ordning; hvilka alla förslag numera blifvit upp- i
rättade och från trycket utgifne.
Ehuru dessa förslag hufvudsakligen instämma!
med dem, som af förstnämnde trenne Riksstånd !
vid 4823 års Riksdag i underdånighet föreslogos ,
och hvari Borgareståndet, af missförstånd om e-
gen fördel, då vägrade att instämma, torde en:
närmare granskning af Borgareståndets enskilda:
BesvärsUtskotts nu afgifna förslag, samt af de ser-
skilda framställningar, hvarmed samma Utskott
tillstyrkt Borgareståndet, att till Kongl. Maj:t in-
gå och bäst upplysa huruvida dessa förslag upp-
fylla nationens rättvisa förhoppningar och lifliga
önskningar, att snart erhålla en utvidgad närings-
frihet.
Bå Utskottet tillstyrkt, att på landet hvarken
verkstäder, för handtverkerivarors åstadkomman-
de, eller fabriker måtte få inrättas utan skyldig-
het till burskap i stad, samt icke eller å landet
någon annan handel idkas än med spanmål och
viktualier, och således sökt bibehålla en skarpt
nppdragen skilnad emellan stads- och landtman-
nanäringar, har Utskottet troligen deiat den tan-
ka, som vanligen yttras såsom skäl för nämnde
inskränkning af näringsfriheten på landet, att den
skulle leda till större afsältning af handtvorkeri-
och köpmannavaror i städerna, samt derigenom
för städernas borgerskap bereda lättad utväg, att
utgöra skatter och anåra onera; äfvensom att, i
den mån städerna tilltaga i välmåga och folk-
nummern der ökar sig, jemväl landtmannen till-
skyndas fördelen af en säkrare och jemnare af-
sältning af hvad han har att aflåta samt ökad
tillgång och bättre pris på stadsmannavaror. Vid
närmare undersökning blef man dock snart öf-
vertygad, att endast några få städer finnas i Sve-
rige, hvilka i följe af sitt förmånliga läge för in- :
och utrikes handel och sjöfart uppnått ett större
välstånd, och att det, med få undantag, endast är i
dessa städer som landtmannen eger tillfälle till
en jemnare och fördelaktigare afsättning af sina
produkter och tillverkningar, men att deremot i
de öfriga städerna snarare råder fattigdom än
vålstånd samt afsättningen af landtmannaproduk-
ter är högst ringa och oviss, särledes som dessa
städers bestånd är grundadt mera på jordbruk
än på utöfning af borgerliga yrken. Seklers er-
farenhet har således ådagalagt, att Sveriges mnä-
ringslagstiftning, då den i följd af falska theore-
tiska läror, hyllat en gränsskillnad emellan stads-
och landtmanna-handteringar, ingalundh derige-
nom förmått uppltyfta städerna från den obetyd-
lighet och den vanmakt, som vidlådat dem från
deras första anläggning; och såsom ett exempel
DD
ibland de raånga städer, hvarmed detta förhål-
lande inträffar, hafva vi redan nämnt staden Tro-
sa, som från 4640 till 4840, eller i 200 år, till.
stadens upphjelpande åtnjöt den serskilda för-
mån, att icke en gång sådane gerningsmän, som
i öfrigt på landsbygden äro tillåtne, fingo anta-
gas i de till nämnde stad närmast belägne fem
socknar; hvarförutan, till befordrande af välstån-
det ibland borgerskapet i staden, antalet af der-
varande handtverkare var inskränkt till några få
och i vissa handteringar till en enda. Trosa är,
detta oaktadt, en lika obetydlig stad som för
200 år tillbaka.
Deremot är det af alla tiders erfarenhet be-
kräftadt, alt, i samma mån landtmannens ställ-
ning förbättras och han eger tillgång att förse
sig med sådane stadsmannavaror, som han förut :
nödgats umbära, tilltager äfven rörelsen i stä-
derna.
Med städernas bästa instämmer således, att sty-
relsen på allt möjligt sätt söker förbättra ibndt-
mannens ställning, och ibland verksamma utvä-
gar dertill är otvifvelaktigt en utvidgad handt-
verks- och handelsfrihet. i
Om man jemför de skatter till staten samt öf-
rige onera, som trycka jorden, med den inkomst
deraf, som i allmänhet påräknas, skall man finna,
att möjligheten, äfven för sjelfegande Svenska
jordbrukare, särdeles under nuvarande utsträckta
hemmansklyfning, att berga sig och förbättra sin
ställning i allmänhet beror på binäringar. Att
deråt egna sin omtanka är ännu nödvändigare för
dem, som bruka andras jord samt för undan- .
tagshjon och så kallade backstugusittare. Sven-
ska allmogen har ock från äldre tider tillbaka
egnat sin omtanka åt alla slags binäringar; den
har i allmänhet goda slöjde-anlag och skulle sä-
kert i denna väg vida längre utsträckt sin verk-
samhet och deri uppnått större fusltkomlighet, om
det dels varit den tillåtet, att annorlunda än så-
som husslöjd dermed sysselsätta sig och dels här-
om utkomna författningar ej blifvit, ända till dess
Kongl. Kungörelsen af den 28 Aug. 18534 utfärda-
des, tolkade på ett högst restriktivt sätt. Detta
sednare kan bedömas deraf att till exempel trä-
arbeten, som från landet till städer inkommit be-
sfagne och betsade, blifvit under beslagsanspråk
anhållna, af den anledning, att allmogen endast !
skulle ega att åstadkomma sjelfva trädstommen,
men icke alt dervid lägga den hand, hvarigenom
träarbetena genast för köpare voro användbara.
Men, utom hvad nu blifvit anfördt såsom men-
ligt för allmogens egen slöjde-skicklighet, erfar
landtmannea en annan olägenhet i förbudet att
på landet inrätta verkstäder, eller utan serskildt
nådigt tillstånd antaga andra gerningsmän isock-
narne än skräddare, skomakare, smeder, murare
och glasmästare.
Utan att fästa sig vid de motsägelser i grund-
cafeer cAm Lllart framecetaå då man nå landat Av