Lä a ee Fn vn
vändigt skärskådas. Det är t. ex. icke närmare
bestämdt hvilka egenskaper tillkomma Konun-:
I
gens rådgifvare, än att desse skola vara ckun-
nige, erfarne, redlige och allmänt aktade,. Med:
afseende antingen på konseljens serskilda sak-;
nad af kunskap och erfarenhet i en viss gren:
eller på nödvändigheten af drift och kraft hos
rådgifvarne, kunna likväl denna serskilda kun-;
skap, driften och kraften göras till vilkor för er
persons inträde i rådet och en diskussion om honom
uppstå, hvari hans brister i dessa delar strängt.
skärskådas. Personen och hans vänner torde
finna sig mindre belåtna dermed, och ropa alt
man bör hålla sig till sak och icke till person,
eller åtminstone uppskjuta sitt omdöme tills per- :
sonen kommit på sin plats och fått försöka sig; :
men det allmänna vill hafva en person, som
passar för saken och önskar ej löpa fåran af ex-
perimenter med en tilläfventyrs oskicklig person. :
Att offentliga personer äfven böra vara un-
derkastade den offentliga diskussionen, är imed-
lertid en öfvertygelse, som nu mera blifvit här
i landet temligen allmänt rotfästad. Deremot:
tvistas icke sällan, huruvida deras privata lefnad
äfven dervid får tagas i beräkning, eller om man
icke är skyldig att hålla sig uteslutande till
hans så kallade offentliga lif. Men hvar är grän-
sen mellan det offentliga lifvet och det privata?
Om i borgerliga samhället något dylikt, oöfver-
stigligt råmärke är uppdraget i detta afseende,
hvarföre intränger då borgerliga lagen oupphör-
ligt på det privata lifvets område och hvarföre
graderas de privata förbrytelserna uttryckligen
efter deras större eller mindre våda för det al-
männa? Otvifvelaktigt finnas handlingar, så pri-
vata, så indifferenta, att de ej böra tagas i be-
traktande vid omdömet om en persons offent-
liga karakter, men lika otvifvelaktigt finnes äf-
ven ett så nära samband mellan den privata
lefnaden och den offentliga, att man från den
ena kan hemta slutsatser om den andra. Men
de händelser då dessa slutsatser äro tillåtliga el-
ler ej, kunna ej på förhand bestämmas, utan
bero i hvarje fall af förmågan att upptäcka det
nyssnämnde sambandet. Det som ligger utom
detta samband bör vara fridlyst. Härtill kom-
mer alltid, att en offentlig person verkar mer
genom exemplet än en privat, ehuru detta äf-
ven eger sina grader. Hvem har någonsin tvif-
lat på förbindelsen för en andelig man att i-
akttaga all möjlig renhet i sin lefnad? Hans
förbindelser gå i detta fall längre än de flesta
andra medborgares, och mycket, som anses an-
drom rent, är honom orent; månne det då är
mera förenligt med hans embete att han, ehuru !
utom det, offentligen uppträder som en vare sig
legd eller frivillig skojare? Hvem ville väl ock
finna ett Statsråd, som tilläfventyrs väckt offent-
lig förargelse genom en sedeslös lefnad, eller vi-
sat sig öfverlastad på gatorna, eller begår
knep vid spelbordet, rätt passande för ett ri-
kes rådsbord? Det är visserligen sannt, att han
icke dess mindre kunde vara kapabel att väl
bedöma en försvarsplan eller en jagtstadga; men
utom det att man fruktar för det efterdöme han
ger, befarar man med skäl att hans privata ly-
ten vid tillfälle torde taga ut sin rätt i det of-
fentliga. Det är i allmänhet mer skäl att från
lyten i det privata lifvet sluta till dylika i det
offentliga, än omvändt.
Vid tillämpningen häraf har man dock alltid
att iakttaga den yttersta varsamhet, dels emedan
de enskilda eller privata handlingarne sällan
kunna så till alla omständigheter utredas, att
icke alltid något kan återstå, som äfven bordt i
räkningen upptagas och måhända tillintetgjort
slutsatserna, dels ock emedan en person kan ge-
nom offentliga handlingar hafva vederlagt de slut-
satser man om hans offentliga karakter vill draga.
Att vara pröfvad i offentliga värf, måste alltid .
räknas den offentlige mannen till godo.
Om man stundom funnit betänkligt att fram- .
draga offentliga personers privata lefnad, har
man deremot ej haft samma skonsamhet med de!
privatas. Man har nemligen dagligen haft för
ögonen, huru lagen och dess skipare hem-
sökt de privata i deras hemligaste gömmor !
oeh icke dragit i betänkande att framställa dem -
och deras gerningar in publico. Sedan perio-!
diska pressen började räfsten med offentliga per-
soners förhållande, och på samma gång att spri-
la de enskildas, vare sig goda eller onda, hand-
ingar, utom den trånga krets, der de förut kun-
le dölja sig, har äfven rättigheten att diskutera,
orivata personers handlingar blifvit ifrågasatt.!
Det bör ej förefalla besynnerligt, att detta skett
icke af privata utan just af offentliga personer,
och att dessa visat sig synnerligen nitiska att
taga det så kallade privatlifvets försvar samt hö-
seligen beskärmat sig öfver hvarje inträde der-!
på. Afsigten — derom kan ingen, som egnat
sig åt publicist-yrket, misstaga sig — har varit
tt reta medborgare i allmänhet mot pressen
och yttranderätten, att väcka ett skrik, och å-q
stadkomma inskränkningar, hvarigenom äfven de:
offentliga personernas förhållande kunde omgilvas
med den fridlysning, för hvilken isynnerhet de !t
I
1
hed ÅL AR et kr - —- AA PR PA FM
högt uppsatte skulle varit så högst förbundne.
an har användt detta konstgrepp till och med
på våra Riksdagsmän, som, isynnerhet vid Riks-
mötets början, äga en viss, ganska förlåtlig skygg- I
het för offentlioheten. nemligen den, som sträc-!l(