ade väl funnits förut, men förnämligast i tvenne
tånd,, der embetsmän varit ledamöter. Af fem
tånd på en kammare skulle ej en sådan öfvervigt
och mogenhet göra sig gällande, utan oftast en opi-
nion för dagen. Derföre hade man flerstädes ansett
en motvigt nödvändig. Ett annat skäl att tala för
tvåkammarsystemet fann Tal. deri, att genom den
successiva ärendernas behandling och revisionen och
pröfningen i den högre kammaren, flera Utskott
skulle kanna umbäras.
Prosten Astrand röstade för en kammare, af förut
nog utvecklade skäl. Den öfre skulle endast gifva
sken af en motständskraft, som erfarenheten bevitt-
nat ej vara något annat. Skulle den utses genom
val, och valbara vara sådane, som en längre tid be-
vistat riksdagarna, så blefve den lägre derigenom i
brist på de män, som kunde gifva ledning och mot-
väga, och då blefve der en så mycket hastigare rö-
reisekraft.
Professor Getjer ansåg inga modifikationer verk-
ställbara, utan att det nu varande utplånäs, Ett
femte stånd skulle blifva en skräpkammare, och
skulle ej låta sig konstrueras. Ståndet bade just
derigenom blifvit tvunget att erkänna personlig-
hetsprincipen. De orepresenterade måste inrymmas,
just derföre, att deras personliga rätt måste erkiän-
nas; eu samning, som stod fast, och som inga de-
batter bättre bevisat, än just detta stånds.
Biskop Holmström ansåg en öfre kammare kunna
konstrueras, så att den blefve ett äterhällande ele-
ment, men då skulle den ej bestå af representanter.
Biskop Bulsch instämde hvarken i en- eller två-
kemmarsystemet.
Emot det sedan fattade beslutet reserverade sig
D:r Thomander, Prostarne Källgren, Lundblad, Sid-
nea, Lindmark, Gahbne, Lyth och Nordhammår.
Sedan talades om sjelfskrifvenheten, hvars upp-
hörande Biskop Butsch ansåg, i afseende på civila
och ecklesiastiska förhållanden, skola hafva en skef
verkan; för hvilka åsigter Prosten Bergqvist ville i
ett blifvande protokoll framlägga fulla skäl.
Derpå förekom just ingenting synnerligt, om ej
det, att Talmannen i några få ord lyckönskade
ståndet till besluten, och följderna af dessa öfver-
läggningar, och tillkännagaf, att han ej skulle glöm-
me en heder, som aldrig vid någon riksdag varit
större, aldrig djupare känd.
Derjemte tillkännagaf han, att flera önskat, det
denna diskussion, som nu i representationsfrågan
blifvit inom ståndet hållen, måtte särskildt tryckas;
hvartill också ståndet Jemnade sitt bifall.