SEUTERESSE Mt ST 0 GT AT Nn RA VR JF den bör äga, och om vi lyckats att bevisa det solklara, att förtydliga det enkla, hafva vi gått längre än de, som velat förklara det oförklarliga. Vi börja snart blifva så bortblandade i lärdom, i förklaringar, i konstlade theorier, att man, då man finner en enkel sanning, nästan tror sig hafva upptäckt något nytt, oaktadt vi Väl vete, att hvarje sanning daterar sig från skapelsedagen. Vi läsa i böcker många råd för helsans bevarande, men ingen följer dem, Afven vi kunde råda den utfattige, att bortkasta sitt barkbröd ech lefva af köttmat; daglönaren att äta mindre potatis och mera bröd; vi kunde råda millionären att äta husmanskost och afskaffa sinm 24 fat, och. den förnäme att äta middagen vid middagstiden och: ej om qvällen. Dessa råd vore verkligen välmenande, men utan verkan; ty den rike och den fattige, den förnäme öch den usle äro alla genom tusende konveniensens eller nödens band sammankedjade med sin omgifning, sitt öde, sitt öfverflöd eller sitt armod. Likväl finnes det en stor del af menniskorna, som kunna hafva nytta af råd i dietiskt afseende, och dessa äro barnen. Deras själ har ännu ej något begrepp om det blott nominela godas företräde för det verkliga, deras kropp är icke ännu i behof af alla dessa njutningar, som vanan gjort oumbärliga för de äldre; vi skola säga våra tankar, huru man mi uppfostra dem så, att de må oqvalda besitta den grad af helsa, deras organisation och deras utveckling kan föramnleda. Låtom oss derföre följa naturen och -låta dem rätt och slätt blifva menniskor, tills deras eget förstånd säger dem, att det ej längre går an. Det finnes dock en kast ibland oss, som äfven af dessa råd icke hemtar någon eller också blott ringa nytta. Denna kast är ofantligt stor, är majoriteten på menniskoslägtets gamla riddarhus; det är de fattiges glömda, men talrika klass. Den fattiga modern kan ej uppföda sitt barn som hon borde, nöden är den oöfverstigliga barrier der hvarje, och äfven en moders, bemödande stannar; men fattigdomen hjelper henne lika mycket som den hindrar. Hon måste, om hon vill det eller ej, uppföda sitt barn enkelt, måste låta dess utveckling gälla så mycket den kan, måste nära det vid sitt eget bröst och värma det i sitt eget sköte. Alla konstiga förbättringar på naturen har nöden nekat henne, de flesta i otid missbrukade medikamenter . har hon ej råd att köpa, och man ser derföre, till trots af i öfrigt missgynnande omständigheter, till trots af alla theorier och alla reglor, ofta den fattiges hydda kringsvärmad af en barnskara, som frisk och munter, fastän trasig ech mager, genom sin talrikhet bäst bevisar, att mortaliteten ej varit serdeles stor under det torftak, som betäcker deras hem. Det fel den fattige oftast kan begå vid barnens uppfostran, är brist på renlighet; den skulle ändå kunna iakttagas och iakttages äfven af mången moder, som, oaktadt sin fattigdom, rätt och innerligt uppfattat de pligter, som tillkomma hennes kall; men ett annat igenfinnes i en falsk religionsåsigt, den nemligen, att barnet bör döpas i kyrkan och qvarblifva der under hela gudstjensten, äfven . under den strängare årstiden. Detta anses på många orter för alldeles oundgängligt, för att barnet skall blifva en riktig kristen och inträda i de rättigheter, hvaraf det: genom dopet blir delaktigt. Man bör likväl hoppas, att ett upplyst presterskap småningom måtte utrota denna öfvertro, angående rummet för en helig handling, och icke tillåta dessa dop i kyrkorna midt i vintern, utan döpa barnen i ett varmt rum och föreställa föräldrarne vådan af att en half dag, oberäknad den tid som åtgår för framoch återfärden, låta barnet vara i oeldadt rum och utan ordentlig skötsel. Vårt eget förnuft, om icke vårt samvete, säger oss, att dopet är lika verksamt hvar det förrättas, och att vi ej ega rätt att utsätta barnet för faran att under den he-: liga handlingen grundlägga sjukdomar eller en förtidig död. Det tredje felet består deri, att de fattige, i brist af närande föda, gifv1 små barn desto mera af en dålig. Detta fel kan ej hjelpas, men rättas något derigenom, att den svaga födan står i harmoni med barnets öfriga lefnadssätt och starkare rörelse, så att den ej skadar hälften så mycket som om barnet förde ett i andra fall motsatt och stillasittande lil. Ymedlertid är det synbart, att de flesta felen vid barnens fysiska uppfostran icke begås af den fattigare klassen, utan just af dem, som hafva någon förmögenhet eller som det heter råd och lägenhey, att bättre uppföda sina barn än de öfrige. Man öfverskrider här så lätt den fina gränslinien mellan förlitet och förmycket, och man tror sig hafva gjort väl, då man vet med sig att man snarare gjort det sednare än det förra. Om man likväl gilver akt på de få fordringar naturen gör, skall man finna, att barnens vård är ganska enkel, och säger nästan sig sjelf, att man oändligen skadar genom alla dessa medel med hvilka man vill komma henne till hjelp. Man skall finna, att naturen hos det ännu oförderfvade barnet lätt hjelper sig sjelf, om den blott ej störes genom konst , och att de flesta omständigheterna, som