkismens sidax. Allt detta beskrifves såsom utgånget från en djup och väl beräknande politisk blickp hos 4823 års oppositionsmän. Vidare heter det: ,Åristokratien hade 2:o lärt, att så mäktig representationen under en mindre Svensk och mera parlementarisk form kunde vara, för att höja dess hufvud öfver monarkismen, så svårhandterlig och obäkig var den fyrhjuliga Svenpska Riksdagsvagnen att länka till ett önskadt mål. Dess förnämsta bemödande blef således, väl att i Stånden insmälta alla elementer, hvaraf möjligen något gagn vär att vänta, men att ,dock aldrig lemna ur sigte det conditio sine qua non, representationsförändring och allmänna val, hvariganom ensamt ledarne kunde bana väg till hvad de önskade: en aristokratisk styrelse i Konungens namn, ansvarig inför en representation med aristokratiska mapjoriteter. Hade den hedersmannen sålunda väl fått fastställa sin utgångspunkt, som är om möjligt få förehålla de enfaldiga, att hela den nyare oppositionsriktningen icke var någon frukt af regerings-systemet, eller åsyftade förbättringar i folkets intresse, utan endast var ett spel af aristokratiska intriger, tolkar han äfven på sitt sätt orsakerna till den reaktion, som började uppenbara sig vid 1828 års Riksdag. En hufvudsaklig andel häruti tillräknar han nemligen den personliga splittring, som inträffade mellan Grefve Anckarsvärd och Utgifvaren af Argus, och en annan den oenighet, som vid 4827 års revision inträffade emellan Adlersparre och Anckarsvärd, dem han kallar phufvudanförare för den tilltänkta chocken.