Freja angår, så lärer man ej kunne uppleta de-
as like om icke den numera upphörda men e-
not Riksdagens slut återkommande tidningen Ar-
sus,. Hvar och en som ej biträder hans revo-
ution är acrå, cokunnig, cberöfvad sundt för-
nuft,; de handla af afundsjuka mot de in-
lustriella, hat mot städerna, Borgareståndet
och i allmänhet mot medelklassen; de abe-
nöda sig öppet att åt utländska intressen uppoft-
ra all inhemsk industri, hvaremot lurendrejare
och tullförsnillare gynnas med nära nog full
smugglingsfrihet, och så vidare. I allmän-
het benämner Hr Johansson alla dem, som icke
gå in på hans och Fabrikssocietetens åsigter för
krämare eller menniskor med krämareintresse, i
enlighet hvarmed ock de södra städernas handlande
äfven af honom utstyras med hederstiteln krä-
mare. Slutligen förtror han allmänheten gan-
ska oförstäldt, att de, som icke gynnat hans
och societeternas åsigter, äro bestuckne med
utländskt guld — hvad namn skall man gifva
en sådan insinuation hos den, som skrifver för
fabriks- etc. societeternas bankosedlar?
Till det förhatliga i framställningssättet kom
än vidare den stora mängden af oriktiga, för att
ej säga falska uppgifter och sofistiska räsonne-
manger, t. ex. uppgifterna om preussiska tull-
systemet, m. fl. Sedan Hr Jon på sådant sätt
framfarit, så väl i sina brochyrer, som i de tid-
ningar, i hvilka han varit medarbetare eller agre,
och bannlyst såsom förrädare emot riket alla
dem, som icke velat gynna hans planer, så låter
han deputerade stiga fram och förkunna, att han
för deras skull varit blottställd för aförföljelser,
i tidningarne. Att detta kan försökas, är nä-
stan obegripligt, då allt hvad i tidningarne pas-
serat, ligger för allmänhetens ögon, och blott en
enda brochyr till vederläggning af de Johanson-
ska sofisterierna hittills utkommit. Annu obe-
sripligare är det, att man af ett sådant depute-
rades steg velat vänta sig någon bot på Hr J:s
rykte. Detta steg liknar visserligen mycket re-
genternas försök, att till heder och ära återställa
en person, noterad för något fult fuffens, med
åliggande för hvarjom och enom att vid svårt
straff tillgörande, icke förebrå honom det; men
dels äro deputerade inga suveräner, dels hafva
tiderna sa förändrat sig, att allmänheten fäster
sig mer vid personens gerning, än vid andras
omdöme derom. Om Hr Johansson tilläfventyrs
här och der i enskilda umgänget börjat erfara
opinionens makt, hvilken har han väl derför att
skylla om icke sig sjelf?