hade blifvit yttrad; — att de dessutom äro valde på måfå, emedan vi då, nyss uppvaknade ur en långvarig dvala, ej egde någon offentlig politisk karakter; — att fjerdedelen af den är vald af Konungen, och att den större delen af dem utgöres af män, som i ålder, vanor och åsigter antingen fullkomligt, eller ock till det mesta tillhöra en försvunnen tid, ur hvars idylliska drömmar det sitter härdt åt att kunna utdrifva dem, — erinrar man sig detta allt, så kan man icke heller förundra sig öfver att Ständerna, i stället för att genast och direkte andraga sina påståenden om skattebevillningsrätt, blott inkommo med gemensamma petitioner till Konungen, och bådo honom att noga öfverväga och betrakta detidens tecken, på hvilka de i dessa fästat hans uppmärksamhet; — man har snarare skäl att undra öfver att en sådan sak gick igenom med så stor majoritet (mer än två tredjedels röster.) Men dessutom skall man finna, när man genomgår diskussionerna, och isynnerhet betraktar Prof. chönros och Claussens, godsegare Tuteins och Bankodirektör Hwidts, till en del ock Åssessor Ussings anföranden, att konstitutionssaken har vunnit en sådan seger första gången den var å banc, att der ingen grund är till fruktan för, att den icke också skulle med seger gå framåt. Om ett par månader skola nya deputerade väljas, och jag är ganska säker på, att dessa val med hänsyn till Köpenhamn, samteliga de mindre köpstaderna, och en stor del af landtdistrikterne komma att utfalla alldeles — radikatt hade jag nära sagt — men jag menar dock egentiigen till förmån för den kon-. stitutionella saken. Jutlands ocb Sleswigs Ständer sammanträde den 44 i denna månad; jag har derföre ännu för litet. kunnat följa deras förhandlingar, för att deröfver fatta något allmännare omdöme, och minst om Sleswigs, ty hvad de Jutländske angår, så vägar jag svara, för att de skola hålla sig lika tappra som Roskilder-församlingen, och kanske ändå ett steg battre upp. Det har åtskilliga gånger i tidningarna varit taladt om upphäfvandet ar Studentföreningen; det är likväl icke denna som har blifvit suspenderad, utan ett splitter nytt sällskap, som har namn af aStudentsamfundet, oeh för hvilket man fruktade, att det skulle blifva politiskt — aittjör politisk — måhända derföre, att Magister Monrad, jag och några flere af vår riktning voro representerade deri, och bland samfundets mest framträdande ordförande. Det är Monrad, som har skrifvit de båda förträfflige brochyrerne: aflyvende politiske aBlade Nr 4 et 2, hvaruti han visat att grundorsakerna till det onda hvaraf Danmark lider, äro: 4:0) en ytterlig financiell svaghet; 2:0) yttre afhängighet och 3:0) tendens till inre söndring (en sådan tendens uttalar sig tillräckligt i vårt förhållande till Holstein och Syde Sleswig, som vilja sluta sig till Tyskland), samt att den enda radikalkur, som gifves härför, är en konstitutionell författning. Han blef i anledning häraf för omkring ett par månader sedan dömd till en mulkt af 200 Riksbankdaler och ett års censur — ehuru aktor inlagt påstående på hans lif. Denne gode aman, — aktor menar jag — har dessutom nästan i detta ögonblick framkommit med ett dylikt påstående mot Hr Barjfot, för en afhandling, som han i somras skref uti aFedrelandet, men som blef undertryckt af politiet. Hr B. skall dock ej vara synnerligt ängslig häröfver. Till slut vill jag fågna Tit. med underrättelsen, att det allt mer och mer visar sig att iden om: Nordens enhet beständigt slår djupare och kraftigare rötter här ibland oss. Flera yttranden, både skriftliga och muntliga häntyda derpå. Ett bevis derför ir ock den allmänna enthusiasmen, med hvilken man vid gillet ute på skjutbanan mottog Hr Barfots skål för Nordens enhet. — — TG pr nd