P2UCL KAU CJ Så Ila lortlata, uct MHMastct vVUlya all norlunda, så framt ej pressen, den konstitutionella regeringsprincipens tvillingsyster, helt och hållet skall störta och i fallet draga med sig sitt alter ego. Det var en tid då, genom en besynnerlig konseqvens hos de maktegande i vårt samhälle, snart sagdt idel prostituerade personligheter stodo i spetsen för de tidningar, som kämpade i styrelsens leder. Var det för att nedsätta pressens värde och dymedelst afskräcka hvarje man, med fosterländskt hierta i bröstet, från att egna sin verksamhet åt ett bland de ädlaste kall ett samhälle kan uppvisa? Säkert var det ej för att höja dess värde, som man utdelade månadssold åt de salarierade, på samma gång man ville med fästningsgage traktera hvar och en, som uppskattade värdet af sin fria yttranderätt efter helt annan vigt, än metallens. Om under sådana förhållanden missbruk af fria yttranderätten öfverflödade; om den sak, som skulle försvaras, öfverhöljdes af de personliga skuggor, som kastat eller upptagit utmaningshandsken, bör detta ingalunda sätta oss i förvåning. Men en annan tid följde på denna och agnarna försvunno efterhand för den väldiges vingslag. Sakernas babyloniska förbistring och det högt talande behofvet af reform höllo sina skyddande armar öfver pressen; intresset för dess bestånd antog en allmännanare karakter och man hade åtminstone hunnit så långt, att man erkände dess oumbärlighet. Men i och med detsamma man befann sig på denna högre ståndpunkt, förmådde man också rätt uppmäta längden af de åsneöron, som förgäfves doldes af lejonhuden — man ville hafva icke allenast tidningar med fläckfri karakter, deras trosbekännelse månde befinna sig på hvilken linea som helst, utan äfven redaktörer med obefläckadt moraliskt anseende. Också torde väl ingen vilja neka, att ju det inom tidningsbyråerna började se vida annorlunda ut än förr, oeh bland de många fel, hvilka man nu lägger den periodiska pressen till last, torde de flesta mera flutit ur oförstånd och brist på erfarenhet, än från en med berådt mod framträdande föresats att fela. De personliga invektiverna, hvilka ännu, liksom dyningar, syntes fortfara, började likväl småningom att förlora sig, medan de allmänna frukterna af pressens ädlare verksamhet allt mer och mer mognade. 41840 års Riksdag är ett foster af denna verksamhet. Barnet har visserligen ärft några af fadrens fel, men står icke heller lottlös på förtjenster, hvaribland den visst icke obetydligaste är, att man sent omsider vaknat till känsla af sina rättigheter och till vilja, att, hvilken som helst till trots, göra dem gällande. De skuggsidor. som pressen ägt, började, som vi nyss antydt, småningom utplånas af en allt mer stegrad håg till upplysning af större, vigtigare och mera djupt in i samhället gripande frågor. Det blef tidningen Svenska Biet förbehållet att ånyo börja de gamla afskyvärda striderna, att framdraga den enskilda personligheten för att nedsmutsas eller vanställas inför allmänhetens ögon, att låta illskan spela hufvudrollen i nästan alla diskussioner, att offra offentlig sak på ruinen af medborgares rykte. Under loppet af hela förlidet år såg man med bekymmer i Biet denne gengångare af fordna förvillelser och lyten breda ut sig genom alla dess spalter, och när man ej af för handen varande åtgärder ansåg sig äga tillräckliga näringsämnen, tog man sig till att gräfva efter lik, och offentliga skrifställares enskilda missöden och olyckor, hyvaröfver åtminstone det menskliga deltagandet bort hålla en ogenomtränglig slöja, släpades fram för att schavottera, iklädda förbrytarens fångkåpa. Vi hafva ej hunnit långt in på detta nya år, men Svenska Biet har icke desto mindre redan hunnit sätta kronan på sitt påbörjade verk. — — Med anledning af allt detta, uppmana vi Eder, j samtlige tidningar inom fäderneslandet, att i tid betänka hvad vår gemensamma frid tillhörer. Vi göra ej denna uppmaning på grund af något sjelfförtroende till egen ofelbarbet. Vi äro de första att erkänna, det äfven vi varit smittade af det onda; att vi ej heller kunnat motstå strömmens våldsamma och olycksbringande fart, och att vi till sjelfförsvar mången gång beträdt samma terräng, som våra motståndare. Men vi inse vådan af dylika bragder; vi älska tryckfriheten af hela vår själ, ty den är upplysningens vagga; men vi vilja ej i tryckfriheten se upplysningens graf. Vi uppmana eder, att med förenade krafter i tid qväfva hvarje försök till helgerån inom det enskildta lifvets fridlysta boning, på samma gång vi oförskräckt belysa hvarje skugga, som fördunklar offentliga handlingar och personer. Detta är icke den första uppmaning i detta ämne; och ehuru frukterna af de föregående icke ännu serdeles utvecklat sig, se vi alltid med fägnad tanken riktad åt detta håll. Viönska blott, alt man i denna sak ej måtte sträcka sina förhoppningar in på illusionernas område, hvad angår möjligheten att undvika all personlig polemik, alla argumenta ad hominem, alla ransakningar angående personers privata lefnad. Om dessa saker icke kunna i den offentliga diskussionen undvikas, så böra vi icke heller råda våra kolleger att genom en obetingad accept binda händerna på sig; det skulle kasta hela fördelen till de agodas de cdevuerades, till eexcellensernas och prelaternas sida, ty man kan vara förvissad, att dessa icke bindassig, allraminst om de såge, att de ensamme finge handtera det farliga vapnet. De skulle då icke ens tvingas till den mödan att ikläda sina dikter formen af insinuationer och förvrängningar, utan gifva dem den mest kategoriska form. I stället för insinuationen: N. N. har uppoffrat sin enskilda heder, skulle de helt enkelt säga: N. N. är ärelös, han har begått det eller det nidingsverket mot den eller den; i stället för: chan har vändt sig mot samhället för bröd, skulle det heta: N. N. har mottagit 400,000 rubler af ryska kejsaren, för att bränna upp svenska