slasna JJUSKALUNINACIN, Uivalllfrall OMAR TAP UISAVTIIV
tillstyrkt undantag för tillverkningar, som tillhör
bergverken) har Utskottet ej anfört; —— men för-
modligen har Utskottet ansett, att all egentlig fa
brikshandtering borde, lika väl som handtverk
hänföras till borgerlig näring, och att det sålede:
vgre billigt och rättvist, att innehafvare affabri-
ker till städerna erlade skatt och härigenom bi-
droge till städernas bestånd och uppkomst. 1739
års manufakturprivilegier medgifva imedlertid
rättighet för hvar och en, att på landet anlägga
alla så beskaffade fabriker, hvartill skog, mark
eller vattenfall erfordras, och Ridderskapet och
Adeln kunna, enligt sina privilegier, inrätta hvil-
ka slags fabriker som heldst å landet. Utskot-
tets förslag innefattar således ett oskäligt ingrepp
i andra Svenska medborgares fri- och rättigheter
så mycket mera oväntadt, som en del af Utskot-
tets ledamöter utmärkt sig för frisinnade tänke-
sätt och hatare af privilegier och monopolier
vid hvilket förhållande det varit att hoppas, atl
Utskottet ej skulle låtit hänföra sig att föreslå er
obehörig och olaglig beskattning å andra med:
borgare till fördel för städernas borgerskap. Svår
har man äfven att förklara anledningen dertill
att Utskottet från skyldighet till burskap i stac
undantagit dem, som ega bergverk, men hemställ
att sådan skyldighet må ega rum för innehafvart
af glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, oljeslage-
rier och öfrige på landet befintlige fabriksinrät
ningar. Man kunde ju då med lika mycket skä
företaga sig att bevisa, att det för landet, son
åndå har den vida större befolkningen, vorq
långt bättre, alt största delen af städerna upp:
hörde att åtnjuta sina privilegier. Det ena vore
hvarken våldsammare eller orättvisare än det an-
dra, och säkert är, att städer i alla fall ej upp
hörde att finnas, och en stor del, kanske, at
blifva vida mera blomstrande, än de nu äro.
I afseende på utöfning af handel på landet hai
enskilda BesvärsUtskottet endast åberopat gällan-
de författningar om handel med spanmål och
viktualier. Utskottet har härvid förbisett rätlig-
heten för bruksägare att hålla underhafvande
tillhanda erforderliga förnödenheter, äfvensom
rättighet för egare af glas och porslinsbruk sam!
manufaktursmidesverk att å landet hålla öppna
bodar till försäljning af sina tillverkningar. Der-
emot har Utskottet, som det synes, för att af-
hjelpa det hinder och den olägenhet, som inköp
och transport af stadsmannavaror ej sällan till-
skynda invånarne på landet i orter, som äro från
stad aflägsna, föreslagit att på 3 mil från stapel-
stad och äfven närmare, om serskilda lokala för-
hållanden dertill föranleda, köpingar må kunna in-
rättas och handel der få idkas i parti med landt-
mannaprodukter och inhemska varor, och i mi-
nut med såväl sådana som salt, sill, kaffe, socker,
risgryn, snus, tobak, fiskvaror och specerier i
allmänhet, äfvensom att handtverk och fabriker
finge i köpingarna anläggas och drifvas. Om det-
ta förslag anses antagligare än hvad Kommers-
kollegium i enahanda syftning hemställt i 4 kap.
af dess underdåniga förslag till handelsreglemen-
te, och hvarom meningarne kunna vara delade,
torde likväl vid Utskottets förslag böra ibland an-
nat erinras, att till undvikande af ovisshet, hu-
ruvida meningen är, att köpingar må inrättas äf-
ven i orter, som äro 3 mil aflägsna från andra
städer än stapelstäder, ordet stapelstad skall ut-
bytas emot stad; att färgstofter, såsom för all-
mogen serdeles behöfliga, borde tilläggas dei
förslaget uppräknade artiklar, som skulle utgöra
föremål för handeln i köpingar; men att deremot
af inhemska varor handel i minut med bränvin.
konjac och rumm ej borde vara tillåten.
I strid med den omtanka Utskottet ådagalagt,
för att underlätta inrikes handelsrörelsen genom
förslaget om köpingar, innehåller deremot försla-
get till Handelsordning i 414 4 art. en olämp-
lig föreskrift i afseende på utrikes handeln. Den
lyder sålunda: Inga andra än borgare på han-
del och fabriksrörelse skola vara berättigade att!
i stapelstäderna, der de äro borgare, på tull-
kammare angifva till tullbehandling varor, som
till utrikes ort afgå eller derifrån inkomma; A-
polbekare dock vid sina privilegier i detta fall
oförkränkte.
Detta stadgande innebär cj allenast inskränk-
ning i den rättighet, Ridderskapet och Adeln,
på grund af dess previlegier, äger att utföra eg-
na produkter och från utrikes ort hemta, hvad
för eget behof erfordras, utan ock en sådan in-
skränkning i den frihet, hvar och en bittills an-
sett sig äga, och som, hvad angår rättigheten
att för eget behof införskrifva och införtulla va-
ror, hittills ostridigt tillkommit hvarje medbor-
gare, ehvad tydning man än må gifva nu gäl-
lande författningar. Orätt vore äfven att, ifall
någon, i stället för att vända sig till handlande
i siapelstäderna, åstundar att sjelf utskeppa eg-
na varor eller för eget behof införskrifva dy-
lika, betaga honom genom lagstiftningen rät-
tighet dertill.
Af hvad nu blifvit anmärkt kan slutas, att
om Utskottet vid utarbetande af detta förslag i
allmänhet ådagalagt upplystare och med tidens
fordringar närmare instämmande åsigter än dem,
som vid föregående Riksdag varit rådande inom
BorgareStåndet, så har det likväl bibehållit fiera
sådana inskränkningar i afseende på rättigheten
att åstadkomma handtverkeri- och fabriksvaror
på landet samt der idka handel, som ingalunda
stå tillsammans med allmänhetens bästa, dels