elter nedsalte sig der tva turkiska embhbetsman ,;j men lemnade orten 4784 utan att remplaceras. Tre år derefter (1784) tog Ryssland besittning af Krim, och afträdde då till Porten rättigheten till Sudschuk Kaleh, den tauriska halföns sultan: aldrig ägt. Platsen kom då i de inföddas händer, som vid Ryssarnes annalkande 4794 alldeles för-; störde den. Tjugo år sednare eller 4844 återkommo Ryssarne, uppbyggde på de gamla rui-: nerna en ny fästning, men förstörde den efter ett år och lemnade den sedan till turkarne. Men. 48 år sednare eller 4829 tvingade Ryssarne åter sultanen att afträda både fästningen och Tscherkessiska kustlandet, hvilket han aldrig besutit. England protesterade genast mot fördraget, och ingen Englands rätt fick derigenom kränkas; icke dess mindre borttogs 7 år sednare ett engelskt fartyg, och engelska kronans jurister förklarade prisen god, på den grund, att Ryssland var i verklig besittning af fästet! Bell undgick ryska blockadskeppens efterspaningar, landade i April 4857 vid Kabesch, uppehöll sig bland Tscherkesserne till slutet af 4839 och återkom lyckligt till Konstantinopel, oaktadt ryska generalen Willaminow satt ett pris af 2000 rubel på hans hufvud, och ryska kejsaren, såsom det påstås, utfärdat den faderliga befaliningeny, att genast hänga Bell, så snart han ertappades. . Longworth företog, såsom han sjelf uppgifver, äfven sin resa till Tseherkessien år 48357 på uttrycklig uppmuntran af en med engelska utri-: kes ministerium i nära förbindelse stående embetsman. Lord Ponsonby, dåvarande brittiska sändebudet i Konstantinopel, skall äfven i Maj 4837 låtit Bell veta, att lorden mycket beklagade, alt han ej förr hört omtalas Bells afsigt att resa till Tscherkessien, emedan han i sådan händelse önskat meddela honom ett uppdrag, men bad honom imedlertid meddela Tscherk. den underrättelsen, att de innan kort skulle från lorden mottaga ett för dem mycket angenämt meddelande,, och detta bekräftades äfven genom en skrifvelse från Sefir Bey, hvilken då uppehöll sig i Konstantinopel, såsom Tscherkessernas sändebud, Denne Sefir Bey af gammal furstlig ätt, och hvars slägtnamn är Zahnoku, intager ett utmärkt rum bland Tscherkessernas: patrioter. Sisom yngling uppehöll han sig en tid hos Ryssarne i Anapa, men flydde och begaf sig till Egypten, der han var på Mameluckernas sida. Då Anapa belägrades af Ryssarne, befann sig Sefir bland Turkarne och sökte förgäfves uppmuntra dem till motstånd. När detta misslyckats, gick furst Sefir jemte domaren Mohamed såsom sändebud till Konstantinopel, förjatt hos aprofetens ståthållare söka hjelp. Härifrån afvisade vände de sig till Mehemed Ali, men äfven denne väntade på den clångsamt mognande öfvertygelsen och kunde således ingen hjelp meddela. Då kastade Sefir sina blickar på kristenhetens sju furstar. De omkostnader han redan gjort hade bragt hans familj till tiggarstafven och hans gemål måste mottaga allmosor af Engelska köpmannen Bell: men deraf lät patrioten icke afskräcka sig. År 48537 lät han de hemmavarande veta, att hans bemödande ändtligen blifvit krönt med framgång, och att han genom Engelska konsuln Kerr i Adrianopel erhållit följande meddelande från Engelska sändebudet i Konstantinopel: Fscherkesserna böra genast begära en vapenhvila afRyssarne; de böra afhålla sig från alla ströftåg i Ryssarnes land på andra sidan Kuban, dit Ryssarne ger nast skola draga sig tillbaka; Tscherkessien skall genast lemnas fritt; England skall garantera dessa stipulationer., 1 i i General Willaminov, åt hvilken detta meddelades, log öfver Fscherkassernas enfald, och svarade korteligen (4838): cdet bästa j kunnen göra är att jaga det Engelska packet, som bringar er i elycka, ur landet, eller hugga det i stycken; för er sjelfve återstår ej annat val, än ovilkorlig undergifvenhet., I öfverensstämmelse härmed affattades ett på Turkiska uppsatt svar till folket i Tscherkassien. Så snart imedlertid Longworth såg att Lord Palmerston ej ämnade göra något för Tscherkassien, lemnade han 1838 med mycken grämelse ett folk, som blifvit bedraget i sin förhoppning på Englands bistård. Bell deremot höll ridderligt ut. Store Gud! skref han i November 4838 till sin broder i England, är då den verksamhet, som fordom lifvade mitt fädernesland, så alldeles utdöd? Huru kunde den ovanliga takt och skarpsinnighet, som utmärkt Daud Bey, så helt och hållet misskännas, då han i Kaukasus ville uppresa ett fast utanverk för Persien, Turkiet och Indien? Var jag då sjelf blott en lekboll i händerna af den nyaste machiavellistiska politiken? Jag inlockades i fästet för Österns frihet, för att förleda dess invånare med ett bedrägligt hopp. Jag trodde mig verka för mensklighetens rätt och mitt fäderneslands nytta, och ser nu, att Bell skall brännmärkas såsom en uppviglare och smuglare. Det oaktadt vill jag förblifva på min post, tilldess Tscherkesserne vunnit sin rättvisa sak, nationelt oberoende.v Häri höll han ock, så vidt möjligt var, ord. Hans eget yttrande härom för någon tid sedan i London förtjenar väl att tagas ad notam, Han försäkrar deri, att han 4839 temligen uppnått