ER sa oo OM Ra a ill protokollet framdeles tillägga, om han fann nåot för sig beböfvas. Derpå fattades följande beslut: 1:o Förslaget antages ej i sin helhet, utan stånen skola bibehållas. 2:0o Ännu orepresenterade, men dertill qvalificeraje medborgare skola upptagas i representationen, eldst på ett femte stånd 3:o0 Alla stånden välja hvardera inom sig ett lika utal representanter, och hvarje stånd uppgör för ig de för valen nödiga reglementariska föreskriferna. 4:o Om ett femte stånd antages, eger KonstituionsUtskottet att uppgöra föreskrifter för de förta valen. 5:o Representanterne fördelas på tvänne kamrar; ill hvilken fördelning äfvens m arbetssätt m, m. Sonst:sUtsk. har att uppgöra förslag. 6:0 Vid bebandling af grundlagsfrågor eger hyare stånd inom sig rätt att besluta, med åt hvarlera förhehållet veto. 7:o Valbar är ej någon, som ej bekänner sig till yrotestantiska läran. 8:o På föreståemde grunder eger KonstitutionsUtkottet till ständerna inkomma med nytt förslag. Öfver beslutet i 5 punkten talade flera; ibland dessa: Biskop Hedrån, som var af den öfvertygelse, att venska statsförfattningen, sådan den hittills varit, ch som uppvuxit ur svensk grund, särdeles bidrait att värna nationen och skydda folkets frihet Ståndselementerna hade hittills varit de enda räddningsmedlen, och kunde författaingen ännu vara det. politiken händer det ofta, att på olika vindkast ch inom korta tider åsigterna kunna vackla, och saBningen och fördomarne förvexlas. En röst från fordna tider, fortfor Tal., må då höras och fördrasas. Jag önskar, sade han, heldst det gamlas bibehållande, och i det närmaste oförändradt, såsom jag förut uttalat; ej derföre, att det saknar brister, men derföre, att det ännu motsvarar och skulle fortfara att motsvara behofvet, om ej tidens otålighet vore. Jag önskar derföre, fortfor han, endast att man afbjelper bristerna och att riksdagsarbetet förändras. Konst:sUtsk:t skulle gjort sig ännu mera förtjent af fäderneslandet, om det ordnat och förenklat detta, och skulle derigenom hafva förekommit vådor. Man hade alltid erkänt den bristen, att flera berättigade ej kunnat inrymmas; men närvarande författning bade dock aldrig tillbakavisat något intresse. De som klaga hade egentligen åsyftat något annat, än de orepresenterades fördel. Icke desto mindre tillstyrkte Tal, att desse få plats, men att dermed också det öfriga må bli oförändradt. Detta vore väl svårt, men, öfvertygad om det närvarandes företräde, hade Tal. önskat, att de måtte fördelas på de andra stånden. Deremot hade man väl invändt, att stånden skule förlora renhet och karakter, men detta tredde ej Tal. Den föreslagna inympningen syntes honom skola bidraga till förstärkning och utbildande af del hela. Och huru skulle man förklara det chaos, som skulle utgöra det femte ståndet? Redan hade man också yttrat, att äfven det ej skulle undgå att möta hinder. Tal. hade förut sökt bevisa, att närvarande kamrar egentligen äro blott en, och lika myndiga. De hafva rörelse och återhåll, fortfor Tal. Långsamheten skulle ökas, om de skulle sammanslås till en. Det praktiska beviset hos brödrafolket talade också ej för saken. Man hade sagt, att ståndsintresset, splittringen, kampen och striden förvandlat stånden till barbariska nationer och att Sverges stånd är dess obestånd; och eburu Tal, ej ville våga ett både tröttsamt och troligen fruktlöst försök att söka öfvertyga om motsatsen, så torde dock, fortfor han, saken förtjena en närmare undersökning. För öfrigt lärer ej ett samhälle utan stånd, eller några klasser kunna ens föreställas. Och en sådan förändring skulle icke heller vara att vinna på. Hvad som för hundrade år sedan passerade, var ett partissträfvandel att tillvälla sig makten, hvilket skulle med nu åsyftade förändringen lättare kunna ske, heldst om konungamakten derjemte stöttes tillbaka. Inga betydliga söndringar och splittringar bade egt rum, som ej lätt kunnat afhjelpas. Visst hade sådane yppat sig inom stånden; men, frågade Tal., hafva de härflutit från ståndsintresse. Nej, fortfor han, dessa äro utkämpade; och om ettdera skulle vilja söka göra något sådant gällande, skulle de andra motstå. Nej, striden vore af större betydelse, och fördes med djupare grundsatser, emellan konungamakten och folkmakten, monarki och demokrati. Farlig ansåg dock Tal. dem icke vara, om den föres sanmsad, och den syntes honom redan hafva kommit till den politiska takt, att de sansade småningom söka bevara konungamakten. Det är då, som öfverflyttning på en eller tvenne kamrar, af hvilka i sednare fallet den ene skulle lemna allt till spillo, och snart duka under, i Tal. tanke cj vore välgörande. Hufvudfrågan vore nemligen om konungamaktens och folkväldets jemnvigt. Tal. röstade för bibehållandet af det gamla. Prosten Lundblad anmärkte, att det mindre vore representationssättet, än arbetssättet, som väckt missnöje. — Arbetssättet skulle kununa hjelpas, om representanterna sammanträdde till öfverläggningar på ett rum, utom vid grundlagsfrågor, då hvarje stånd skulle bibehålla sitt veto. Äfven med ett femte stånd kunde ärenderna förkortas, om alla sammanföras och de fyra äldre sammanträda vid grundlagsfrågor. Eljest om ej detta kunde anses lämpligt, ville Tal. antaga fördelningen i tvenne kamrar; och vore då ett nödigt återhåll, att högre kammaren kan förkasta tvenne gånger ett förslag, och sedan bela nationalförsamlingen sammanträda och genom omröstning med tre fjerdedels pluralitet afgöra. Prosten Sidner qvarstod vid sin öfvertygelse om enkammarsystemet såsom bäst. Förbättrandet ansåg nemligen Tal. bestå deri, att egentliga välbetänkta nationalviljan skulle raskare och bättre uttryckas; då Tal. deremot fruktade, att tvåkammarsystemet blefve sämre än det närvarande. Ett femte stånd skulle blifva konservativt, äfvensom en öfre kammare; men detta konservativa funnes i Ko:Inungens veto Tal. såg ej, hvarföre man skulle Tbilda en ny villa. Vissa frågor, såsom grundlagsI frågor, kunde hvila till nästa riksdag. Hvad förlenklingen eljest vidkom, hänvisade Tal. till sin reI servation och tillkännagaf, att ham röstade för enI kammarsystemet, Prosten Sandberg: om det erkännes, att utom representationen finnes mycket vigtigt, som deri boriIde ingå, och meningen är, att i representationen -Ibör ingå allt, hvad landet bar vigtigt och insigtsla as: c2 anesfo Tal häst att na att fanta tå Rd