soner, är en ganska Nkgitig Iraga. Man kan
väl säga, att publicistens handling ligger i hans
ord och yttranden, samt att när dessa tillfreds-
ställa publiken, utgifvarens person bör vara ho-
nom likgiltig. Men när en tidning först an-
nonceras , är det ganska naturligt att påbliken
måste känna och gilla utgifvarens grundsat-
ser, innan den ger dem sitt bifall och bi-
drager till deras utspridande. Denna garanti
måste fortfara, såvida publiken skall fortsätta
sitt förtroende och icke frukta, att utgifvaren
sviker sina löften, döljer hvad han bör uppen-
bara, eller predikar förkastliga läror. Utgifvaren
af en tidning är således fortfarande underkastad
den offentliga censuren, och man äger på hans
person - tillämpa samma slutföljder, som på den
offentliga mannens, allt med det ofvanför nämn-
da vilkor att de handlingar, man emot honom
till premisser framdrager, hafva ett tydligt sam-
manhang med de slutsatser, till hvilka man ön-
skar leda sig.
Från denna synpunkt betraktande publicistens
ställning, hafva vi äfven någon gång hållit oss
till våra kollegers personer. Vi hafva t. ex.
låtit förstå, att den eller den redaktören varit
salarierad eller stått i beroende af makten; Hans
yttrande i sak, kunde, menar man, vara lika
riktiga för det? Visserligen vid sina tillfällen;
men det var något annat vi hade i sigte. Den
salarierade påstod för ex., att han skref af egen
tillskyndelse och han ville lägga sin rökelse för
systemet, såsom en sjelfständig tanka i opinio-
nens vågskål. Vid sådant förhållande var det
en pligt att upplysa dem, som tilläfventyrs ej
kände saken, om den verkliga ställningen
och att red:s loford öfver magtens representan-
ter kunde anses så, som hade de sjelfva gifvit
sig dem. När en så besoldad författare nekade
ett uppgifvet faktum eller hopdiktade ett annat,
vid tillfällen, då ingen positiv bevisning var
möjlig: månne man då ej var berättigad, att nå-
got litet undersöka kriterierna på hans trovär-
dighet? Härtill kom dessutom ofta nödvändig-
heten, att låta allmänheten se hvilka talanger
styrelsen åt sig uppsökte. Vi erinra oss att en
författare, hvilken man då trodde vara densam-
ma, som nu utgör den förnämaste i Svenska
Biet, en gång med förakt benämnde dessa sty-
relsens legda rökgubbar, för asådane förfat
tare, och högeligen blygdes wid sällskapet; den-
na dementi åt de utkramade kartarne hade vis-
serligen aldrig kommit i fråga, om pressen ej
förut gjort det vackra sällskapet närmare kändt.
En annan gång hafva tidningar uppstått, utan
annan garanti för sina rundeliga löften, än sina
egna stora ord; med ett ord, utgifvarne hafva
velat borga för sig sjelfva. Vi taga här till ex,
Ostgötha Correspondenten, synnerligast från det
ögonblick Hr Ridderstad deri uppträdde. Den-
na tidning har öfverhopat sin publik med en
förskräcklig massa af löften och försäkringar,
alltid börjande med cPFi och utan återvändo om-
tuggande att Vi äro de liberalaste, de ärligaste,
de kunnigaste, de mest brinnande för fosterlan-
det, etc. etc., hvaremot t. ex. Aftonbladet är en
aförrädare, som befordrar Rysslands åsigter, köpt
af England, köpt af sitt egna intresse och
dess redaktör sannerligen knappt värd att tram-
pa Guds gröna jord, m. m., som korresponden-
ten uppfunnit eller upprepat. Sammalunda har
Biet äfven förordat sig; när man hör det, må-
ste man taga för afgjordt, att patriotismens verk-
liga eden är i den der kupan. Men saken är
den, att hela verlden kan på det sättet vara li-
beral i allmänna fraser och sjelfberöm. Om den
liberala färgen berodde af detta, så förvandlades
i ett ögonblick alla servila tidningar till libe-
rala. Det är nemligen först genom sättet att
upptaga och behandla hvarje under diskussion
bragt särskildt ämne, en tidnings äkthet pröl-
vas, och i detta prof hade Hr Ridderstad nä-
stan intet försökt sig, och Biets redaktörer vi-
sat, att de blindt följde maktens finger och i-
synnerhet voro ett troget eko af dess rop: cpen-
gar, pengar,. Vi adresserade derföre några ord
till de högtrafvande utgifvarne ;författ erinra all-
mänheten, att dessa ännu icke lemnat någon an-
nan garanti för sina stora löften och för san-
ningen af sina tillvitelser mot Aftonbladet och
dess utgifvare, än blott herrarnes egna fraser.
Detta togs mycket illa, men var dock en san-
ning, som ej borde undanhållas.
Sådana anledningar, att vända sig till förfat-
tares och utgifvares personer, skola alitid före-
komma, och den personliga polemiken är såle-
des oundviklig. Hvad man likväl kan undvika,
är den uppsitliga osanningen, ilskan och fram-
dragandet af sådane, till privatlifvet hörande,
förhållanden, som stå utan allt sammanhang med
de offentliga. Det vore en heder för utgifvar-
ne och en lättnad för publiken, om dylika för-
kastliga vapen kunde bannlysas från periodiska
pressen. Men äfven i detta hänseende torde man
ej hafva att vänta någon framtid af mjölk och
honung. I allmänhet lär man ej heller finna
det hvarken möjligt eller nödvändigt, att Sven-
ska pressen skulle öfverdragas med en fernissa,
som hindrade det inre att visa sig sådant det
verkligen är. Lytena miste visa sig för att med
tiden korrigeras. I hvarje land har pressen si-
na egenheter, och det är icke tänkbart, att den