ER NG NERE SE EE AA SAR AE EAS RIKSDAGEN. RIDDERSKAPET OCH ADELN. Plenum den 9 Januari. Reservationer mot besluten, rörande tullbevillningen, enligt det af Ståndets Referent gjorda sammandrag: Hr Skogman, C. D., som icke velat onödigtvis förlänga den vidlyftiga diskussionen om tulltaxan, anhöll nu, att, såsom allmän reservation emot vissa af de fattade besluten, få åberopa de yttranden han afgifvit, dels såsom ledamot i Tullkommitteen, dels vid återremissen af Bevillningsutskottets betänkande N:o 24, samt att derjemte få uti Ridderskapets och Adelns protokoll förvarad en serskild reservation emot de inkonseqvenser, som egt rum i följande hänseenden: 4:0 Att utförselstull blifvit borttagen, för åtskilliga råämnen, under det för andra sådane utförselsförbud bibehållits, eller förhöjd tull antagits; 2:0 att en enödig och måhända för tullinkomsten skadlig förhöjning blifvit beslutad i införselstullen å åtskilliga varor, emedan afgiften å vin i fastager lika onödigtvis blifvit nedsatt; och 3:0 att sedams vid den itaxan först förekommande artikel, som hals varit tillinförsel förbjuden, nämligen sädesbrämtin, Ridderskapet och Adeln genom votering beslutat förbudets fortfarande, oeh sålunda ogillat den allmänna satsen, att lämplig skyddstull skulle, i stället för förbud, stadgas, samt äfven sedermera bibehållit införselförbudet för åtskilliga artiklar, detsamma likväl blifvit borttaget för andra, som, i afseende på behof af skydd emet utländsk medtäflan, kunna anses vara af likartad beskaffenhet, såsom t. ex. färdiygjorda kläder, måladt eller tryckt odkta porslin, kläder och vissu andra väfnader. Friherre Hamiltom, Hugo, ville, då diskussionerne utgått ur protokollet, begagna detta tillfälle, att i allmänhet uttala sina åsigter uti denna fråga, och reserverade sig först mot alla de beslut, i hvilka Ridderskapet och Adeln ansett sig böra bibehålla förbud till införsel, såsom skydd för den ena eller andra inbemska näringen. Tal. ansåg nämligen ett sådant skydd icke vara nyttigt, emedan den näring, som ej kan ega bestånd oeh fortgå under en, efter förkållanderna lämpad skyddstull, efter Tal:s förmenande, ej ger staten någon behållen vinst, och derföre må så gerna först som sist upphöra, och emedan, äfven under förutsättning af förbudsprincipens riktighet, det skydd, som ligger i förbud, är illusoriskt, och derigenom dubbelt förderfligt, då erfarenheten visar, att dessa förbud alltid kringgås af lurendrejeriet, som tror sig nära nog legaliseradt, då illa förstådda lagar beröfva den enskilda den rätt, hvar ech en menniska anser sig ega att, då hon för öfrigt uppfyller sina åligganden, och betalar sina statsbidrag såsom medborgare, få för sin välfångna egendom förskaffa sig hvad hon anser för sig nyttigt eller angenämt, och detta för bästa möjliga pris. Genom detta lurendrejeri utsättes näringen för en täflan med utländska varor, som inkommit utan all tull, och beröfvas således i sjelfva verket derigenom den skydd, som den inbillat sig ega, och som den endast kan erhålla genom en så beskaffad skyddstull, att den verkligen utgår. En sådan af 410 procent, ja blott 4 procents af varans värde, verkligen erlagd, måste nödvändigt vara ett kraftigare och mera verksamt stöd för denna näring, än ett förhud, som kringgås, eller en omåttlig hög skyddstull, som på papperet lyser med 30, 40 eller 50 procent, men aldrig erlägges. Resultatet blir säledes, att fabr kanten, under ett illusoriskt skydd, utsättes för en täflan, som han ej kan uthärda, att konsumenten med skäl klagar öfver inskränkning i laglig rätt, och att staten förlorar en inkemst, som annars kunnat användas till förkofran, eller till lindring i de fattigare samhällsklassernas bördor. För det andra reserverade sig Tal. emot de höga tullafgifter, uppgående till mer än 25 procent af varans värde, som Ridderskapet och Adeln bestämt för vissa artiklar, synnerligen der förbud förut existerat, emedan han trodde dem verka till försnillning, och derigenom vara lika skadliga, som införselsförbud. Serskildt och på det högsta protesterade Tal. emot dessa högre införselstullar, der de blifvit lagde på verkliga lifsförnödenheter, såsom sill, salt och potates. De 2:e första wtgöra en oumbärlig nödvändighetsvara för de fattiga: den sednare artikeln åter införes antingen endast till sättning och förbättrande af de inhemska sorterna, eller ock under verklig hungersöd, Och belastas i alla fall af en så dryg importskostnad, att den bör vara aldeles fri från tull. För det tredje eserverade sig Tal. emot de exporttullar, som Riddetskapet och Adeln bibehållit, synnerligen då de drabha förädlade varor, emedan denna skatt icke kan betaktas annorlunda, än såsom pålagd den inhemska vllyerkaren till förmån för den utländska, och sålunda är stridande emot all sund statshushållning. SerskiNt yttrade Tal. sitt ogillande deröfver, att exporttullen 4 kreatursben blifvit förhöjd, emedan en sådan förlyjning beröfvar den fattigaste delen af nationen en inkomstkälla utan någon motsvarande vinst. Slutligen reserverade Tal. six emot det beslut, Ridderskapet och Adeln fattat, at. i händelse de andra Riksstånden, besluta bibehållante af förbud emot införsel af kläde, inbjuda desamma till en underdånig anhällan hos Kongl. Maj:t. att åt må medgifvas egarne till finare fårhjordar inom rike, att få emot tull införa ett quantum fint kläde, i Vigtmotsvarande det quantum elektoral-ull, som dessa erare kunna exportera, endast med den inskränking, att detta quantum ej får öfverstiga 300,000 skålpund. ty Tal. kunde icke, om förbuden qvarstå, gilla ett förslag, som innebär ett undantag från denna allmänna lag! till förmån för några få större jordegare, OCh som skulle i värde kunna uppgå till mera än hälften af Värdet af hela den produktion, som Ridderskapa och Adeln genom förbudet velat skydda. Inkonse.qvensen vore, enligt Tal:s förmenande, alltför stor, ot OROKÅOORLFÖJAR RE Re -———— — orre