200 icke nog härmed; man finner i nyssnämnda exemplar införd en i allegorisk form författad artikel, som har till syftemål att dels förlöjliga min sista motion, i afseende på Jinieflottan, dels ock att påbörda motionären samhillsvidriga, omstörtande afsigter! Så länge dylika pasqviller, i likhet med det ryktbara Landsorts-brefvet, stannd i vaktmästarerummet, är tystnadens vältalighet allt hvad dervid I bebölver iakttagas; men då de, såsom nu är fallet, inträngt till sjelfva Taimansbordet, och således blifvit, bos HIfögtärade Ståndet, först bordlagda och se-i dermera utdel de, kan e förklaring icke gerna utei blifva, åtminstone af der, mot hvilka de äro personligen riktede. Jag bör således hafva äran förklara. att likartade pasaviller, om de än hädanefter skulle komma att fästas på sjelfva den plats, jag inom Ståndet innehar, likväl icke skola förmå mig att afvika från mina åsigter om representant-kallet och dess fordringar och åligganden. Jag tror icke l helier, alt de på Ståndets ledamöter i allmänhet skola hafva åsyftad verkan. Alla utom oss förefunatt inom SEtändet åstadkomma spiit och i hafva bitintills visat sig fruktlösa. Den omtalade koalitionen mot en af Ståndets aktade ledamöter ), är en dikt, som denne värde ledamot! sjelf utan tvifvel är den förste att vitsorda. Sanningsvidrig är äfven berättelsen om en Ståndets 1edamot, som vid Riksdagens slut skulle komma att bibringa sina kommitteoter besynnerliga saker om det sätt, på hvilket BorgareStåndet, vid RBiksmötets begynnelse, bidragit till Utskottens formerande. Den man i allmänna papperen med en, från ag af menskligaet, hemtad anledning riktat mot en annan Ståndets ledamot, har icke förmått alt på minsta sätt rubba dess inom Ståndet förvärfvade aktning och tillgifvenhet. En anmärkning bör bärvid icke undertryckas. De ifrågavarande hjertlösa pasqvillerna hafva utgått från den devuerade,, salarierade, och inom Representationens nu varande OÖfverhus gynnade pressen, hvilken nu mera uteslutande tillegnat sig det språk, som utmärkte Grewesmöhlen och gjorde honom till ständig landsflykt förvunnen. Detta språk syftar omisskinneiligen till väckelse af allmänt hat och hämnande utbroti mot Representanter, hvilkas Riksdags-opinioner icke kunna på den lugna vägen med bindande skäl och logisk bevisning undertryckas. Om nu detta förhåliande, med synnerligt fästadt afseende på högsta maktens mer eller mindre synliga tillgörande härulinnan, är nedslående, så är det likväl på andra sidan en ieke mindre tillfredsställelse att erfara, huruledes den fria pressen deremot i allmänhet uttrycker sig på ett tungomål, utmärkt för sans, moderation och anständighet. I sanning ligger häruti en den sanna upplysningens största seger, en seger, hvars följder snart eller sent måste blifva inflytelserika för både Konungen och Nationen! Hr DMare: Om, såsom en värd ledamot yttrat, de fyra RiksStånden verkligen utgjorde Svenska folkets Representanter, skulle en förändring lätt verkställas; då skulle 4 8 RiksdagsOrdningen vara en sanning. Men så förhåller sig ej. De fyra Ständen stå utom rummet af representationen; folket måste; sjelft dit inlåtas, genom representanter, som kunna anses för dess verkliga ombud. Om frågan varit att stifta en vallag för en ny nation, skulle Tal. icke dragit i betänkande att sluta sig till dem, som önska alimänna val; men ansåg det vara omöjligt : emot historiska minnen och urålders häfd, im. m., införa ett representationssätt, som skulle kullkasta allt hvad som finnes. Tal. var sinnad att instämma i Prosten Odmans förslag, men endast med skiljaktighet i afseende på öfre kammarens bildande. Men efter hvad man af diskussionens gång kunde inhemta, komme icke samma förslag att här vinna nog gehör, för att göra sig gällande. Tal. kunde likvälj icke instimma i deras mening, som önskade att frå gan helt och hållet måtte falla och öfverlemnas åt! en oviss framtid. Det vore en sträng pligt för hvarje fosterländskt sinnad representant att, så mycket som möjligt, söka medverka till införande af någet bättro. ! På sjeifra Riddarhuset och inom PresteStändet hade man varit ense om, att icke allt borde förblifva såsom det är, och att sjelfskrifvenheten borde upphöra; detta vore åtmivstone något hoppgifvande. BorgareStåndet, som hade så små uppoffringar att göra, borde icke sätta sig emot den allmänna ön! skan. Om, enligt hvad man kunde förmoda, försla-: get till allmän valrätt förkastades, torde det förslag! till Ståndets gemensamma tankar, som af Hr Hal; ling blifvit främstäldt, vara det bästa. Tal. fästade! sig slutligen mot de anmärkningar, som blifvit framställda mot Grefyve Anckarsvärd, såsom Utskottets ! Ordförande, och förklarade, att han icke kunde fö-! reställa sig ett värdigare sätt, större nit och oväld,!! än Hr Grefven ådagalagt; vore detta aristokratiska !. ideer, önskade Tal., att de voro allmännare. Ord-j: föranden hade för öfrigt med sin mening stannat i ! minoriteten, ehuru han icke velat reserycra sig, utan a så uppfattat sin ställning, att han borde dela ljuft! och ledt med Utskottet. Man skiljdes med större, aktning från Hr Grefyen såsom Ordförande, än man. emottagit honom såsom sådan. Hr Ekholm utvecklade ännu ytterligare det af ho-; nom förut framställda förslaget, som han uppläste, f och önskade, att Ståndet måtte omfatta såsom sin r gemensamma tanka. Hr Wo biträdde, i afseende på hufvudprinciperna, Utskottets förslag, men i afseende på ål-4 dern, som skall erfordras för att vara valberättigad, instämde Tal. i hvad Frib. Kan:zow föreslagit i sin,!sg vid betänkaudet fogade reservation. s Hr MWrestlinyer Ordade i enlighet med sitt yttran-!r de, och sökte med allmänna lagen och åtskilliga ing rättningar, såsom roteringsverket, taxeringsnämnden, r m. m. vederlägga, hvad förut blifvit yttradt, att mur micipalväsendet hos oss ännu icke vore utbildadt. Hr Geijer tillade åtskilligt till sitt förra anförande, s och fästade uppmärksamheten vid det af Grefve Spens!s framställda förslag, i händelse Utskottets, såsom man kunde förmoda, icke anteges. Hr Norin: Som Konstitutionsutskottets förslag, vaktadt dess verkliga förtjenst, dock möjligen ännu icke motsvarades af nationens uppnådda grad af mognad, för att vinna ett obetingadt gillande, ville Tal. endast sluta sig till dem, som hysa den tanka, att det i alla fall vore bättre att vinna något, än alls intet, och instämde i de åsigter, som Hr Ek Ig holm framställt och uti hans förslag till Ståndets gemensamma tankar i denna sak. Hr (Carlberg kunde ej gilla Utskottets förslag, f bhufvudsakligeR DÅ de erunder att detsamma varp! O Am -— on