Leyonsköld, fostermor till Celestine. Hennes
rätta mor — ja, om läsaren beskedligt lofvar
att inte tala om det, så skall jag berätta hur
med des saken hänger tillsamman. Det är en
familjhemlighet, som jag en gång under en ång-
båtsresa lyckades locka ur en viss brukspa-
tronessa. Det förhåller sig så, att öfverstinnan
Leyonsköld hade en syster, en mycket söt och
hygglig flicka eljest, men som hade haft der
betisen att knyta ett kärleksförbund med en
ung man, som väl kunde passerat, om han: ej
haft tvänne ohyggliga egenskaper med OQO fram-
för, nemligen obemedlad och ofrälse. Icke un-
derligt då, om föräldrarnes honetta ambition
förbjöd dem att taga honom till måg. Ett
stycke af patronessans berättelse gick för mig
förlorad, i anledning af ett på däck uppkommet
buller; men hvad jag af fortsättningen kunde
sluta, var, att en skandal) skett i det att Ce-
lestine blef född till verlden. Hennes arflös
förklarade och af hela slägten förskjutna mor
dog ett par år efteråt af grämelse; hela arfvet
tillföll vårt dygdemönster, och i sin sublima
dygd hade hon tagit den lilla värnlösa Celestine
till sig, och lät henne uppfostras tillsammans
med sin egen dotter, Nanna. Ofverstinnan til-
lät icke någon skilnad göras emellan de begge
flickorna i afseende på företräden; betjenterna
hade befallning att, då karotterna gingo om-
kring bordet, hvarannan gång bjuda Nanna,
och hvarannan Celestine först, hvilket isynner-
het borde iakttagas när främmande var tillstä-
des; när Nanna fick en ny klädning, så skulle
Celestine ha en likadan; flickorna hade samma
mästare i allt hvad de skulle lära, och hade
hvar sin vecka nycklarne till sockerskrinet.
Som imediertid rätta förhållandet med Celestines
härkomst var kändt i hela orten, så skördade
dfverstinnan Leyonsköld en allmän beundran för
sitt högsinta uppförande, och denna beundran
stegrades ända till raseri, då ett rykte kom ut,
att en testamentarisk disposition var af öfvet-
sten och öfverstinnan Leyonsköld gjord, att Ce-
lestine, efter deras död, skulle ärfva lika med
deras egen dotier. Huru nu härmed rätteligen
förhöll sig, känner jag ej så noga, men att öf-.
verstinnan i sällskaper brukade gilva vinkar
derom, har jag af säker hand.
j
Men jag har ännu mycket att berätta om öf-
verstinnans förträffliga egenskaper. Hvarje lör-
dag kokades på Sätraholm (så hette Leyonsköld-
ska godset), en ofantligt stor kittel soppa, hvar-.
uti i broderlig sämja summo om hvarandra kål--
rötter, potalis, fläsksvålar, gryn, ärter o. m. d.,
och sedan anrättningen var färdig, samlades på
ett visst klockslag alla ortens fattiga, med kru-
kor och skålar, för att bekomma den hvar och
en tillkommande andel. Ofverstinnan var vid
dessa utdelningar alltid sjelf närvarande, för att
se att allting gick ordentligt till; och sedan
summorna eiler barnen fått sina kärl fyllda,
defilerade de förbi öfverstinnan, som nådigst
tillät dem att då kyssa hennes klädningsfåll.
Till hvarje jul lät öfverstinnan köpa upp et
vackert anta! strumpor och becksömsskor, som
hon med egen hög hand utdelade till de be-
höfvande,; och ett par gånger om året lät hon
underrätta sig, buruvida någon af godsets un-
derhafvande var sjuk; och inrapporterades då,
att någon, som ej bodde för långt bort från
herrgården, var sjuk, så hände det, om vädret
var vackert, att öfverstinnan sjelf till fots före-
tog en pilgrimsfärd till den sjuke, med en flaska
Hoffmans droppar och ett par lod engelskt
salt i piraten, och ve då den sjuke, om han vid
hennes ankomst blifvit så mycket bättre, att
han ej hehöfde hennes medikamenter.
En sådan enagel var öfverstinnan. Det var ett
Äbehof för hentes hjertay att göra godt. Hände
det till exempel vid lördagsbespisningarne, att
någon af dem, som hade tillåtelse att hämta,
uteblef, så försummade icke inspektoren att an-
notera denne, och efterhöra hvad orsaken till
försummeilsen månde hafva varit. Om då den
annoteraide till äfventyrs förklarade, att, i anse-
de till den långa väg han hade att gå, han ge-
nom hemtningen försummade mera arbete och
tid, än soppan var värd, så fick han af inspek-
toren en skrapa för sin lättja och föreställning
huru missnöjd hennes nåd skulle bli på honom,
om han så der visade sig ej förstå att värdera
hennes välgerningar. :Om han icke infann sig
nästa lördag, så måste allvarsammare åtgärder
vidtagas.n
Och så ordentlig hon vari sitt hus! Hvarenda
morgon, hela året om, steg hon upp kl. precis
6, och då varshennes första göra alltid att un-
derrätta sig, Om husets öfriga innevånare voro
uppe och vid deras arbete. Sjelfva gubben, öf-
versten, måste då stiga upp, ehuru det kostade
å, och fanns ej något arbete ute på marken
tillfälligtvis att efterse, så hade alltid öfverstin-
nan garn hemma, som han kunde binda nät utaf,
MOA oo od 0 Mr. . oo