atliäa och rika. Man hade talat om behotvet at n högre kammare, der börd, insigt och förmögenwet kunde inrymmas; och skulle en sådan hos ossj ormeras af en länsnämnd, som man föreslagit, sål unde ej Tal. på flera skäl erkänna den, ty en sålan kunde lätt sönderbrytas af enskilde intressen ch söndringar. De organiska delarna, som utgöra let hela, befrämjades bäst af det hela. Ett allmänt ntresse vore ett tomt ord, om ej de enskilda samnangjutas till ett organiskt helt. Stånden borde lerföre sammansmälta. Borgen och säkerheten för epresentationsrätten vore något inre, och skulle igga just i det husfaderliga, hvilket Tal. ansåg för n oföränderlig census, De som betrakta staten som n enhet, göra den blott till en kerporation. Vill nan nu gifva staten en my form, så måste man unlersöka botten. Utskottet hade väl framkastat en och annan grundsats, men alltsammans vore blott nkonseqvenser. Samhället kunde dock ej uppstå utan samstämmighet. Staten hade ett högre ur;prung, den vore en högre idee. Behofvet af en konstitution vore så mycket större, ju flera olika organer inginge i samhället. De karakteristiska ståndpunkterna voro då bestämda genom korporationen; och valfriheten, efter den ordnad, hade alltid ett visst fält, då derjemte gjordes afseende på den andra factorn, det moraliska, karakteren, som måste af förtroende uppsökas. Men, som bildning lossar sinlighetens och egoismens band, så hade också den bildade klassen anspråk. Man hade sagt, att de fyra stånden voro fria nationer; men hvad det första — tndet beträffade, så tillhörde det egentligen en försvunnen tid. Dess politiska rättigheter borde regleras såsom ofrälse embetsmäns och possessionaters. Man hade sagt, att det vore ett nödvändigt stöd för monarken; men detta trodde ej Tal., ty är ståndet i begreppet falskt, så vore också stödet falskt. Tal. fortfor: om min röst trängde till furstar, skulle jag säga: tron ej dessa, utan uppsöken folket. Hvad presterna anginge, så hade religionerna inverkat på staterna och förhållanderna, och borde ej derifrån skiljas Tal. trodde, att religionen alltmera invexte i staten, särdeles protestantismen. Om nu statens mål vore frihet och protestantismens tanke och samvetsfrihet, så vore också presterna vigtiga för staten. Politiska tvister, der de uppstått,ihade å ena sidan gällt konungamakten, å den andra kastinrättningen. Ståndsintressena hade för öfrigt någonting kompakt, och skulle försvinna, om de förenades, och om man någon gång, fortfor Tal., i detta stånd yttrade sig för ett materielt intresse, så gällde det Bonrdeståndet, hvarifrån malmen upp hemtades. Ståndsskilnad skulle alltid ega rum, till dess en högre ande verkat och gifvit staten en annan karakter. Huru kammarsystemet skulle inrättas, derom var Tal. ej ense med sig sjelf. Tal. hade för sig sökt en annan grund, och funnit den under samtal med sig sjelf och den gamla tiden Men denna tid hade talat med symptomer; dock hade ej Tal. kunnat undgå, att blicka på de gamla tidernas ech staternas vördnadsvärda senat. 9Senatorn i vår tid vore dock en helt annan person än de gamles. Det vore den. som ur försvunna tidehvarfyven hemtat lärdom och erfarenhet, som ser na turen med tillhjelp af naturvetenskaperna, och som således ej ensamt ur eget förstånd hemtat sin visdom och bildning. Våra barn skulle egentligen beböfva en sådan. I denna senat ville då Tal., utan afseende på antal, införa allt, som hade bildning, och såg i dess öfre kammare en sådan, som den, hvilken i Frankrike bildar Pärskammaren, inom hvilken Tal. gjorde sig ett klart begrepp om staten. I den lägre deremot ville Tal. inrymma dem, som ej rätt fatta statens begrepp, såsom bönder och handtverkare. Karakteren af dem vore känsla af sambällsrätt. Så hade Fal. föreställt sig, men denna tanke, som han för sig sjelt bevarat, önskade han nu, då den uttalats, måtte skonsamt bedömas Resultatet af Tal. åsigter var eljest: ståndsprincipen: bibehållande och representationsförfattningens renande oeh utvecklande så, att den bildning, som nu står utanför, må komma in och sammanföras derefter med den förut befintliga på tvenne kamrar StatsRådet Poppius saknade ej anledningar till anmärkningar mot Utskottets förslag. Tal. val dock beredd att beträda reformernas bana. Då grungen lades till nuvarande konstitutionella förhållander funnos redan män, som förutsågo behof af ändring Tal. var äfven en bland de rörelsens män, som ifrade för fäderneslandet, men dessa voro på den ti: den sådana, att de rättade sig efter de män, som hade erfarenhet och insigt. Det vore ej det rätt: mannamodet, som träder tillbaka, när farorna förestå. Större eller mindre brister måste vidlåda allt. När det, som ej kan bestå, ramlar, så framkallas ett nytt. Händelsernas utgång 1809 voro de då bästa. Hvad anginge Utskottets förslag, så skulle det ej leda till det mål, som Utskottet !åsyftat. Det vill synas, som Utskottet glömde det gamla Sverige, och ville göra försök med ett nytt; men Tal. var ej mycket för vådliga försök. En representation berde sammansättas af högsta möjliga kunskaper och bildning; men att en sådan kunde bilIdas genom allmänna val, tviflade Tal. Dessa måtte i öfrigt gälla hvad de kunna, i de land der de iakttagas. Tal. väntade, att den dag skulle uppgå Idå de äfven här kunde tillämpas, men ville ej at fäderneslandet skulle underkastas vådliga försöl med sina följder. Tal. instämde med Hr Hallström De lika berättigade borde upptagas; alla represen tanter genom val utses till lika antal af hvarj stånd; ålder för valrätt skulle vara 25 år, för val Ibarhet 30; representationen skulle sammanträda p tvenne kamrar, bland hvilka till den öfre funne andra elementer att tillgå, än pärer; riksdag skull hållas hvartannat år och arfvoden försträckas u Åstatskassan. Tal. var eljest färdig, att ingå på d förändringar, som kunde bidraga till förbättrin och förenkling; men, fortfor han, vill man fortg på reformernas bana, borde man betänka, att de är. genom sämdrägt allena, som något för state gagneligt kan uträttas. Begärde återremiss. Härmed var det hufvudsakligaste af diskussione slutadt. Några Tal. uppträdde med några berigt ganden, såsom Kyrkoherden Bergvall mot Bisko Holmström och Biskop Heurlin mot Hr Ödmat Derjemte talade Prosten Nordhammar i likhet me hvåd han: förut. yttrat, men med det tillägg, att, or ej enkammarsystemet, som han. mest gillade, cr kännes och antages, utan i dess ställe tvenne kar rar, han reserverade sig på förband deremot, a presterna skulle tillhöra den öfre, då de, såso! — flat Åach fun 7. tage talan härda me