P2UCL KAU CJ Så Ila lortlata, uct MHMastct vVUlya all
norlunda, så framt ej pressen, den konstitutionella
regeringsprincipens tvillingsyster, helt och hållet
skall störta och i fallet draga med sig sitt alter
ego. Det var en tid då, genom en besynnerlig
konseqvens hos de maktegande i vårt samhälle,
snart sagdt idel prostituerade personligheter stodo
i spetsen för de tidningar, som kämpade i styrel-
sens leder. Var det för att nedsätta pressens värde
och dymedelst afskräcka hvarje man, med foster-
ländskt hierta i bröstet, från att egna sin verksam-
het åt ett bland de ädlaste kall ett samhälle kan
uppvisa? Säkert var det ej för att höja dess värde,
som man utdelade månadssold åt de salarierade,
på samma gång man ville med fästningsgage trak-
tera hvar och en, som uppskattade värdet af sin fria
yttranderätt efter helt annan vigt, än metallens.
Om under sådana förhållanden missbruk af fria yt-
tranderätten öfverflödade; om den sak, som skulle
försvaras, öfverhöljdes af de personliga skuggor,
som kastat eller upptagit utmaningshandsken, bör
detta ingalunda sätta oss i förvåning. Men en an-
nan tid följde på denna och agnarna försvunno ef-
terhand för den väldiges vingslag. Sakernas baby-
loniska förbistring och det högt talande behofvet
af reform höllo sina skyddande armar öfver pres-
sen; intresset för dess bestånd antog en allmänna-
nare karakter och man hade åtminstone hunnit så
långt, att man erkände dess oumbärlighet. Men i
och med detsamma man befann sig på denna hög-
re ståndpunkt, förmådde man också rätt uppmäta
längden af de åsneöron, som förgäfves doldes af
lejonhuden — man ville hafva icke allenast tid-
ningar med fläckfri karakter, deras trosbekännelse
månde befinna sig på hvilken linea som helst, ut-
an äfven redaktörer med obefläckadt moraliskt an-
seende. Också torde väl ingen vilja neka, att ju
det inom tidningsbyråerna började se vida annor-
lunda ut än förr, oeh bland de många fel, hvilka
man nu lägger den periodiska pressen till last, tor-
de de flesta mera flutit ur oförstånd och brist på
erfarenhet, än från en med berådt mod framträ-
dande föresats att fela. De personliga invektiver-
na, hvilka ännu, liksom dyningar, syntes fortfara,
började likväl småningom att förlora sig, medan
de allmänna frukterna af pressens ädlare verksam-
het allt mer och mer mognade. 41840 års Riksdag
är ett foster af denna verksamhet. Barnet har
visserligen ärft några af fadrens fel, men står icke
heller lottlös på förtjenster, hvaribland den visst
icke obetydligaste är, att man sent omsider vaknat
till känsla af sina rättigheter och till vilja, att,
hvilken som helst till trots, göra dem gällande.
De skuggsidor. som pressen ägt, började, som vi
nyss antydt, småningom utplånas af en allt mer
stegrad håg till upplysning af större, vigtigare och
mera djupt in i samhället gripande frågor.
Det blef tidningen Svenska Biet förbehållet att
ånyo börja de gamla afskyvärda striderna, att fram-
draga den enskilda personligheten för att nedsmut-
sas eller vanställas inför allmänhetens ögon, att
låta illskan spela hufvudrollen i nästan alla dis-
kussioner, att offra offentlig sak på ruinen af med-
borgares rykte. Under loppet af hela förlidet år
såg man med bekymmer i Biet denne gengångare
af fordna förvillelser och lyten breda ut sig genom
alla dess spalter, och när man ej af för handen
varande åtgärder ansåg sig äga tillräckliga närings-
ämnen, tog man sig till att gräfva efter lik, och
offentliga skrifställares enskilda missöden och olyc-
kor, hyvaröfver åtminstone det menskliga deltagan-
det bort hålla en ogenomtränglig slöja, släpades
fram för att schavottera, iklädda förbrytarens fång-
kåpa. Vi hafva ej hunnit långt in på detta nya
år, men Svenska Biet har icke desto mindre redan
hunnit sätta kronan på sitt påbörjade verk. — —
Med anledning af allt detta, uppmana vi Eder,
j samtlige tidningar inom fäderneslandet, att i tid
betänka hvad vår gemensamma frid tillhörer. Vi
göra ej denna uppmaning på grund af något sjelf-
förtroende till egen ofelbarbet. Vi äro de första
att erkänna, det äfven vi varit smittade af det on-
da; att vi ej heller kunnat motstå strömmens våld-
samma och olycksbringande fart, och att vi till
sjelfförsvar mången gång beträdt samma terräng,
som våra motståndare. Men vi inse vådan af dy-
lika bragder; vi älska tryckfriheten af hela vår
själ, ty den är upplysningens vagga; men vi vilja
ej i tryckfriheten se upplysningens graf. Vi upp-
mana eder, att med förenade krafter i tid qväfva
hvarje försök till helgerån inom det enskildta lif-
vets fridlysta boning, på samma gång vi oförskräckt
belysa hvarje skugga, som fördunklar offentliga hand-
lingar och personer.
Detta är icke den första uppmaning i detta
ämne; och ehuru frukterna af de föregående
icke ännu serdeles utvecklat sig, se vi alltid
med fägnad tanken riktad åt detta håll. Viön-
ska blott, alt man i denna sak ej måtte sträcka
sina förhoppningar in på illusionernas område,
hvad angår möjligheten att undvika all person-
lig polemik, alla argumenta ad hominem, alla
ransakningar angående personers privata lefnad.
Om dessa saker icke kunna i den offentliga
diskussionen undvikas, så böra vi icke heller
råda våra kolleger att genom en obetingad ac-
cept binda händerna på sig; det skulle kasta
hela fördelen till de agodas de cdevuerades, till
eexcellensernas och prelaternas sida, ty man kan
vara förvissad, att dessa icke bindassig, allra-
minst om de såge, att de ensamme finge handtera
det farliga vapnet. De skulle då icke ens tvin-
gas till den mödan att ikläda sina dikter for-
men af insinuationer och förvrängningar, utan
gifva dem den mest kategoriska form. I stället
för insinuationen: N. N. har uppoffrat sin en-
skilda heder, skulle de helt enkelt säga: N. N.
är ärelös, han har begått det eller det nidings-
verket mot den eller den; i stället för: chan
har vändt sig mot samhället för bröd, skulle
det heta: N. N. har mottagit 400,000 rubler
af ryska kejsaren, för att bränna upp svenska