tionsUtskottets förslag, utan att till egen belåten-
het kunna sätta något annat i stället. — En Tal.
som visat sig äga mycken förkärlek för de store,
hade äfven sökt visa, att ingen mera genomgripande
förändring af vår närvarande representation vore af nö-
den. Visserligen hade representationen i närvarande
ögonblick mera imponerande ställning än någonsim
förr. Såsom en följd af Ständernas vid denna Riksdag
vidtagna åtgärder hade Kongl. Maj:t från konseljen
aflägsnat dess med anmärkningar belastade rådgifva-
re; derjemte hade Kongl. Maj:t med bifall till Stän-
dernas beslut till en departementalstyrelses införap-
de kallat nye rådgifvare, bland hvilka märkas en
tillförordnad statsminister för utrikes ärenderna, —
hos hvilken både Konung och nation ega stor för-
bindelse, för det han genast efter Hr Hartmansdorffs
aftägsnande ur representationen supprimerade tills
vidare den förhatliga indragningsmakten; — en chef
för krigsdepartementet, sow visat sig älska vurdniog
och sparsamhet inom statsförvaltningen, samt rätt-
skaffenshet i befordringsärender; och slutligen en
chef för civildepartementet, som gjort sig känd för
fria åsigter i handels- och näringslagstiftningen, och
cnudast har att tacka förtiensten för sin ståtsräds-
plats. Det torde äfven få tillräknas Ständerna, au
det hitintills lyckats att från det lediga Just. stats-
ministersembetet utestänga en landshöfding i ett
af de Småländska länen, hvartill komme åtskilliga
vid denna Riksdag fattade beslut om den ministeri-
ella ansvarighetens utkräfvande, tili befordran af de
rationella åsigter i afseende på landt- och sjöförsva-
rets organisation, införande af ordning och spårsam-
het i statsförvaltningen, konsternas uppmuntran me.
m.; men ehuru detta kan räknas närvarande riksmö-
te till godo, kan likväl häröfver intet försvar hemtas
för ståndsrepresentationen, som, onaturlig i sin bild-
ning, lidande af brist på harmoni och system, sön-
drad ända till fiendtlighet inom sina egna bestånds-
delar, böjd och pressad af sina onaturliga formers
tyngd, framter det olyckliga skådespeiet af en sig
sjelf småningom upplösande makt, hvars egentliga
moraliska styrka nu mera endast är att söka inom
de afdelningar, hvilka närmast representera folket.
Tal. förklarade sig förbunden en ledamot, som med
anledning af ett föregående yttrande af honem (Hr
Petre) tagit Presteståndets försvar. Mycket vanns
väl icke derigenom, emedan det föga innefattat nå-
got i sek, men det sauverado imedlertid apparan-
cerna, i så måtto, som det icke kunde sägas, att ett
helt RiksStånds behörighet blifvit satt i fråga, utan
att någon stämma höjt sig deremot. Presteståndet
saknade lyckligtvis icke ledamöter, som sjelfve voro
ef samma tanka som Tal. i denna fråga. Denna
representationsrätt fölle sig äfven allt för tryckande
för valmännen, så att mången kyrkoherde nödgas ta-
ga sin sista skärf för att betala bidrag till riksdags-
arfvodet. Sådant vore Jätt insedt af det orimliga
deri, att Presteståndet intoge en fjerdedel af repre-
sentationen. Det vore föga mer orimligt om hela re-
presentationsrätten uteslutande låge i Presteståndets
händer, förutsatt nemligen ,- att presterliga befordrin-
gar icke utgingo från Konungamakten, men uteslu-
tande från folket genom fria val. Biskoparne anse
sig nu för ingenting mindre än konurgamaktens måls-
män och betrakta folket i dalen såsom en rå fiendt-
lig massa; en af högvördiga Ståndet hade till och
med sagt, att han för detsamma hyste större afsky,
än för ovännen i Öster. Denna sinnesstämning mot
det lägre folket, så olycklig hos prestmän, vore en
följd af den synbara retelse till ärelystuad och få-
fånga utmärkelser, som alstras af Presteståndets del-
tegande i statsbestyren. Tal. hade sjelf inom pre-
steståndet hört en ledamot förespegla biskoparne et
förslag, hvarigenom de icke skulle föriora sin sjelf-
skrifna representationsrätt. aMärken väl, mine Her-
rar ) fortfor han, att detta skedde i en tid, då mean
i allmänna moralens, religionens och fäderneslandets
namn fordrar Biskoparnes frivilliga afträdande ur
representationen.
Hvad man yttrat om Ståndens anor, historiska
minnen och i folkets seder rotfästade anspråk, YOre
alltför vackert, men också alltför fåfängligt. I den
syftning mången här talat derom, skulle man med
fog kunna sätta i fråga, om RiksStånden hafva mnå-
got att berömma sig af de omstörtningar i samhälls-
ordningen, hvartill. de i deras fordna skepnad bidra-
git. Skulle sådant Jlända dem till förtjenst, Tore ock-
så följden, att revolutionen togs i försvar. Detta vo-
re dock, lindrigast sagt, oförsigtigt. Klokast är må-
hända den, som öfver Ståndens forntid drager en
slöja, så litet genomskinlig som möjligt. Tal. räk-
nade de närvarande Ståndens upprinnelse från re-
volutionen 4899, då en konung afsattes och hans
dynasti för alltid skiljdes från riket.
Att tala om Norges exempel vore väl förgäfves.
Hänvisningen på dess hugneliga och lärorika exem-
pel vore en ropandes ord i öknen; fruktlöst VOre
följaktligen att fästa uppmärksamheten på en nabo-
stat, som nu lifligt önskade att tillegna sig Norges
representationssätt; fruktlöst att ådagalägga den po-
litiska vinsten af ett representativt samband mellan.
trenne nära beslägtade och icke destomindre skiljda
folk. Riksdagens gång, dess vunna och väntade re-
sultater voro redan vidrörda; det vore begripligt, att
ju bättre ställningen vid detta riksmöte vore, ju star
kare den representativa statsmakten vore, desto min-
dre anledning förekom, att till grundlagsenlig he-
handling antaga ett af ståndsprincipens vänner upp-
rättadt reformförslag, som, långt från att vara ratio-
nelt, skulle i anseende till derigenom beredt ökadt
inflytande för embets- och tjenstmän möjligtvis göra
representationen sämre än den nu är. Representa-
tionsfrågan kräfde under nuvarande omständighoter
en annan behandling, än den rönt inom Ständen.
Tal. hade redan i Utskottet framhållit de förnämsta
bristerna hos vår närvarande representation. Har
hade haft till syfte, att man i denna samhällsvigtiga
sak skulle börja med att ransaka sig sjelf — sitt
Stånd, sitt Stånds omgifning. Han trodde att mani
denna fråga icke borde sky att inskåda i hvarje stånds-
förhållandes egna och utmärkande brister; att äm-
net vore af den beskaffenhet, att till och med Riks-
I dagens egna personligheter icke borde fritagas från
len närmare granskning: allt i ändamål att lägga sam-
I tidens iakttagelser till den förut samlade cerfarenbe-
ten. Om också häruti skulle ligga något offer, så
vore dock ändamålet omisskänneligen godt. Den
kallt beräknande egenkärleken har imedlertid segrat.
Inom de trenne Stånden bafva de öfverflyglats, des-
sa få röster, hvilka bemödat sig, att i dagen Jägga
öm nanda Pike QRt:c cannckvidian cf: 11 tacce POCNSkKkAPD