medgifyes åt det stora aktningsvärda antal, som nu
är uteslutet, trodde Talaren mycket vara gjordt, och
föreslog i enlighet med Biskop Nibelius ett femte
stånd för dessa representerade, att all sjelfskrifyen-
het må upphöra och endast fria klassval ega rum.
Representanterne skulle samlas på tvenne kamrar,
och för att vara valbar till den öfre, skulle fordras,
att hafya bivistat tvenne Riksdagar. För valrätt skul-
le fordras 25 är och för rättighet att representera
50 är.
Biskop Holmström upplyste, att förslagets utarbet-
ning och behandling förevar på en afdelning, som
han ej tillhörde, eljest skulle han reservationsyis haf-
va afgifvit sitt yttrande. Tal. anmärkte derjemte,
att om han å ena sidan rönt förödmjukelse, så hade
han å den ändra gladt sig åt det gemensamt öfver
presterskapct uttalade: presterskapet har öfvergifvit
sitt cgentliga. Tal. var för sin del af den tro, att
en förändring måste stödja sig på fosterländsk grund
och att, alla speord oaktadt, allt nit och all känsla
för fosterlandet lika fritt kunna lefva i det närvaran-
de. Atskilligt behöfde väl jemkas och bättras, men
med aktning för det häfdvunna. KonstitutlonsUt-
skottets förslag kunde ej antagas, utan att mera na-
tionelt uppgöras, då i ett femte stånd kunde lemnas
rum för dem, som hittills saknat deltagande i val.
Dessa böra inskränkas inom klasser, för att vara öf-
verlemnade åt det värdigaste och mest upplysta. Den
så mycket tadlade fyrkantigheten kunde upphöra,
men då ett tvåkammarsystem vara det bästa, emedan
öfvergängen ej blefve så hastig. Om de elementer,
som i dessa kamrar borde ingå, ville Tal. ej yttra
sig; men i Hr Hartmansdorffs förslag, som Tal. gil-
jade, vore ej något föreslaget om embetsmännens
leltagande i öfre kammaren, såsom gifvet. För öf-
vigt förenade sig Tal. med dem, som yttrat, att mon-
arkiska principens vård är det för stat och folk
nödvändiga. Tal. begårde återremiss, med förklaran-
de, att man icke antoge hufvudprincipen, men bibe-
hölle ständsprincipen. Med dessa anmärkningar öf-
verlemnadt ät Utskottets fria behandling torde det
lock, och kunde ej blifva ett verk för få dagar, u-
an borde efter utarbetandet hvila, hvarmed reformens
sansade vänner ej borde vara obelåtna.
(Forts. följer.)