STOCKHOLM den 21 Januari.
— Den skandinaviska vintern, som för några
år sedan tycktes hafva helt och hållet förlorat
sitt nordiska skaplynne, men skäligen återtagit.
det under de sednaste tre eller fyra åren, har
efter tvänne dagars temligen ihållande yrväder
i början af veckan allt mer börjat visa sitt
bistra anlete, och påminner oss nu äfven här i
hufvudstaden, att vi befinne oss i vargarnas och
björnarnas hemland. I dag på morgonen lärer
på högre belägna och för vinden frilt utsatta
ställen qvicksilfret fallit ända till några och 20
grader på Celsii thermometer.
Det är vid sådana tillfällen som man inom
sina dubbla fönster och vid sin varma kakelugn
erfar en behaglig känsla vid bjellrornas klang
på galan utanför, och vid det gnisslande ljudet
af medarna på de förbifarandes slädor mot den
skarpt tillfrusna snön, samt vid åsynen af de
väl bepelsade kuskarnas lugna hållning, eller af
de frustande, med goda Engelska filtar försedda
sprakfålarna framför en väl lackerad täcksläda.
Men det är äfven vid sådana tillfällen, den käns-
lige, menniskovännen säkert ihågkommer sin
nödställde like, som icke har en pinne ved att
sätta i kakelugnen, endast några usla slarfvor
att skyla de skälfvande lemmarne och knappast
en bit bröd att stilla sin hunger. Sådana be-
klagansvärda finnas inom vår hufvudstad, till
ett stort antal, och många, många äro säkert
äfven de, som öppna sina gifmilda händer, för
alt derigenom öka den belåtenhet, som en varm
boning och ett uppfyldt visthus skänka. Det är
en af de skönaste dygder, som man icke kan
frånkänna vårt Stockholm och dess invånare,
att de alltid utmärkt sig för en deltagande väl-
görenhet, och det är icke vid några och tjugu
graders köld, som man börjar med att först un-
dersöka i hvad mån den ene eller andre af de
pödställda sjelfve förskyllat sitt lidande.