STOCKHOLM den 21 Januari. — Den skandinaviska vintern, som för några år sedan tycktes hafva helt och hållet förlorat sitt nordiska skaplynne, men skäligen återtagit. det under de sednaste tre eller fyra åren, har efter tvänne dagars temligen ihållande yrväder i början af veckan allt mer börjat visa sitt bistra anlete, och påminner oss nu äfven här i hufvudstaden, att vi befinne oss i vargarnas och björnarnas hemland. I dag på morgonen lärer på högre belägna och för vinden frilt utsatta ställen qvicksilfret fallit ända till några och 20 grader på Celsii thermometer. Det är vid sådana tillfällen som man inom sina dubbla fönster och vid sin varma kakelugn erfar en behaglig känsla vid bjellrornas klang på galan utanför, och vid det gnisslande ljudet af medarna på de förbifarandes slädor mot den skarpt tillfrusna snön, samt vid åsynen af de väl bepelsade kuskarnas lugna hållning, eller af de frustande, med goda Engelska filtar försedda sprakfålarna framför en väl lackerad täcksläda. Men det är äfven vid sådana tillfällen, den känslige, menniskovännen säkert ihågkommer sin nödställde like, som icke har en pinne ved att sätta i kakelugnen, endast några usla slarfvor att skyla de skälfvande lemmarne och knappast en bit bröd att stilla sin hunger. Sådana beklagansvärda finnas inom vår hufvudstad, till ett stort antal, och många, många äro säkert äfven de, som öppna sina gifmilda händer, för alt derigenom öka den belåtenhet, som en varm boning och ett uppfyldt visthus skänka. Det är en af de skönaste dygder, som man icke kan frånkänna vårt Stockholm och dess invånare, att de alltid utmärkt sig för en deltagande välgörenhet, och det är icke vid några och tjugu graders köld, som man börjar med att först undersöka i hvad mån den ene eller andre af de pödställda sjelfve förskyllat sitt lidande.