undapirangde odalmannen. När Borgareståndet först begynte visa sig vid herremötena, representerades det af sina borgmästare, å embetsvägnar, alltså sjelfskrifvet. Det var först sedan all ordnad skilnad emellan statsmakterna varit under unionstiden utplånad för mer än ett århundrade, som den nuvarande ståndrepresentationens egentliga gruna lades, under de första Wasa-konungarne, hvilka genom biträdet af en allmännare representation, eller snarare genom wSveriges allmoge,, sökte motväga prelaturen och den högre adeln. Det var en verklig reaktion, åsyftande att med ett allmännare intresse balancera vissa enskildas. Men om än denna representation till någon del berott på val och icke pi sjelfskrifvenhet, så tjenar dess exempel ändå ej till definitivt svar på närvarande fråga; ty Gen var så obestämd och lös till sin sammansättning, att den oupphörligen förändrades efter Konungarnes åsigter, och att allmogen efterhand började uteblifva från cherredagarne, utan alt dess frånvaro hindrade hvarken öfverläggningar eller beslut. Det var dessutom mindre en representation än ett slags senat, som Konungarne hörde när de så funno för godt; och dess yttranden och råd behandiades ock ofta, håde af Gustaf Wasa och samtlige Carlarne, alldeles efter godifirnande, ehuru det påtagligen visar sig, att detta godtfinnande måiste förfara varsamt i samma mån en talrikare representation af det allmänna, elier bondelementet, var vid riksdagarne närvarande. Under frihetstiden fortfor Bondeståndet att vara tillbakasatt; men det var då, som ett nytt slags sjelfskrifvenhet utvecklade sig, hvilken fortfarit att ända tills nu bestämma öfver landets öde, för så vidt detta får bero af representationsätgärder och beslut. Det var nemligen under frihetsiiden, som Borgareståndet egentligen fick sin representativa betydelse, sedan det blifvit hugnadt med fabriksprivilegier, förstärkta skråförmåner och allabanda kompanimonopolier. Det tycks, att Adeln och Presteståndet, då mer än förr, begynt märka sitt ringa antal i jemförelse med hela foiket, och att de slugaste oligarkerna, mösspartiets styresmän, Borgareståndets egentliga gynnare, funnit vigten af att förstärka de två privilegierade fraktionerna af samhället med en ny, för att med dess röst vid riksdagarne, lagd till de andra begges, kunna bibehålla väldet öfver hela den öfriga nationen, Blef väldet sedermera minskadt genom envåldsmaktens mellankomst 4772, så hade denna knappast upphört 4809, innan den lilla trefaldiga afdelningen af privilegierade bland landets innevånare åter trädde upp, med samma representativa anspråk som under frihetstiden, och i sin nya riksdagsordning förkunnade sig ännu en gång utgöra tre fjerdedelar af aSvenska folkets 1epresentanter. I dessa tre totalröster ligger en representativ sjelfskrifvenhet, som kommer att fortfara så länge de fortfara: sjelfskrifvenheten nemligen för omkring tre trettiondedelar af nationen att, när de tre hålla tillsammans, representera både sig och de öfriga tjugosju trettiondedelarne, utan att dessa tjugosju anförtrott de tre något sådant fullmäktigskap, eller på något sätt förmå hindra dem att besluta enligt egna intressen, på hela befoikningens vägnar, i en offentlig mängd allmänna angelägenheter af högsta vigt. Följderna har man sett, och dessa hafva sent omsider framkallat det närvarsnde KonstitutionsUlskottets förslag till en representation, grundad på allmänna val, utan allt afseende på ståndskategorier. Om antagandet eller förkastandet af denna grundsats är nu frågan. Mången synes tro, attsjelfskrifvenheten skulle försvinna, om adeln icke mera blefve representerad genom ätternas hufvudmän, utan genom fullmäktige, som valdes inom adeln, likasom presteoch borgare-representanterne väljas nu inom Presteoch Borgarestånden. Men de tce privilegierade samhällsafdelningarne finge derigeaom allenast dem Ykhet sinsemellan, att ingen af deras egentliga representanter vore sjellskrifven, under det alt deras valmän — sjelfva ståndsledamöterna — icke dessmindre skulle komma att bibehålla samma selfskrifvenhet som förut, det vill säga samma, genom börd, embete eller burskap förlänade, men af den öfriga nationens bifall oberoende anspråksatt utse rTepresentanter för tre fjerdedelar af nawonen, fastän de tillsammans icke utgöra mer än omkring tiondedelen deraf. Det vore en förändring i ord, Men ej i sak, om de tre privilegierade stånden utbytte sin sjelfskrifvenhet att vara elektorer, mot sjelfskvifvenheten att vara kandidater till representantkallet, derigenom att valen väl öfverlemnades åt mitionen, ostyckad, men med vilkor, att till tre fjerdedelar eller (genom tillskapandet af en nyståndskategori) till tre femtedelar falla på adelsmän, prester och borgare; ty resultatet — hela landets sjelfskrifna representerande tilll tre fjerdedelar elter tre femtedelar af dess innevånare — qvarstode som förut. Det vore att utbyta den historiska häfden mot ett mera direkt erkännande af de tre ståndens förmynderskap för hela folket, och skulle måhända blott göra förödmjukelsen så mycket kännbarare. Hvad man än må orda om sjelfskrifvenhetsprincipens försvinnande genom KonstitutionsUtskottets förslag, så torde således i det före. . Pa . . 4 S.S ss oo JA nl VARA