undapirangde odalmannen.
När Borgareståndet först begynte visa sig vid
herremötena, representerades det af sina borg-
mästare, å embetsvägnar, alltså sjelfskrifvet.
Det var först sedan all ordnad skilnad emel-
lan statsmakterna varit under unionstiden utplå-
nad för mer än ett århundrade, som den nuva-
rande ståndrepresentationens egentliga gruna la-
des, under de första Wasa-konungarne, hvilka
genom biträdet af en allmännare representation,
eller snarare genom wSveriges allmoge,, sökte
motväga prelaturen och den högre adeln. Det
var en verklig reaktion, åsyftande att med ett
allmännare intresse balancera vissa enskildas.
Men om än denna representation till någon del
berott på val och icke pi sjelfskrifvenhet, så
tjenar dess exempel ändå ej till definitivt svar
på närvarande fråga; ty Gen var så obestämd och
lös till sin sammansättning, att den oupphörli-
gen förändrades efter Konungarnes åsigter, och
att allmogen efterhand började uteblifva från
cherredagarne, utan alt dess frånvaro hindrade
hvarken öfverläggningar eller beslut. Det var
dessutom mindre en representation än ett slags
senat, som Konungarne hörde när de så funno
för godt; och dess yttranden och råd behandia-
des ock ofta, håde af Gustaf Wasa och samtlige
Carlarne, alldeles efter godifirnande, ehuru det
påtagligen visar sig, att detta godtfinnande måi-
ste förfara varsamt i samma mån en talrikare
representation af det allmänna, elier bondele-
mentet, var vid riksdagarne närvarande.
Under frihetstiden fortfor Bondeståndet att vara
tillbakasatt; men det var då, som ett nytt slags
sjelfskrifvenhet utvecklade sig, hvilken fortfarit
att ända tills nu bestämma öfver landets öde,
för så vidt detta får bero af representationsät-
gärder och beslut. Det var nemligen under fri-
hetsiiden, som Borgareståndet egentligen fick sin
representativa betydelse, sedan det blifvit hug-
nadt med fabriksprivilegier, förstärkta skråför-
måner och allabanda kompanimonopolier.
Det tycks, att Adeln och Presteståndet, då mer
än förr, begynt märka sitt ringa antal i jemfö-
relse med hela foiket, och att de slugaste oli-
garkerna, mösspartiets styresmän, Borgareståndets
egentliga gynnare, funnit vigten af att förstärka
de två privilegierade fraktionerna af samhället
med en ny, för att med dess röst vid riksda-
garne, lagd till de andra begges, kunna bibehålla
väldet öfver hela den öfriga nationen, Blef väl-
det sedermera minskadt genom envåldsmaktens
mellankomst 4772, så hade denna knappast upp-
hört 4809, innan den lilla trefaldiga afdelningen
af privilegierade bland landets innevånare åter
trädde upp, med samma representativa anspråk
som under frihetstiden, och i sin nya riksdags-
ordning förkunnade sig ännu en gång utgöra tre
fjerdedelar af aSvenska folkets 1epresentanter.
I dessa tre totalröster ligger en representativ
sjelfskrifvenhet, som kommer att fortfara så länge
de fortfara: sjelfskrifvenheten nemligen för om-
kring tre trettiondedelar af nationen att, när de
tre hålla tillsammans, representera både sig och
de öfriga tjugosju trettiondedelarne, utan att dessa
tjugosju anförtrott de tre något sådant fullmäk-
tigskap, eller på något sätt förmå hindra dem att be-
sluta enligt egna intressen, på hela befoikningens
vägnar, i en offentlig mängd allmänna angelägen-
heter af högsta vigt. Följderna har man sett,
och dessa hafva sent omsider framkallat det när-
varsnde KonstitutionsUlskottets förslag till en
representation, grundad på allmänna val, utan
allt afseende på ståndskategorier. Om antagan-
det eller förkastandet af denna grundsats är nu
frågan. Mången synes tro, attsjelfskrifvenheten
skulle försvinna, om adeln icke mera blefve re-
presenterad genom ätternas hufvudmän, utan
genom fullmäktige, som valdes inom adeln, lika-
som preste- och borgare-representanterne väljas
nu inom Preste- och Borgarestånden. Men de
tce privilegierade samhällsafdelningarne finge der-
igeaom allenast dem Ykhet sinsemellan, att in-
gen af deras egentliga representanter vore sjell-
skrifven, under det alt deras valmän — sjelfva
ståndsledamöterna — icke dessmindre skulle kom-
ma att bibehålla samma selfskrifvenhet som
förut, det vill säga samma, genom börd, embete
eller burskap förlänade, men af den öfriga na-
tionens bifall oberoende anspråksatt utse rTepre-
sentanter för tre fjerdedelar af nawonen, fastän
de tillsammans icke utgöra mer än omkring tion-
dedelen deraf.
Det vore en förändring i ord, Men ej i sak,
om de tre privilegierade stånden utbytte sin sjelf-
skrifvenhet att vara elektorer, mot sjelfskvifven-
heten att vara kandidater till representantkallet,
derigenom att valen väl öfverlemnades åt mitio-
nen, ostyckad, men med vilkor, att till tre fjer-
dedelar eller (genom tillskapandet af en nystånds-
kategori) till tre femtedelar falla på adelsmän,
prester och borgare; ty resultatet — hela landets
sjelfskrifna representerande tilll tre fjerdedelar
elter tre femtedelar af dess innevånare — qvar-
stode som förut. Det vore att utbyta den hi-
storiska häfden mot ett mera direkt erkännande
af de tre ståndens förmynderskap för hela folket,
och skulle måhända blott göra förödmjukelsen så
mycket kännbarare.
Hvad man än må orda om sjelfskrifvenhets-
principens försvinnande genom Konstitutions-
Utskottets förslag, så torde således i det före-
. . Pa . . 4
S.S ss oo JA nl VARA