SVARAT Per Mn nr. tt OO TE RR SA
nande till enskilt bolag. h
b) Att Kanal-taxan må af Kongl. Maj:t bestäm-
mas.
c) Att den kanalinkomst, som kan öfverstiga 9
procent af enskilda aktie-insättningen, skall tillfalla 8
staten, utan att ett års brist må betäckas: genom ett lu
annat års öfverskott. k
d) Att Staten må förbehållas rättighet att fram-In
deles kunna inlösa aktierna emot högst 20 proc:sif
förhöjning å den deri insatta summan.
Vid dessa vilkor synas hufvudsakligen följan- h
de kunna invändas: För det första är 300,000
Riksdaler ett alltför litet kapital, af de enskilda,
så framt ej staten skall få göra en för stor upp-l!4
offring. Vi kunna icke fatta hvarföre ej hälften
af kostnaden eller åtminstone en million Rdr
kunde fordras af aktie-egarne, ifall det antages,
at staten skulle under arbetsåren godtgöra dem
ränta på de insatta medlen. Äger företaget i
det hela någon kommerciel och ekonomisk nytta,
så måste dei väl åtminstone kunna beräknas att
lemna i inkomst 4 4-2 procent af hela kostna-:
den. Om då staten gaf hälften rent till skänks,
och man det oaktadt ej kan vänta sig en millions
teckning ifrån enskilde bruksega:e, handlande,
fabrikanter och possessionater, som kunde höja
värdet af sina egendomar, sin tillverkning eller
sin varuomsättning, genom en sådan underlät-
tad kommunikation mellan Stockbolm, medler-
sta Sverge och Vesterhafvet, så kan hela före-
taget icke vara af den vigt, som man föreställer
sig. Antingen har då den redan befintliga kom-
munikationen genom Göthakanal tillfredsställt
den närvarande tidens behof och landtkommuni-
kationen med orterna vid denna kanal redan reg-
lerat sig: i hvilket fall måhända andra kanalan-
läggningar än denna, smärre, hvar för sig, men
vigtigare i samma mån som ail valtenkommu-
nikation med de stora farlederna, borde påtänkas;
eller ock har ännu icke transportkostnaden ifrån
östra kusten af riket, genom Östersjön och Sun-
det, blifvit så oproportionerlig, att de inre ka-
nal-kommunikationerna äga den vigt för han-
dein, som man förmodar. Det kan ej vara en
välbetänkt ekonomi, att använda kapitaler på
kanaler, förrän de egentligen dertill behöfvas,
och i synnerhet mellan orter, der vattenkommu-
nikation förut icke saknas, samt att dymedelst
draga ifrån landets näringar en produktionskraft,
som på t. ex. 50 år hade förökat landets förmö-
genhet med tio, ja kanske tjugudubbla beloppet
af dessa, åtminstone för den första tiden impro-j,
duktift begagnade summor. Det finnes således i;
detta, likasom i allt annat som tillhör statscko-
nomien, en möjlighet att kalkylera resultaten afl;
företagen ; och i vår tanka blir den enskilda be- lj
nägenheten, att gynna oeh understödja kommuni- J
kations-företag, en säker mätare på näringarnes
och handelns mer eller mindre behof af sjelfva
dessa företag.
Mången skall väl i denna invändning se en
svårighet lagd för utförandet, som ej för en sål,
ringa skilnad som 500,000 Rdr i Statens utiägg,
bör ifrågakomma; men vi tillstå, att vi läggel
vigt derpå, emedan den öfverklagade penninge-
bristen i orterna gör det högst maktpåliggande,.
att landets och Statens kapitaler begagnas der del
göra mesta nytta, d. v. s. återgifva den mesta
afkastningen; och nyttigt är oftast icke det, som
man kan ega anledning tro vara för tidigt.
Vidare synes det vara alitför arbiträrt, att Ko-
nungen skulle äga att uteslutande bestämma ka-!
nal-taxan. Ett af staten understödt Bolag bör
väl ej kunna egenmägtigt höja den taxa, hvilken
projekt vis till sina hufvudgrunder, ingår såsomj
vilkor för sjelfva transaktionen emellan Staten
och Bolaget; men vi tro deremot, att nedsätt-
ningen bör bero af Bolagets medgifvande, så vi-
da ej Konung och Ständer gemensamt anse sig
böra anbefalla densamma, i händelse Bolaget sök-
te en oskälig vinst på det allmännas bekostnad.
Det är i synnerhet i afseende på denna punkt
som det kan sättas i fråga, om ej staten är den
lämpligaste entreprenören, förutsatt att alltsam-
mans kan ställas utan misshushållning.
Det fjerde vilkoret är i all vår tanka orimligt;
utom det att det icke står tillsamman med den
förut antydda fördelen för Bolaget, att få upp-
bära t. o. m. 9 proc. ränteinkomst. Att aktien
på ett kapital, som utlemnas med risken att nä-
stan icke alls gifva ränta, i ett land der allmän-
na räntan ännu är 6 proc., skulle kunna, sedan
man lyckats bereda den en afkastning af 9 proc.,
hvilka då skola ersätta de fordna ränteförluster-
na, inlösas af någon annan, mot en förhöjning i
kapital, som ej motsvarade förhöjningen i inkom-
sten, vore ej synnerligen inlockande till delak-
tighet i företaget.
Dessa korta reflexioner torde vara nog för att
till en början visa, det man icke utan noggran-
naste undersökning bör, af enthusiasm för den
stora ideen, kasta sig in i företaget. Viskolejin-
nan kort försöka taga frågan i mera specielt be-
traktande i afseende på den nytta, som deraf
kalkyleras; imedlertid har man i sättet, på hvil-
ket transaktionerna om Trollhätte-kanalen he-
drifvits, ett färskt bevis på, att det icke ska-
dar att handla med betänksamhet,
ee ramtttrnnjkä te
OM FÄNGELSESYSTEMETS FÖRBÄTTRING
OCH MORALITETENS TILLSTÅND I
LANDET.
(Slut från gårdagsbl.)
Af det nu anförda kunna följande slutsatser
dragas:
