ade väl funnits förut, men förnämligast i tvenne tånd,, der embetsmän varit ledamöter. Af fem tånd på en kammare skulle ej en sådan öfvervigt och mogenhet göra sig gällande, utan oftast en opinion för dagen. Derföre hade man flerstädes ansett en motvigt nödvändig. Ett annat skäl att tala för tvåkammarsystemet fann Tal. deri, att genom den successiva ärendernas behandling och revisionen och pröfningen i den högre kammaren, flera Utskott skulle kanna umbäras. Prosten Astrand röstade för en kammare, af förut nog utvecklade skäl. Den öfre skulle endast gifva sken af en motständskraft, som erfarenheten bevittnat ej vara något annat. Skulle den utses genom val, och valbara vara sådane, som en längre tid bevistat riksdagarna, så blefve den lägre derigenom i brist på de män, som kunde gifva ledning och motväga, och då blefve der en så mycket hastigare röreisekraft. Professor Getjer ansåg inga modifikationer verkställbara, utan att det nu varande utplånäs, Ett femte stånd skulle blifva en skräpkammare, och skulle ej låta sig konstrueras. Ståndet bade just derigenom blifvit tvunget att erkänna personlighetsprincipen. De orepresenterade måste inrymmas, just derföre, att deras personliga rätt måste erkiännas; eu samning, som stod fast, och som inga debatter bättre bevisat, än just detta stånds. Biskop Holmström ansåg en öfre kammare kunna konstrueras, så att den blefve ett äterhällande element, men då skulle den ej bestå af representanter. Biskop Bulsch instämde hvarken i eneller tvåkemmarsystemet. Emot det sedan fattade beslutet reserverade sig D:r Thomander, Prostarne Källgren, Lundblad, Sidnea, Lindmark, Gahbne, Lyth och Nordhammår. Sedan talades om sjelfskrifvenheten, hvars upphörande Biskop Butsch ansåg, i afseende på civila och ecklesiastiska förhållanden, skola hafva en skef verkan; för hvilka åsigter Prosten Bergqvist ville i ett blifvande protokoll framlägga fulla skäl. Derpå förekom just ingenting synnerligt, om ej det, att Talmannen i några få ord lyckönskade ståndet till besluten, och följderna af dessa öfverläggningar, och tillkännagaf, att han ej skulle glömme en heder, som aldrig vid någon riksdag varit större, aldrig djupare känd. Derjemte tillkännagaf han, att flera önskat, det denna diskussion, som nu i representationsfrågan blifvit inom ståndet hållen, måtte särskildt tryckas; hvartill också ståndet Jemnade sitt bifall.