älven önska och hoppas, alt sådant ej motarbe-
tas af Sverges Borgerskap, som sjelft vid när-
mare öfvervägande torde finna, att de förde-
lar, Borgerskapet tror sig äga af inskränknin-
gar i näringsfriheten, äro mera inbillade än
verkliga och helt och hållet uteblifva, om de
förfallningar, som derom utfärdas, ej kunna be-
hörigen handhafvas. N. N.
alaska RR
KORRESPONDENSARTIKEL.
Den orientaliska frågan.
Nu är den snart afgjord. Thiers reser till
Italien, att uppgöra de gamla Florentinska frå-
gorna; Guizot har satt sig på hans taburett och
predikar fred. Försoningen stundar: de fyra
makterna skola få en femte till hjelp emot Me-
hemed Alis lilla makt. Propagandan skall icke
släppas lös: och af alla de dyrbara rustningarne
och förskansningarne skall ingenting återstå, mer
än de nya bastiljerna kring Paris, ganska nyttiga,
för att hålla uvriererna i styr. Turkiets half-
måne skall flämta i sitt nedan ännu aen tid och
en balf tidp, eller till dess England fått fast fot
i Egypten och Syrien, och Ryssland och ÖOster-
rike stadnat midtemot hvarandra på Bosforens
östra och vestra strand, för att af seraljen taga
inteckning för sina krigskostnader. aMusch-
Allah! skall profetens efterträdare säga för sig
sjelf, adet stod skrifvet i ödets bok, att jag
skulle få dessa otrogne till beskyddare mot Ibra-
him och Kurderna och Bosnierna och A4lbane-
serne, och att Moses Montefiore skulle låna mig
penningar på pant! sas söner ) beskugga mig
med sina svärd, och Abrahams med sina guldhögar 3
nu kan jag lägga belåtenhetens kind på förtro-
endets örngott och slumra i ro, redan vid mina
dagars morgon; ty jag har ingenting öfrigt att
bestyra om! — Så står det kanske äfven skrif-
vet i något hemligt, ganska hemligt utkast till en
diplomatisk notvexling, ämnad att en dag taga
plats i konferensprotokollerna, och att derifrån
verkligen öfverflyttas i ödets bok, om allt går
efter Önskan. Gissar jag inte rätt? Kommer det
ej att luta ditåt, om beräkningen slår in? El-
ler hvad tror ni sjelf? — Ni hörde nyss att fon-
derna stego genast, emedan hvar och en förstår
att ingen brådska är tills vidare för handen.
Men detta är i alla fall bara ytan! Den, som
kunde se bakom henne ändå! Den, som ändå
i detta ögonblick, just nu, vore i Paris, ack, i
Paris!
Det var en liflig Fransman, som lät denna poli-
tiskt-profetiska störtskur falla öfver mig, på stora
torget i Brässel, midt framför stadshuset, hvars
detaljer han annars lofvat förklara för mig, när vi
för ett par dagar sedan anlände hit tillsammans.
Han kunde så mycket lättare åtaga sig att vara
min ledsagare, som han sedan längre tid var
bosatt i Belgien. Men nu fick han dertill ingen
tid. Vi hade för några ögonblick sedan fått
höra den med dufvopost nyss ankomna börsno-
tisen om ministerombytet i Paris, och denna
erinran om födelsebygden hade i hast förflyttat
min cicerones fantasi så högt upp på de politi-
ska tinnarne, att han för tillfället saknade alla
sinnen för verldens vanliga förströelser; fastän
jag tyckte, att det sublima tornet framför oss
var ansenligt nog, för att icke kunna förbises.
Till ersättning fann jag ock för godt att ej be-
svara hans frågor. I början syntes han ej hel-
ler räkna derpå, emedan han skyndade att be-
svara dem sjelf, så snart han hunnit framställa
dem. Jag bad honom allså fortfara obehindradt,
och stod, å min sida, lika ostörd, med blickarne
fästade på detta stadshus med sitt torn, detta
beundransvärda konstverk, den göthiska arki-
tekturens måhända största mästerstycke, en Bris-
selsk spetsväfnad af sten, som redan i fyra århun-
draden oskadad genomilats af stormarna, på lika
många fots höjd, som det är dagar i året, och med
hvars luftiga marmorfiligrams Fru Telanders bre-
cher och diademer af silfvertråd, så eleganta, så
fina, så konstfulla, ändå icke skulle uthärda jem-
förelsen. Mina blickar voro verkligen alltför
fast häftade vid det närstående materiella undret,
för att tillåta mig att följa min vän, i alla hans
fria fantasier inåt framtiden.
Till slut måste han ändå ha märkt, att han
ej fick något svar, och gissat orsaken dertill.
Men denna uppläckt förvirrade honom knappt
ett ögonblick; han gjorde blott en bastig utvik-
ning i en annan tonart, och fortsatte sedan
samma tema. Jal ropade han, och pekade på
tornspetsen, sdet är den salige Michael af kop-
par, som står deruppe och trampar på draken;
det är ljusets strid emot mörkret, den nya ska-
pelsens seger öfver urtidens stelnade vidunder!
Menar ni att han stått der förgäfves, eller att
denna, i hela kristenheten så bekauta sinnebild
saknat sin tillämpning i det verkliga lifvet? —
Tro mig: draken skall falla; inga konferensproto-
koller förmå rädda honom. Ha vi ej här, rundt-
omkring oss, talande bevis derpå, i minnen från
gamla och nya tider? Detta torn, der Hoorns
och Egmonts hufvuden föllo, kan ej mera Vvan-
helgas på sådant sält, och det mörka fönstret
der borta, der ni ser välfmachinen i rörelse,
skall omöjligen ännu en gång tjena till stånd-
punkt för någon Alba, som ville njuta af de
samla, blodiga skådespelen. Nej! Ni såg nyss
parken, der hvar och en af våra tappra Var en
Michael, för tio år sedan. Huru hotades vi ej
efteråt! Hvilka ändlösa notvexlingar följde ej