—EA———— — Ett bröllop i Bretagne. (Af T. Trollope; ur dess arbete: A summer in Britany.) Detta landskap är ett af de minst besökta och så ledes minst kända af Frankrikes provinser. Des invånare, i synnerhet de, som bebo departementernz; Morbihan och Finisterre, äro tydligen en celtisk race hafva ännu en mängd egenheter, som erinra om de ras förfäder, och skilja sig i väsentlig mån från sin grannar, Normannerne. De tala sitt gamla språk en ibland de mest markerade franska dialekter, oct bibehålla envist sina fordna seder och drägter. 1 stället för Normannernes smärta växt, ovala ansigten och blå ögon, hafva de svarta ögon, en undersätsig kroppsbyggnad, rund ansigtsform och utstående kind: kpotor. De bära rockar af kalfeller fårskinn, med håret eller ullen utåtvänd, och vida, vid knäct till. knutna byxor. I sitt lefnadssätt äro de temligen osnygga och i deras hus är sådant till den grad händelsen, att en Fransos yttrade derom, det man kunde bryta benen af sig i smutshålen på deras golf. Bland egenheterna i deras seder förtjenar deras bröllop serskildt att omtalas. Hos landtfolket, i synnerhet i Nedra Bretagne, spelar skräddaren en hufvudrol vid deras giftermålsangelägenheter. Det är han, som leder de föregående underhandlingarna. Så snart en ung landtman bestämt sig för en flicka, uppsöker han skräddaren och gör honom till sitt hjertas förtrogne. Denne ptenpotentiaire beger sig ofördröjligen till den utkorades boning, och drifver deromkring, till dess ett tillfälle erbjuder sig att tala med henne mellan fyra ögon. När ett sådant funnits, inleder han samtalet med några, efter ortens sed, elegauta fraser, och öfvergår derefter till sitt egentliga ärende. Hans hufvudsakRliga ögonmärke är nu, att skildra sin principal som det bästa partiet i byn, och med vältalig tunga göra alla de skäl gällande, som han vet vid sådana tillfällen äro de mest öfvertygande. Har detta lyckats honem, så underrätar han båda parternas föräldrar om förslaget, och i fail å ingendera sidan möter något motstånd, så beramas dem emellan ett sammanträde. Med en hvitstaf i handen. en rosenfärgad strumpa på högra benet och en purpurröd på det venstra för nu skräddaren, på utsatt timma, den unge mannen, jemte dess far eller närmaste slägting, til fästmöns hus. Under det att de gamla här uppgöra affären, begifva sig de unga till någon aflägsen del af huset och öfverenskomma om, hvad som serskildt intresserar dem. Detta tåte å töte är heligt, och ingen vågar störa det. De sjelfva komma sedan opåminta hand i hand till det gemensamma bordet, der hvetebröd, vin och konjak äro framsatta, äta der med samma knif och dricka ur samma glas. Innan de skiljas åt, öfverenskommer man om ett nytt möte, ifvenledes i brude::s hus. Detta heter veliauden eler beskådandet. Här visa sig båda partierna isina ästa helgdagskläder, och i och omkring huset sku as, tvättas och putsas med den största sorgfällighet.: Man gör sig all möda att visa rikedom och välstånd, varvid mycket, som är med afsigt så stäldt, att det i kan förbises, är andras egendom. Sedan brud-! Erummen jemte de sina anländt. ordas mycket fram ! och tillbaka, innan man kan komma öfverens om iktenskapskontraktets vilkor. När detta ändtligen skett, klappa fäderne elier närmaste anhörige, som oreställa dem, i händerna och utsätta bröllopsdagen. Jemt åta dagar före bröllopet gå båda fåderne nsamme till sina vänner, att bjuda dem till festen. Bjudningen sker merendels på verser, hvilka recieras utanför porten. Brölloppsdagen åter har skräddaren mycket att betälla. Tidigt Om morgonen infinner sig brudgummen, jemte Sin skräddare och sina slägtingar, utanör brudens boning, hvarest han väntas af hennes lägtingar och deras skräddare. Vid porten börjas tt samtal på vers mellan de båda skräddarena. 3rudgummens ombud föreställer sitt parti såsom!