hade blifvit yttrad; — att de dessutom äro valde
på måfå, emedan vi då, nyss uppvaknade ur en lång-
varig dvala, ej egde någon offentlig politisk karak-
ter; — att fjerdedelen af den är vald af Konungen,
och att den större delen af dem utgöres af män, som
i ålder, vanor och åsigter antingen fullkomligt, eller
ock till det mesta tillhöra en försvunnen tid, ur hvars
idylliska drömmar det sitter härdt åt att kunna ut-
drifva dem, — erinrar man sig detta allt, så kan
man icke heller förundra sig öfver att Ständerna, i
stället för att genast och direkte andraga sina på-
ståenden om skattebevillningsrätt, blott inkommo
med gemensamma petitioner till Konungen, och bå-
do honom att noga öfverväga och betrakta detidens
tecken, på hvilka de i dessa fästat hans uppmärk-
samhet; — man har snarare skäl att undra öfver att
en sådan sak gick igenom med så stor majoritet
(mer än två tredjedels röster.) Men dessutom skall
man finna, när man genomgår diskussionerna, och isyn-
nerhet betraktar Prof. chönros och Claussens, gods-
egare Tuteins och Bankodirektör Hwidts, till en del
ock Åssessor Ussings anföranden, att konstitutions-
saken har vunnit en sådan seger första gången den
var å banc, att der ingen grund är till fruktan för,
att den icke också skulle med seger gå framåt. Om
ett par månader skola nya deputerade väljas, och
jag är ganska säker på, att dessa val med hänsyn
till Köpenhamn, samteliga de mindre köpstaderna,
och en stor del af landtdistrikterne komma att ut-
falla alldeles — radikatt hade jag nära sagt — men
jag menar dock egentiigen till förmån för den kon-.
stitutionella saken.
Jutlands ocb Sleswigs Ständer sammanträde den
44 i denna månad; jag har derföre ännu för litet.
kunnat följa deras förhandlingar, för att deröfver
fatta något allmännare omdöme, och minst om Sles-
wigs, ty hvad de Jutländske angår, så vägar jag sva-
ra, för att de skola hålla sig lika tappra som Ro-
skilder-församlingen, och kanske ändå ett steg batt-
re upp.
Det har åtskilliga gånger i tidningarna varit ta-
ladt om upphäfvandet ar Studentföreningen; det är
likväl icke denna som har blifvit suspenderad, utan
ett splitter nytt sällskap, som har namn af aStudent-
samfundet, oeh för hvilket man fruktade, att det
skulle blifva politiskt — aittjör politisk — måhända
derföre, att Magister Monrad, jag och några flere
af vår riktning voro representerade deri, och bland
samfundets mest framträdande ordförande. Det är
Monrad, som har skrifvit de båda förträfflige brochy-
rerne: aflyvende politiske aBlade Nr 4 et 2, hvar-
uti han visat att grundorsakerna till det onda hvar-
af Danmark lider, äro: 4:0) en ytterlig financiell
svaghet; 2:0) yttre afhängighet och 3:0) tendens till
inre söndring (en sådan tendens uttalar sig tillräck-
ligt i vårt förhållande till Holstein och Syde Sles-
wig, som vilja sluta sig till Tyskland), samt att
den enda radikalkur, som gifves härför, är en kon-
stitutionell författning. Han blef i anledning häraf
för omkring ett par månader sedan dömd till en
mulkt af 200 Riksbankdaler och ett års censur —
ehuru aktor inlagt påstående på hans lif. Denne
gode aman, — aktor menar jag — har dessutom
nästan i detta ögonblick framkommit med ett dylikt
påstående mot Hr Barjfot, för en afhandling, som han
i somras skref uti aFedrelandet, men som blef un-
dertryckt af politiet. Hr B. skall dock ej vara syn-
nerligt ängslig häröfver.
Till slut vill jag fågna Tit. med underrättelsen,
att det allt mer och mer visar sig att iden om:
Nordens enhet beständigt slår djupare och kraftigare
rötter här ibland oss. Flera yttranden, både skrift-
liga och muntliga häntyda derpå. Ett bevis derför
ir ock den allmänna enthusiasmen, med hvilken man
vid gillet ute på skjutbanan mottog Hr Barfots skål
för Nordens enhet. — —
TG
pr nd