ec ansprak, Som Individen nar ratt att upp-
ställa, äro endast sådana, som äro förenliga med
alla individers. Men de upphöra icke derföre att
vara 1 en sådan högre mening personliga.
Det misstag, hvarigenom ett personligt tilläm-
pande af menniskans anspråk betraktas såsom
uppiösande, är allenast uppkommet derigenom,
att man antager nyckfulla yrkanden, hvilka hyl-
la den enskildes anspråk i motsats till alla an-
dra enskildes, d. v. s. samhällets anspråk.
Att deremot påstå, såsom skulle det personli-
ga (hos alla sammanräknadt) icke utgöra målet
för sjelfva statens tillvaro, blefve detsamma som
ait yrka på statens ändamål för nägot annat än
menniskorna och deras bestämmelse.
Eit exempel på, huru personlighetens bästa
blifvit afsedt 1 en verldsreform, fri från men-
niskofunder, skulle bäst kunna upplysa oss i den-
na fråga. Man tror kanske på den sidan, som
härmedelst bekämpas, att ett sådant exempel af
verldsreform icke finnes att åberopa. Men det
finnes! Det är icke återlösningens verkl! Vis-
serligen den största sociala reform, men hvars:
välgerningar träffa och åsyfta personligen hvarje,
individ, utan att sådant upplöser, att det icke:
fastmer befäster, samhället. I
Med detta exempel må man lätt förstå, huru-
ledes det måste vara det personliga, som utgör
målet för alit hvad som göres äfven då, eller
rättare sagdt alltid då, när någonting göres för
Staten.
Ord hetyda mycket celler litet, efter öfverens-
kommelse. Här menas med anspråk de syften,
som hvila på en gemensam grund. Anspråk eger
menniskan icke på Försynen, men hvad allmak-
ten stadgat såsom vilkor för en andlig utllvext,
det uppiager menniskan såsom syfte för sina till-
göranden, och dessa syftens realiserande utgör
mensklighetens anspråk, hvilka således också äro
personliga. Frågan blir således detsamma som:
aAr Staten ändamål eller medel?
Om man således medgiver att anspråken inom
andlighetens område måste vara personliga till
sitt ändamål, återstår det att efterse, huruvida
de materiella kunna betraktas ifrån någon annan
synpunkt
Likasom i förra fallet all nyckfull ytiring af
individens anspråk — eller rättare sazdt lyst ;
nader — i strid med öfriga individers, icke kan
gälla såsom rättvisa anspråk, gäller också i den
lägre spheren intet kapriciöst yrkande på till-
fredsställande af lystnader, som icke stå till-
sammans med andras (öfriga individernes) rält,
sådan denna utaf religion och moral sanktione-
ras; men -der individens anspråk inneslutas i
de öfrigas gemensamma, hvarvid det icke upp-
hör att vara personligt, der gäller det med full!
styrka såsom rätt. i
Hvarthän syftar det lägre lifvets bemödan-j
den om icke att vara, under mensklighetens öf-
vergångsförhållanden, vilkor för ett högre? Me-
ningen är således tydligtvis, att den enskilda
skall existera under vissa vilkor, som göra möj-
ligt för en hel mensklighet att samtidigt exi-
slera och verka; men detta kunde han icke,
utan att dessa vilkor medgafves honom person-
ligen. I
Om nu individen kunde någonsin tänkas såj
öfvergifven af Gud, så förlupen undan Alimak-!
tens infiytande, att han i allt sträfvade till ett
mål annat än det Gud gifvit menniskan, då!
först skulle det förhållande inträffa, att han ic-
ke mera egde något personligt anspråk, som
kunde godkännas. Det är ungefär något sådant,
nyckfullt, från den öfriga menskligheten fristå-
ende, som man måste antaga, då man vill för-
neka en personlig förkofran och en personlig
rätt hos individen. En sådan individ, tänkt i
sin fullaste afsöndring, är satan.
Efter allt detta må det väl förefalla vida mera
förundransvärdt, om man skulle tänka sig nå-
gon tillvext, någon enda fördel för mensklighe-
ten, något enda grundadt, verkligt anspråk
kunna existera annorlunda än för personlig-
heten.
Tre olika åsigter framställa sig under mensk-
lighetens oroliga bemödanden att få fram det
rätta; en rå egoistisk, om man så vill, sata-
nisk, der enskilda nyckfulla åtrån yrkar på till-
fredsställelse utan afseeude på en samvaro af
andras anspråk; en annan åsigt, visserligen fri
från egoism och endast hyllande en tom ab-
straktion, det är den som förklarar samhälle
och stat såsom allt och såsom mål, utan att
erinra sig. det staten visserligen är ett mål, men
allenast ett förbigående mål, eller således med
andra ord ett medel, och att samhällets be-
stämmelse eller yttersta mål nödvändigt måste
vara att, så vidt möjligt, förhjelpa alla dess in-
divider till sådana förhållanden, hvarunder de
kunna motsvara Försynens afsigter med men-
niskans personella existence. Den tredje åsigten,
deremot, upptager detta sista såsom grundsats,
och erkänner staten såsom medel och deremot
såsom ändamål individernes utveckling till sed-;
lighet; och den åstadkommer detta sista ända-
mål genom en mängd serskilda syften och vil-
kor, hvarigenom den enskilde verkar för sta-
ten kollektivt, så att denna åter måtte kunna
med full kraft verka för det personliga hos in-
dividerne.
Den impuls, som Frälsaren gaf åt veridsut-
vecklingen genom återlösningen, den lärer Mmen-
niskan tryggt kunna åtlyda under sin verk-
samhet i samhället, och följaktligen i all from-
het arbeta först för staten såsom medel, och ge-
nom denna för det pe rsonliga såsom yttersta må-
- h -