läsning — med ett ord, hon var en alldeles för-
träfflig menniska: hon var fullkomlig!
Gubben öfversten känner man. Redan i vag-
gan hade han blifvit utnämnd till fänrik, bar
som gosse derföre röd list omkring mössan, var
general för alla pojkar på hela godset, hade vid
40 års ålder en egen liten ölänning, hvilken dels
begagnades till ridning oeh dels till åkning, kunde
vid 492 års ålder temligen försvarligt explicera
Telemaque, lärde vid 43 år att blåsa flöjt, glöm-
de detsamma vid 44, då dansmästaren gjorde nå-
gra förtviflade försök att få de välborna benen
lediga, kom så i ett institut, der han fick lära
den dråpliga konst, hur man fermast ech säkrast
skall lyekas att sätta en kula i sin medbroders
hjerta, eller med eld förstöra en stad och tusen-
tals oskyldiga innevånares välfärd. Huruvida han
kom djupt i theorien härför, är ej bekant, och
praktiken hade han blott tillfälle att öfva på
Renneslätt och någon gång Ladugårdsgärde. Så-
som arftagare till ett betydligt fidei-kommiss,
och dessutom af gammal familj, hade han ej svårt
för att komma in i generalstaben; avancementet
gick derigenom lättare, och i följe deraf kunde
han äfven med rättvisa göra anspråk på en di-
stinguerad flickas hand. Och hvilken flicka skulle
kunna finnas honom värdigare, är fröken Eulalie
B., hans sedermera blifna gemål? Afven hon
var ju af gammal familj och förmögen: det var
således parti gal. Och för öfrigt var hon ju
mönstret för alla flickor i hela trakten. Om en
annan stackars flicka råkade att en enda gång
visa sig litet för mycket glad, straxt sade mo-
pren: aspegla dig i Eulalie B., flyger hon på det
der sättet? eller om en flicka råkat rifva sönder
ett par bättre handskar i krusbärsbuskarne, straxt:
ase på Eulalie B.; skall man någonsin se henne
göra så der?) — Allud lät det: se på Eulalie;
spegla dig i Eulalie!,
Det var nu denna ovärderliga juvel, som, till
följe af en gammal öfverenskommelse emellan
kontrahenternas föräldrar, skulle falla på hr kap-
tenens och. fideikommissariens del, och som frö-
ken Eulalie var en så utomordentligen aförnuftig)
flicka, så satte hon sig ej ett ögonblick emot
föräldrarnes vilja, utan lät i all möjlig ordning
förlofva och gifta sig med akusin Carl Göran,
såsom han kallades, i anledning af en långväga
slägtskap familjerna emellan. Under en sådan
dårskap som kärlek, hade Eulalie aldrig varit
hemfallen, och för dess skull var det således
likgiltigt med hvem hon förenade sig; men hvad
som hos henne väckte några små betänklighe-
ter, var, att kusin Carl Göran icke ville bort-
lägga en viss drumlighet i sällskaper, hvilket
hon förutsåg, att hon i en framtid skulle komma
att få skämmas för. Men också för detta visste
hon bot, och äfven om hon satt på nålar, hvar
gång konversationen i ett sällskap, der hennes
man var närvarande, tog en sådan vändning, att
icke kunskaperna om åkerbruk, jagt, hästar el-
ler exercis ville förslå, så visste hon alltid, då
öfversten blef satt i nödvändighet att någon
gång yttra sig, så skickligt att nappa åt sig or-
det, att han slapp att säga annat än: det är
alldeles rätt, som min Eulalie säger.