ordning; hvilka alla förslag numera blifvit uppi rättade och från trycket utgifne. Ehuru dessa förslag hufvudsakligen instämma! med dem, som af förstnämnde trenne Riksstånd ! vid 4823 års Riksdag i underdånighet föreslogos , och hvari Borgareståndet, af missförstånd om egen fördel, då vägrade att instämma, torde en: närmare granskning af Borgareståndets enskilda: BesvärsUtskotts nu afgifna förslag, samt af de serskilda framställningar, hvarmed samma Utskott tillstyrkt Borgareståndet, att till Kongl. Maj:t ingå och bäst upplysa huruvida dessa förslag uppfylla nationens rättvisa förhoppningar och lifliga önskningar, att snart erhålla en utvidgad näringsfrihet. Bå Utskottet tillstyrkt, att på landet hvarken verkstäder, för handtverkerivarors åstadkommande, eller fabriker måtte få inrättas utan skyldighet till burskap i stad, samt icke eller å landet någon annan handel idkas än med spanmål och viktualier, och således sökt bibehålla en skarpt nppdragen skilnad emellan stadsoch landtmannanäringar, har Utskottet troligen deiat den tanka, som vanligen yttras såsom skäl för nämnde inskränkning af näringsfriheten på landet, att den skulle leda till större afsältning af handtvorkerioch köpmannavaror i städerna, samt derigenom för städernas borgerskap bereda lättad utväg, att utgöra skatter och anåra onera; äfvensom att, i den mån städerna tilltaga i välmåga och folknummern der ökar sig, jemväl landtmannen tillskyndas fördelen af en säkrare och jemnare afsältning af hvad han har att aflåta samt ökad tillgång och bättre pris på stadsmannavaror. Vid närmare undersökning blef man dock snart öfvertygad, att endast några få städer finnas i Sverige, hvilka i följe af sitt förmånliga läge för in: och utrikes handel och sjöfart uppnått ett större välstånd, och att det, med få undantag, endast är i dessa städer som landtmannen eger tillfälle till en jemnare och fördelaktigare afsättning af sina produkter och tillverkningar, men att deremot i de öfriga städerna snarare råder fattigdom än vålstånd samt afsättningen af landtmannaprodukter är högst ringa och oviss, särledes som dessa städers bestånd är grundadt mera på jordbruk än på utöfning af borgerliga yrken. Seklers erfarenhet har således ådagalagt, att Sveriges mnäringslagstiftning, då den i följd af falska theoretiska läror, hyllat en gränsskillnad emellan stadsoch landtmanna-handteringar, ingalundh derigenom förmått uppltyfta städerna från den obetydlighet och den vanmakt, som vidlådat dem från deras första anläggning; och såsom ett exempel DD ibland de raånga städer, hvarmed detta förhållande inträffar, hafva vi redan nämnt staden Trosa, som från 4640 till 4840, eller i 200 år, till. stadens upphjelpande åtnjöt den serskilda förmån, att icke en gång sådane gerningsmän, som i öfrigt på landsbygden äro tillåtne, fingo antagas i de till nämnde stad närmast belägne fem socknar; hvarförutan, till befordrande af välståndet ibland borgerskapet i staden, antalet af dervarande handtverkare var inskränkt till några få och i vissa handteringar till en enda. Trosa är, detta oaktadt, en lika obetydlig stad som för 200 år tillbaka. Deremot är det af alla tiders erfarenhet bekräftadt, alt, i samma mån landtmannens ställning förbättras och han eger tillgång att förse sig med sådane stadsmannavaror, som han förut : nödgats umbära, tilltager äfven rörelsen i städerna. Med städernas bästa instämmer således, att styrelsen på allt möjligt sätt söker förbättra ibndtmannens ställning, och ibland verksamma utvägar dertill är otvifvelaktigt en utvidgad handtverksoch handelsfrihet. i Om man jemför de skatter till staten samt öfrige onera, som trycka jorden, med den inkomst deraf, som i allmänhet påräknas, skall man finna, att möjligheten, äfven för sjelfegande Svenska jordbrukare, särdeles under nuvarande utsträckta hemmansklyfning, att berga sig och förbättra sin ställning i allmänhet beror på binäringar. Att deråt egna sin omtanka är ännu nödvändigare för dem, som bruka andras jord samt för undan. tagshjon och så kallade backstugusittare. Svenska allmogen har ock från äldre tider tillbaka egnat sin omtanka åt alla slags binäringar; den har i allmänhet goda slöjde-anlag och skulle säkert i denna väg vida längre utsträckt sin verksamhet och deri uppnått större fusltkomlighet, om det dels varit den tillåtet, att annorlunda än såsom husslöjd dermed sysselsätta sig och dels härom utkomna författningar ej blifvit, ända till dess Kongl. Kungörelsen af den 28 Aug. 18534 utfärdades, tolkade på ett högst restriktivt sätt. Detta sednare kan bedömas deraf att till exempel träarbeten, som från landet till städer inkommit besfagne och betsade, blifvit under beslagsanspråk anhållna, af den anledning, att allmogen endast ! skulle ega att åstadkomma sjelfva trädstommen, men icke alt dervid lägga den hand, hvarigenom träarbetena genast för köpare voro användbara. Men, utom hvad nu blifvit anfördt såsom menligt för allmogens egen slöjde-skicklighet, erfar landtmannea en annan olägenhet i förbudet att på landet inrätta verkstäder, eller utan serskildt nådigt tillstånd antaga andra gerningsmän isocknarne än skräddare, skomakare, smeder, murare och glasmästare. Utan att fästa sig vid de motsägelser i grundcafeer cAm Lllart framecetaå då man nå landat Av