Lä a ee Fn vn vändigt skärskådas. Det är t. ex. icke närmare bestämdt hvilka egenskaper tillkomma Konun-: I gens rådgifvare, än att desse skola vara ckunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade,. Med: afseende antingen på konseljens serskilda sak-; nad af kunskap och erfarenhet i en viss gren: eller på nödvändigheten af drift och kraft hos rådgifvarne, kunna likväl denna serskilda kun-; skap, driften och kraften göras till vilkor för er persons inträde i rådet och en diskussion om honom uppstå, hvari hans brister i dessa delar strängt. skärskådas. Personen och hans vänner torde finna sig mindre belåtna dermed, och ropa alt man bör hålla sig till sak och icke till person, eller åtminstone uppskjuta sitt omdöme tills per: sonen kommit på sin plats och fått försöka sig; : men det allmänna vill hafva en person, som passar för saken och önskar ej löpa fåran af experimenter med en tilläfventyrs oskicklig person. : Att offentliga personer äfven böra vara underkastade den offentliga diskussionen, är imedlertid en öfvertygelse, som nu mera blifvit här i landet temligen allmänt rotfästad. Deremot: tvistas icke sällan, huruvida deras privata lefnad äfven dervid får tagas i beräkning, eller om man icke är skyldig att hålla sig uteslutande till hans så kallade offentliga lif. Men hvar är gränsen mellan det offentliga lifvet och det privata? Om i borgerliga samhället något dylikt, oöfverstigligt råmärke är uppdraget i detta afseende, hvarföre intränger då borgerliga lagen oupphörligt på det privata lifvets område och hvarföre graderas de privata förbrytelserna uttryckligen efter deras större eller mindre våda för det almänna? Otvifvelaktigt finnas handlingar, så privata, så indifferenta, att de ej böra tagas i betraktande vid omdömet om en persons offentliga karakter, men lika otvifvelaktigt finnes äfven ett så nära samband mellan den privata lefnaden och den offentliga, att man från den ena kan hemta slutsatser om den andra. Men de händelser då dessa slutsatser äro tillåtliga eller ej, kunna ej på förhand bestämmas, utan bero i hvarje fall af förmågan att upptäcka det nyssnämnde sambandet. Det som ligger utom detta samband bör vara fridlyst. Härtill kommer alltid, att en offentlig person verkar mer genom exemplet än en privat, ehuru detta äfven eger sina grader. Hvem har någonsin tviflat på förbindelsen för en andelig man att iakttaga all möjlig renhet i sin lefnad? Hans förbindelser gå i detta fall längre än de flesta andra medborgares, och mycket, som anses androm rent, är honom orent; månne det då är mera förenligt med hans embete att han, ehuru ! utom det, offentligen uppträder som en vare sig legd eller frivillig skojare? Hvem ville väl ock finna ett Statsråd, som tilläfventyrs väckt offentlig förargelse genom en sedeslös lefnad, eller visat sig öfverlastad på gatorna, eller begår knep vid spelbordet, rätt passande för ett rikes rådsbord? Det är visserligen sannt, att han icke dess mindre kunde vara kapabel att väl bedöma en försvarsplan eller en jagtstadga; men utom det att man fruktar för det efterdöme han ger, befarar man med skäl att hans privata lyten vid tillfälle torde taga ut sin rätt i det offentliga. Det är i allmänhet mer skäl att från lyten i det privata lifvet sluta till dylika i det offentliga, än omvändt. Vid tillämpningen häraf har man dock alltid att iakttaga den yttersta varsamhet, dels emedan de enskilda eller privata handlingarne sällan kunna så till alla omständigheter utredas, att icke alltid något kan återstå, som äfven bordt i räkningen upptagas och måhända tillintetgjort slutsatserna, dels ock emedan en person kan genom offentliga handlingar hafva vederlagt de slutsatser man om hans offentliga karakter vill draga. Att vara pröfvad i offentliga värf, måste alltid . räknas den offentlige mannen till godo. Om man stundom funnit betänkligt att fram. draga offentliga personers privata lefnad, har man deremot ej haft samma skonsamhet med de! privatas. Man har nemligen dagligen haft för ögonen, huru lagen och dess skipare hemsökt de privata i deras hemligaste gömmor ! oeh icke dragit i betänkande att framställa dem och deras gerningar in publico. Sedan perio-! diska pressen började räfsten med offentliga personers förhållande, och på samma gång att sprila de enskildas, vare sig goda eller onda, handingar, utom den trånga krets, der de förut kunle dölja sig, har äfven rättigheten att diskutera, orivata personers handlingar blifvit ifrågasatt.! Det bör ej förefalla besynnerligt, att detta skett icke af privata utan just af offentliga personer, och att dessa visat sig synnerligen nitiska att taga det så kallade privatlifvets försvar samt höseligen beskärmat sig öfver hvarje inträde der-! på. Afsigten — derom kan ingen, som egnat sig åt publicist-yrket, misstaga sig — har varit tt reta medborgare i allmänhet mot pressen och yttranderätten, att väcka ett skrik, och å-q stadkomma inskränkningar, hvarigenom äfven de: offentliga personernas förhållande kunde omgilvas med den fridlysning, för hvilken isynnerhet de !t I 1 hed ÅL AR et kr —AA PR PA FM högt uppsatte skulle varit så högst förbundne. an har användt detta konstgrepp till och med på våra Riksdagsmän, som, isynnerhet vid Riksmötets början, äga en viss, ganska förlåtlig skyggI het för offentlioheten. nemligen den, som sträc-!l(