UTL erfarenheten visar, att de reformer sällan hålla måtta, som ske i sista ögonblicket, sedan allt motstånd upphört och sakerna gå noiens volens. — YVIvV RIVAL ett etftente UuULVIE JriviSta Redan nu, gilves icke någon jemkningsmån: antingen bibehåller man ståndsväsendets inflytande på representationens daning och företag: men då kan man så gerna låta det verka på sitt nuvarande sätt, hvilket man känner och redan börjat skåda på en bältre bana än förr; eller ock måste detta ingytande bort: men då har man KonstitutionsUtskottets ursprungliga förslag eller utan alia sjelfskrifvenhetsvilkor, och följaktligen utan allt bibehållande af den priuLALLE a I cip, som förut bestämt representationens väsende och form i Sverige. Mellan begge är ingen förening, intet samband möjhgt: gränsen ei mellan det gamla och det nya är på denna! punkt skarpt utdragen, och vara egna historiska: minnen kunna ej upplysa oss, genom något ex-: empel om brukbarheten af det nya som före-; slagits, ej heller om betänkligheterra härvid. ; Hvad våra häfder säga oss om representation, : är att den gamla skadat, och hvarigenom: att den, från att under den äldsta tiden vara all-: män och lämpad efter invånarnes behof, småningom, ehuru med bibehållande af sin ursprungliga princip, blifvit ensidig, samt att reaktionerna mot denna ensidighet, eliter en allmännare representations införande, alltid strandat i tilllämpningen mot principens bibehållande, och slutligen fört oss till närvarande oefterrättlighetstillstånd, der, två stånd mot två och regeringen mot representationen, beständigt hålla hvarandra i schack, och all verksamhet å ena eller andra sidan kan leda till förloradt spel. Ofver den föreslagnas verkningssätt förkunna dessa häfder intet; vi kunna endast sluta dertill från exemplen hos andra folk, och från allmänt erkända grundsatser i statsläran, tillämpade på detta serskilda fall. Dessa grundsatser och exempel säga oss, att en representation, danad genom nationens gemensamma val, är den enda i grunden rätta, och har visat sig befordra samhällets ändamål, der den tillämpats fullständigt och fått verka ostördt. Detta vår uräldsta historia, så vidt urkundernas utförlighet kan göra den tjenlig att åberopa. Med den öfversigt vi här ofvan framställt af Svenska representationssättets häfder kunde ändamålet således icke vara, att motivera ett omdöme öfver någonting för dem så fremmande,: som den ledande grundsatsen i KonstitutionsUtskottets förslag, men väl atl ådagalägga det ändamålslösa af försöket till ett sådant mo tiverande, och alltså äfven af den ceminente Biförfattarens 3 artiklar öfver areprescntationsIrågan, belyst af riksdagshistoricn; nemligen så vidt bans mening dermed omisskänligen störta detsamma. bekräftas af i j H I I i varit; att från ifrågavarande historiska synpunkt om-! Deremot skulle hans belysning: ganska väl kunna nyttjas till uppdagande af det: nuvarande represenutationssältets otjenlighet. Sannolikt utan att ana eller åsyfta något sådant, har han i de af honom karakteriserade riksda-: garnes vacklande grundsatser och företag, de personliga intressen som dervid ej sällan förmålt : bemäktiga sig ledningen af det hela, den lumpna egennytta, de ömkliga konsiderationer, de småaktiga intriger, som så ofta bestämt ulgån-! gen, skildrat ett kaos till representation, hvilket väl kan hindra alla bemödanden att derur framkalla någon ändamålsenlig, att ej säga storartad samhällsbildning, men icke sjelf alstra någonling helt, sammanhängande och bestående i: socialt eller politiskt hänseende; så länge nem-! ligen de gamla elementerna få fortfara att deri! utgöra de ledande eller återhållande krafterna. — Sådan är den föreställning om Sveriges gamla representationssätt, som väckes af de fem eminenta artiklarne; och för att fullända intrycket, harmoniera dessa artiklars form högst poetiskt med innehållet. Det är alltigenom ett chaos af kuriösa ord, af fjerran ifrån förskrifna bilder och liknelser, lärda citater på allahanda tungomiål, och öfverhufvud en vältalighet, som hos Seneca och Tacilus ganska lyckligt bemäktiI gat sig det sökta, tvärhuggna och dunkla, men: lemnat den ene bland de gamla mästarne i oqvald besittning af det sinnrika och träffande, den andre af det tankedigra och den djupa statsmanna; blicken. Detta intryck torde sannolikt delas af hvar och en, som, lika med oss, har tillfälle att: nu efteråt och med allt lugn betrakta den eminenta belysningen i dess fullständighet; men det är ej omöjligt att icke effekten kunnat va-; ra helt annan, ja alldeles motsatt på den, som ; träffades af de fyra första artikiarne en och en, utan att kunna ana när de en gång skulle sluta och till hvilka slutsattser de då kunde komma att leda. Måhända misstog sig den eminents författaren icke alldeles, om han i sin femte artikel tyckte sig förkunna konstitutionsutskottets nederlag såsom en verkan af dessa fyra föregående; fyra sådane hvirvelvindar af fraser, sentenser och citater kunde väl göra en rätttrogen voteringsman Htet vriden för tillfället. Men måhända gissa ej heller vi så förfeladt, om vi tro att förtrollningen var löst sedan den jubilerande femte hunnit sänka silt innehåll till marken, och åskådaren hunnit öppna ögonen igen, för att se efter hvad det var som föll ned. I denna Ställning hefann sig det förstärkta utskotI