soner, är en ganska Nkgitig Iraga. Man kan väl säga, att publicistens handling ligger i hans ord och yttranden, samt att när dessa tillfredsställa publiken, utgifvarens person bör vara honom likgiltig. Men när en tidning först annonceras , är det ganska naturligt att påbliken måste känna och gilla utgifvarens grundsatser, innan den ger dem sitt bifall och bidrager till deras utspridande. Denna garanti måste fortfara, såvida publiken skall fortsätta sitt förtroende och icke frukta, att utgifvaren sviker sina löften, döljer hvad han bör uppenbara, eller predikar förkastliga läror. Utgifvaren af en tidning är således fortfarande underkastad den offentliga censuren, och man äger på hans person tillämpa samma slutföljder, som på den offentliga mannens, allt med det ofvanför nämnda vilkor att de handlingar, man emot honom till premisser framdrager, hafva ett tydligt sammanhang med de slutsatser, till hvilka man önskar leda sig. Från denna synpunkt betraktande publicistens ställning, hafva vi äfven någon gång hållit oss till våra kollegers personer. Vi hafva t. ex. låtit förstå, att den eller den redaktören varit salarierad eller stått i beroende af makten; Hans yttrande i sak, kunde, menar man, vara lika riktiga för det? Visserligen vid sina tillfällen; men det var något annat vi hade i sigte. Den salarierade påstod för ex., att han skref af egen tillskyndelse och han ville lägga sin rökelse för systemet, såsom en sjelfständig tanka i opinionens vågskål. Vid sådant förhållande var det en pligt att upplysa dem, som tilläfventyrs ej kände saken, om den verkliga ställningen och att red:s loford öfver magtens representanter kunde anses så, som hade de sjelfva gifvit sig dem. När en så besoldad författare nekade ett uppgifvet faktum eller hopdiktade ett annat, vid tillfällen, då ingen positiv bevisning var möjlig: månne man då ej var berättigad, att något litet undersöka kriterierna på hans trovärdighet? Härtill kom dessutom ofta nödvändigheten, att låta allmänheten se hvilka talanger styrelsen åt sig uppsökte. Vi erinra oss att en författare, hvilken man då trodde vara densamma, som nu utgör den förnämaste i Svenska Biet, en gång med förakt benämnde dessa styrelsens legda rökgubbar, för asådane förfat tare, och högeligen blygdes wid sällskapet; denna dementi åt de utkramade kartarne hade visserligen aldrig kommit i fråga, om pressen ej förut gjort det vackra sällskapet närmare kändt. En annan gång hafva tidningar uppstått, utan annan garanti för sina rundeliga löften, än sina egna stora ord; med ett ord, utgifvarne hafva velat borga för sig sjelfva. Vi taga här till ex, Ostgötha Correspondenten, synnerligast från det ögonblick Hr Ridderstad deri uppträdde. Denna tidning har öfverhopat sin publik med en förskräcklig massa af löften och försäkringar, alltid börjande med cPFi och utan återvändo omtuggande att Vi äro de liberalaste, de ärligaste, de kunnigaste, de mest brinnande för fosterlandet, etc. etc., hvaremot t. ex. Aftonbladet är en aförrädare, som befordrar Rysslands åsigter, köpt af England, köpt af sitt egna intresse och dess redaktör sannerligen knappt värd att trampa Guds gröna jord, m. m., som korrespondenten uppfunnit eller upprepat. Sammalunda har Biet äfven förordat sig; när man hör det, måste man taga för afgjordt, att patriotismens verkliga eden är i den der kupan. Men saken är den, att hela verlden kan på det sättet vara liberal i allmänna fraser och sjelfberöm. Om den liberala färgen berodde af detta, så förvandlades i ett ögonblick alla servila tidningar till liberala. Det är nemligen först genom sättet att upptaga och behandla hvarje under diskussion bragt särskildt ämne, en tidnings äkthet prölvas, och i detta prof hade Hr Ridderstad nästan intet försökt sig, och Biets redaktörer visat, att de blindt följde maktens finger och isynnerhet voro ett troget eko af dess rop: cpengar, pengar,. Vi adresserade derföre några ord till de högtrafvande utgifvarne ;författ erinra allmänheten, att dessa ännu icke lemnat någon annan garanti för sina stora löften och för sanningen af sina tillvitelser mot Aftonbladet och dess utgifvare, än blott herrarnes egna fraser. Detta togs mycket illa, men var dock en sanning, som ej borde undanhållas. Sådana anledningar, att vända sig till författares och utgifvares personer, skola alitid förekomma, och den personliga polemiken är således oundviklig. Hvad man likväl kan undvika, är den uppsitliga osanningen, ilskan och framdragandet af sådane, till privatlifvet hörande, förhållanden, som stå utan allt sammanhang med de offentliga. Det vore en heder för utgifvarne och en lättnad för publiken, om dylika förkastliga vapen kunde bannlysas från periodiska pressen. Men äfven i detta hänseende torde man ej hafva att vänta någon framtid af mjölk och honung. I allmänhet lär man ej heller finna det hvarken möjligt eller nödvändigt, att Svenska pressen skulle öfverdragas med en fernissa, som hindrade det inre att visa sig sådant det verkligen är. Lytena miste visa sig för att med tiden korrigeras. I hvarje land har pressen sina egenheter, och det är icke tänkbart, att den