—EA———— —
Ett bröllop i Bretagne.
(Af T. Trollope; ur dess arbete: A summer
in Britany.)
Detta landskap är ett af de minst besökta och så
ledes minst kända af Frankrikes provinser. Des
invånare, i synnerhet de, som bebo departementernz;
Morbihan och Finisterre, äro tydligen en celtisk race
hafva ännu en mängd egenheter, som erinra om de
ras förfäder, och skilja sig i väsentlig mån från sin
grannar, Normannerne. De tala sitt gamla språk
en ibland de mest markerade franska dialekter, oct
bibehålla envist sina fordna seder och drägter. 1
stället för Normannernes smärta växt, ovala ansig-
ten och blå ögon, hafva de svarta ögon, en undersätsig
kroppsbyggnad, rund ansigtsform och utstående kind:
kpotor. De bära rockar af kalf- eller fårskinn, med
håret eller ullen utåtvänd, och vida, vid knäct till.
knutna byxor. I sitt lefnadssätt äro de temligen
osnygga och i deras hus är sådant till den grad hän-
delsen, att en Fransos yttrade derom, det man kunde
bryta benen af sig i smutshålen på deras golf.
Bland egenheterna i deras seder förtjenar deras
bröllop serskildt att omtalas.
Hos landtfolket, i synnerhet i Nedra Bretagne,
spelar skräddaren en hufvudrol vid deras giftermåls-
angelägenheter. Det är han, som leder de föregå-
ende underhandlingarna. Så snart en ung landtman
bestämt sig för en flicka, uppsöker han skräddaren
och gör honom till sitt hjertas förtrogne. Denne
ptenpotentiaire beger sig ofördröjligen till den ut-
korades boning, och drifver deromkring, till dess
ett tillfälle erbjuder sig att tala med henne mellan
fyra ögon. När ett sådant funnits, inleder han sam-
talet med några, efter ortens sed, elegauta fraser,
och öfvergår derefter till sitt egentliga ärende. Hans
hufvudsakRliga ögonmärke är nu, att skildra sin prin-
cipal som det bästa partiet i byn, och med vältalig
tunga göra alla de skäl gällande, som han vet vid
sådana tillfällen äro de mest öfvertygande. Har detta
lyckats honem, så underrätar han båda parternas för-
äldrar om förslaget, och i fail å ingendera sidan
möter något motstånd, så beramas dem emellan ett
sammanträde.
Med en hvitstaf i handen. en rosenfärgad strumpa
på högra benet och en purpurröd på det venstra för
nu skräddaren, på utsatt timma, den unge mannen,
jemte dess far eller närmaste slägting, til fästmöns
hus. Under det att de gamla här uppgöra affären,
begifva sig de unga till någon aflägsen del af huset
och öfverenskomma om, hvad som serskildt intresse-
rar dem. Detta tåte å töte är heligt, och ingen vå-
gar störa det. De sjelfva komma sedan opåminta
hand i hand till det gemensamma bordet, der hve-
tebröd, vin och konjak äro framsatta, äta der med
samma knif och dricka ur samma glas. Innan de
skiljas åt, öfverenskommer man om ett nytt möte,
ifvenledes i brude::s hus. Detta heter veliauden el-
er beskådandet. Här visa sig båda partierna isina
ästa helgdagskläder, och i och omkring huset sku
as, tvättas och putsas med den största sorgfällighet.:
Man gör sig all möda att visa rikedom och välstånd,
varvid mycket, som är med afsigt så stäldt, att det
i kan förbises, är andras egendom. Sedan brud-!
Erummen jemte de sina anländt. ordas mycket fram !
och tillbaka, innan man kan komma öfverens om
iktenskapskontraktets vilkor. När detta ändtligen
skett, klappa fäderne elier närmaste anhörige, som
oreställa dem, i händerna och utsätta bröllopsdagen.
Jemt åta dagar före bröllopet gå båda fåderne
nsamme till sina vänner, att bjuda dem till festen.
Bjudningen sker merendels på verser, hvilka reci-
eras utanför porten.
Brölloppsdagen åter har skräddaren mycket att be-
tälla. Tidigt Om morgonen infinner sig brudgum-
men, jemte Sin skräddare och sina slägtingar, utan-
ör brudens boning, hvarest han väntas af hennes
lägtingar och deras skräddare. Vid porten börjas
tt samtal på vers mellan de båda skräddarena.
3rudgummens ombud föreställer sitt parti såsom!