ga ställning tillskrifver kollegium icke nigot annat än indragningsoch besparings-åtgärder, ökadt arbete för kollegii minskade tjenstemanna-personal och saknad af löneförbättring och utsigt till befordran, samt nekad rättighet åt kollegii embetsoch tjenstemän, att vid upphunne 63 år erhålla afsked med åtnjutande af oförminskad löneinkomst såsom pension.s Kollegium begär derföre ett årligt extra anslag af 5000 Rdr, till vikarier, med vilkor, att Kongl. Maj:t sjelf i hvarje fall pröfvar behofvet af dess användande. — Kongl. Maj:t har vid pröfningen häraf erinrat sig, att balansen i Kammarkollegii mål årligen tillvexer, och funnit, att då ingen, utan lämplig ersättning, lärer åtaga sig vikariatet för de tjenstledige, samt då de ålderstigne ledamöter, som behöfde hvila, hellre qvarstanna än underkasta sig någon minskning i sina löneinkomster, så borde Kammar-kollegii anhållan till Ständerna framställas, hvarföre Kongl. Maj:t funnit skäligt föreslå ett extra anslag af 4,800 Rdr årligen, motsvarande trenne Kammarråds löner, att till adjunktions-arfvoden användas. De devuerade tidningarne vilja anse denna Kongl. proposition såsom ett bevis, att det sparsamhets-system, Förstärkta StatsUtskottets pluralitet vid de sednaste Riksdagar gjort gällande, skulle vara oförnufligt, ja till och med löjligt, då man betraktar de öfverfyllda kassorna, hvilka, som man vet, ständigt leka deras patroner i hågen. Vi, för vår del åter, anse denna proposition endast bevisa, huru ofullständiga de af Regeringen hittills utförda, och af den sjelf i Riksdagsberättelser och orationer lofordade omorganisationer af embetsverken varit, då det nu både af Regeringens erkännande och rättsökandes klagan visat sig, att ett af de angelägnaste deribland icke kunnat vederbörligen gå, och nu är i fara att alldeles stanna, blott för så lätt förutsedda fall, som att ett par ledamöter blifva sjuka, eller gamla och trötta. Man bör ej tro, hvad likväl från åtskilliga håll höres antydt, att hela anledningen till det ifrågasatta anslaget skulle vara Hr Presidentens benägenket, att heldre bland personer utom, än inom verket, söka sujetter till adjungerade Iledamöter. M— EN