läsning — med ett ord, hon var en alldeles förträfflig menniska: hon var fullkomlig! Gubben öfversten känner man. Redan i vaggan hade han blifvit utnämnd till fänrik, bar som gosse derföre röd list omkring mössan, var general för alla pojkar på hela godset, hade vid 40 års ålder en egen liten ölänning, hvilken dels begagnades till ridning oeh dels till åkning, kunde vid 492 års ålder temligen försvarligt explicera Telemaque, lärde vid 43 år att blåsa flöjt, glömde detsamma vid 44, då dansmästaren gjorde några förtviflade försök att få de välborna benen lediga, kom så i ett institut, der han fick lära den dråpliga konst, hur man fermast ech säkrast skall lyekas att sätta en kula i sin medbroders hjerta, eller med eld förstöra en stad och tusentals oskyldiga innevånares välfärd. Huruvida han kom djupt i theorien härför, är ej bekant, och praktiken hade han blott tillfälle att öfva på Renneslätt och någon gång Ladugårdsgärde. Såsom arftagare till ett betydligt fidei-kommiss, och dessutom af gammal familj, hade han ej svårt för att komma in i generalstaben; avancementet gick derigenom lättare, och i följe deraf kunde han äfven med rättvisa göra anspråk på en distinguerad flickas hand. Och hvilken flicka skulle kunna finnas honom värdigare, är fröken Eulalie B., hans sedermera blifna gemål? Afven hon var ju af gammal familj och förmögen: det var således parti gal. Och för öfrigt var hon ju mönstret för alla flickor i hela trakten. Om en annan stackars flicka råkade att en enda gång visa sig litet för mycket glad, straxt sade mopren: aspegla dig i Eulalie B., flyger hon på det der sättet? eller om en flicka råkat rifva sönder ett par bättre handskar i krusbärsbuskarne, straxt: ase på Eulalie B.; skall man någonsin se henne göra så der?) — Allud lät det: se på Eulalie; spegla dig i Eulalie!, Det var nu denna ovärderliga juvel, som, till följe af en gammal öfverenskommelse emellan kontrahenternas föräldrar, skulle falla på hr kaptenens och. fideikommissariens del, och som fröken Eulalie var en så utomordentligen aförnuftig) flicka, så satte hon sig ej ett ögonblick emot föräldrarnes vilja, utan lät i all möjlig ordning förlofva och gifta sig med akusin Carl Göran, såsom han kallades, i anledning af en långväga slägtskap familjerna emellan. Under en sådan dårskap som kärlek, hade Eulalie aldrig varit hemfallen, och för dess skull var det således likgiltigt med hvem hon förenade sig; men hvad som hos henne väckte några små betänkligheter, var, att kusin Carl Göran icke ville bortlägga en viss drumlighet i sällskaper, hvilket hon förutsåg, att hon i en framtid skulle komma att få skämmas för. Men också för detta visste hon bot, och äfven om hon satt på nålar, hvar gång konversationen i ett sällskap, der hennes man var närvarande, tog en sådan vändning, att icke kunskaperna om åkerbruk, jagt, hästar eller exercis ville förslå, så visste hon alltid, då öfversten blef satt i nödvändighet att någon gång yttra sig, så skickligt att nappa åt sig ordet, att han slapp att säga annat än: det är alldeles rätt, som min Eulalie säger.