elter nedsalte sig der tva turkiska embhbetsman ,;j
men lemnade orten 4784 utan att remplaceras.
Tre år derefter (1784) tog Ryssland besittning
af Krim, och afträdde då till Porten rättigheten
till Sudschuk Kaleh, den tauriska halföns sultan:
aldrig ägt. Platsen kom då i de inföddas händer,
som vid Ryssarnes annalkande 4794 alldeles för-;
störde den. Tjugo år sednare eller 4844 åter-
kommo Ryssarne, uppbyggde på de gamla rui-:
nerna en ny fästning, men förstörde den efter
ett år och lemnade den sedan till turkarne. Men.
48 år sednare eller 4829 tvingade Ryssarne åter
sultanen att afträda både fästningen och Tscher-
kessiska kustlandet, hvilket han aldrig besutit.
England protesterade genast mot fördraget, och
ingen Englands rätt fick derigenom kränkas; icke
dess mindre borttogs 7 år sednare ett engelskt
fartyg, och engelska kronans jurister förklarade
prisen god, på den grund, att Ryssland var i verk-
lig besittning af fästet!
Bell undgick ryska blockadskeppens efterspa-
ningar, landade i April 4857 vid Kabesch, up-
pehöll sig bland Tscherkesserne till slutet af
4839 och återkom lyckligt till Konstantinopel,
oaktadt ryska generalen Willaminow satt ett pris
af 2000 rubel på hans hufvud, och ryska kejsa-
ren, såsom det påstås, utfärdat den faderliga be-
faliningeny, att genast hänga Bell, så snart han er-
tappades. .
Longworth företog, såsom han sjelf uppgifver,
äfven sin resa till Tseherkessien år 48357 på ut-
trycklig uppmuntran af en med engelska utri-:
kes ministerium i nära förbindelse stående em-
betsman. Lord Ponsonby, dåvarande brittiska
sändebudet i Konstantinopel, skall äfven i Maj
4837 låtit Bell veta, att lorden mycket bekla-
gade, alt han ej förr hört omtalas Bells afsigt
att resa till Tscherkessien, emedan han i sådan
händelse önskat meddela honom ett uppdrag,
men bad honom imedlertid meddela Tscherk.
den underrättelsen, att de innan kort skulle
från lorden mottaga ett för dem mycket ange-
nämt meddelande,, och detta bekräftades äfven
genom en skrifvelse från Sefir Bey, hvilken då
uppehöll sig i Konstantinopel, såsom Tscherkes-
sernas sändebud, Denne Sefir Bey af gammal
furstlig ätt, och hvars slägtnamn är Zahnoku,
intager ett utmärkt rum bland Tscherkessernas:
patrioter. Sisom yngling uppehöll han sig en
tid hos Ryssarne i Anapa, men flydde och be-
gaf sig till Egypten, der han var på Mameluc-
kernas sida. Då Anapa belägrades af Ryssarne,
befann sig Sefir bland Turkarne och sökte för-
gäfves uppmuntra dem till motstånd. När detta
misslyckats, gick furst Sefir jemte domaren Mo-
hamed såsom sändebud till Konstantinopel, förjatt
hos aprofetens ståthållare söka hjelp. - Härifrån
afvisade vände de sig till Mehemed Ali, men
äfven denne väntade på den clångsamt mognan-
de öfvertygelsen och kunde således ingen hjelp
meddela. Då kastade Sefir sina blickar på kri-
stenhetens sju furstar. De omkostnader han re-
dan gjort hade bragt hans familj till tiggarstaf-
ven och hans gemål måste mottaga allmosor
af Engelska köpmannen Bell: men deraf lät pa-
trioten icke afskräcka sig. År 48537 lät han de
hemmavarande veta, att hans bemödande ändt-
ligen blifvit krönt med framgång, och att han
genom Engelska konsuln Kerr i Adrianopel er-
hållit följande meddelande från Engelska sände-
budet i Konstantinopel: Fscherkesserna böra
genast begära en vapenhvila af- Ryssarne; de
böra afhålla sig från alla ströftåg i Ryssarnes
land på andra sidan Kuban, dit Ryssarne ger
nast skola draga sig tillbaka; Tscherkessien
skall genast lemnas fritt; England skall garan-
tera dessa stipulationer.,
1
i
i
General Willaminov, åt hvilken detta medde-
lades, log öfver Fscherkassernas enfald, och sva-
rade korteligen (4838): cdet bästa j kunnen gö-
ra är att jaga det Engelska packet, som bringar
er i elycka, ur landet, eller hugga det i styc-
ken; för er sjelfve återstår ej annat val, än o-
vilkorlig undergifvenhet., I öfverensstämmelse
härmed affattades ett på Turkiska uppsatt svar
till folket i Tscherkassien.
Så snart imedlertid Longworth såg att Lord
Palmerston ej ämnade göra något för Tscherkas-
sien, lemnade han 1838 med mycken grämelse
ett folk, som blifvit bedraget i sin förhoppning
på Englands bistård. Bell deremot höll ridder-
ligt ut. Store Gud! skref han i November
4838 till sin broder i England, är då den verk-
samhet, som fordom lifvade mitt fädernesland,
så alldeles utdöd? Huru kunde den ovanliga
takt och skarpsinnighet, som utmärkt Daud Bey,
så helt och hållet misskännas, då han i Kauka-
sus ville uppresa ett fast utanverk för Persien,
Turkiet och Indien? Var jag då sjelf blott en
lekboll i händerna af den nyaste machiavellisti-
ska politiken? Jag inlockades i fästet för Österns
frihet, för att förleda dess invånare med ett be-
drägligt hopp. Jag trodde mig verka för mensk-
lighetens rätt och mitt fäderneslands nytta, och
ser nu, att Bell skall brännmärkas såsom en
uppviglare och smuglare. Det oaktadt vill jag
förblifva på min post, tilldess Tscherkesserne
vunnit sin rättvisa sak, nationelt oberoende.v
Häri höll han ock, så vidt möjligt var, ord.
Hans eget yttrande härom för någon tid sedan
i London förtjenar väl att tagas ad notam, Han
försäkrar deri, att han 4839 temligen uppnått