Leyonsköld, fostermor till Celestine. Hennes rätta mor — ja, om läsaren beskedligt lofvar att inte tala om det, så skall jag berätta hur med des saken hänger tillsamman. Det är en familjhemlighet, som jag en gång under en ångbåtsresa lyckades locka ur en viss brukspatronessa. Det förhåller sig så, att öfverstinnan Leyonsköld hade en syster, en mycket söt och hygglig flicka eljest, men som hade haft der betisen att knyta ett kärleksförbund med en ung man, som väl kunde passerat, om han: ej haft tvänne ohyggliga egenskaper med OQO framför, nemligen obemedlad och ofrälse. Icke underligt då, om föräldrarnes honetta ambition förbjöd dem att taga honom till måg. Ett stycke af patronessans berättelse gick för mig förlorad, i anledning af ett på däck uppkommet buller; men hvad jag af fortsättningen kunde sluta, var, att en skandal) skett i det att Celestine blef född till verlden. Hennes arflös förklarade och af hela slägten förskjutna mor dog ett par år efteråt af grämelse; hela arfvet tillföll vårt dygdemönster, och i sin sublima dygd hade hon tagit den lilla värnlösa Celestine till sig, och lät henne uppfostras tillsammans med sin egen dotter, Nanna. Ofverstinnan tillät icke någon skilnad göras emellan de begge flickorna i afseende på företräden; betjenterna hade befallning att, då karotterna gingo omkring bordet, hvarannan gång bjuda Nanna, och hvarannan Celestine först, hvilket isynnerhet borde iakttagas när främmande var tillstädes; när Nanna fick en ny klädning, så skulle Celestine ha en likadan; flickorna hade samma mästare i allt hvad de skulle lära, och hade hvar sin vecka nycklarne till sockerskrinet. Som imediertid rätta förhållandet med Celestines härkomst var kändt i hela orten, så skördade dfverstinnan Leyonsköld en allmän beundran för sitt högsinta uppförande, och denna beundran stegrades ända till raseri, då ett rykte kom ut, att en testamentarisk disposition var af öfvetsten och öfverstinnan Leyonsköld gjord, att Celestine, efter deras död, skulle ärfva lika med deras egen dotier. Huru nu härmed rätteligen förhöll sig, känner jag ej så noga, men att öf-. verstinnan i sällskaper brukade gilva vinkar derom, har jag af säker hand. j Men jag har ännu mycket att berätta om öfverstinnans förträffliga egenskaper. Hvarje lördag kokades på Sätraholm (så hette Leyonsköldska godset), en ofantligt stor kittel soppa, hvar-. uti i broderlig sämja summo om hvarandra kål-rötter, potalis, fläsksvålar, gryn, ärter o. m. d., och sedan anrättningen var färdig, samlades på ett visst klockslag alla ortens fattiga, med krukor och skålar, för att bekomma den hvar och en tillkommande andel. Ofverstinnan var vid dessa utdelningar alltid sjelf närvarande, för att se att allting gick ordentligt till; och sedan summorna eiler barnen fått sina kärl fyllda, defilerade de förbi öfverstinnan, som nådigst tillät dem att då kyssa hennes klädningsfåll. Till hvarje jul lät öfverstinnan köpa upp et vackert anta! strumpor och becksömsskor, som hon med egen hög hand utdelade till de behöfvande,; och ett par gånger om året lät hon underrätta sig, buruvida någon af godsets underhafvande var sjuk; och inrapporterades då, att någon, som ej bodde för långt bort från herrgården, var sjuk, så hände det, om vädret var vackert, att öfverstinnan sjelf till fots företog en pilgrimsfärd till den sjuke, med en flaska Hoffmans droppar och ett par lod engelskt salt i piraten, och ve då den sjuke, om han vid hennes ankomst blifvit så mycket bättre, att han ej hehöfde hennes medikamenter. En sådan enagel var öfverstinnan. Det var ett Äbehof för hentes hjertay att göra godt. Hände det till exempel vid lördagsbespisningarne, att någon af dem, som hade tillåtelse att hämta, uteblef, så försummade icke inspektoren att annotera denne, och efterhöra hvad orsaken till försummeilsen månde hafva varit. Om då den annoteraide till äfventyrs förklarade, att, i ansede till den långa väg han hade att gå, han genom hemtningen försummade mera arbete och tid, än soppan var värd, så fick han af inspektoren en skrapa för sin lättja och föreställning huru missnöjd hennes nåd skulle bli på honom, om han så der visade sig ej förstå att värdera hennes välgerningar. :Om han icke infann sig nästa lördag, så måste allvarsammare åtgärder vidtagas.n Och så ordentlig hon vari sitt hus! Hvarenda morgon, hela året om, steg hon upp kl. precis 6, och då varshennes första göra alltid att underrätta sig, Om husets öfriga innevånare voro uppe och vid deras arbete. Sjelfva gubben, öfversten, måste då stiga upp, ehuru det kostade å, och fanns ej något arbete ute på marken tillfälligtvis att efterse, så hade alltid öfverstinnan garn hemma, som han kunde binda nät utaf, MOA oo od 0 Mr. . oo