I
BLANDADR ÄMNEN.
— I Kongl. Witterhets-, Historie- och Anti-
qvitets-Akademiens sednaste sammankomst förevisa-
des en sällsam fornlemning, ett kåtankare a sten
funnet på Hr Statsrådet och Kommendören Poppi
egendom, Kefvinge i granskapet af Ulriksdahl, un-
der uppkörning af det så kallade kärret, der det låg
något mer än en fot djupt, och af Hr Statsrådet för-
äradt till Kongl. Antiqvitetssamlingen, der något så-
dant icke förut förvarats. Det består af en granit
sten, huggen su utt den bildar tvenne klumpar fö-
renade genom en smal hals, kring hvilken ankar-
tåget varit fästadt. Af de anteckningar, Hr Profes-
soren m. m. Friherre Berzelius rörande detta fynd
meddeladt, torde följande böra anföras: De anfrät-
ningar och tecken till afsatser af hafskräks kalkhus.
hvaraf här och der synas lemningar, tyckas utvisa.
att detta ankare blifvit tappadt i saltvatten. Stäl-
let, der det fanns, ligger nära Edsviken, men mel-
lan 60 och 4100 fot öfver Östersjöns nuvarande ni-
veau. Om Svenska vallen vid Stockholms latitud
höjer sig med fyra fot på seklet, så har detta stenan-
kare legat, i det aldraminsta, 4,500 år på det ställe,
der det anträffades. Den bergart, hvaraf det är gjort,
är icke den i orten vanliga graniten, utan en yt-
terst finkornig och derigenom för dylikt behof fa-
stare art, hvaraf blir sannolikt, att ankaret varit å
annan ort förfärdigadt. (S. Tidn.)
o— Uti Malmö Allehanda med sista posten lä-
ses i en anmälan af den nya upplagan af Frithiofs
saga några reflexioner, som synas oss förtjenta
att komma Ull en allmännare kännedom:
aDenna mäktiga skapelse, yttrar recensenten an-
gående ifrågavarande skaldestycke, chvars pris gått
som en löpeld genom en hel verldsdel, och som en-
sam gifvit Svenska vitterheten ett högt rum bland
andra nationers, utgör ett till den sednaste efterverld
lemnadt stort och dyrbart testamente från en skalde-
genius, som en gång, och icke längesedan, hur stått
på en höjd af ära och anseende, dit ytterst få för-
mått uppsvinga sig. Ja, han var stor, verkligt stor!
— Man har sagt, att denne väldige genius nu är
söndersprungen; och är denna sägen verkligen sann
— och vi hafva alla anledningar att befara det —
äro strängarne på den herrliga lyran nu förstämda,
så alt endast skärande dissonanser, utan upplösning,
utan försoning, klinga derifrån — — då har Sven-
ska folket i verkligheten upplefyat ett sorgespel, hvars
like i hemskhet och förfärligt gripamde kraft ingen
pensel ännu förmått frammana på diktens duk. I
sanning! vid äsynen af denna tragedi skulle vi kun-
na gråta tårar af blod öfver hvad vi förlorat; men
på samma gång erfare vi äfven en yemodig tillfreds-
ställelse, en glädje under tårar öfver hvad vi vunnit.
Många rika malmstreck i det Skönas schackter lågo
säkerligen ännu oupptäckta, ehuru redo att lägga si-
na skatter i dagen för den bepröfvade slagruta den
oförgätlige skaldens snille bar; nu få de måhända
länge nog vänta tills en annan upptäckare framstår.
Detta är hvad vi forlorat. Men sjelfva mannen står
ren, står obefläckad ännu på sjelfva tinnarne af sin
äras höjd, och visar verlden en panna, hvars lager
icke kan gulna, som icke var danad att rodna öfver
tjenster, visade åt någon annan än det Skönas, det
Rättas och det Sannas gudamakter; denne man äun-
de icke nedstiga från sin höjd; och den yra, som på
sednare tider stundom syntes fatta honom och dref
sitt ovärdiga spel med hans bättre, hans stora egen-
skaper, var icke uppsprungen inom honom sjelf, var.
med ett ord icke nuns, utan honom ingifven af en
bakom honom lurande Mecfistofeles, hvilken framtiden
vål kommer att demaskera. Tegner, Sveriges och
hela Europas Tegner, var ändå fläckfri! Detta är
hvad vi vunni. Och en hvar, som fullt och upp-
riktigt älskar skalden, d. v. s. väl hans person, men
ännu mera hans äru, ser härigenom i den djupt
tragiska katastrofen äfven försoningens fullständiga
uppenbarelse. Detta blir vår tröst. Men ve den ill-
fundige, hvars list snärjde den store mannen och
kallblodigt ledde honom steg för steg till den brant,
der någon återgång ej mera kunde komma i fråga,
der han föll och måste falla. Hvar finnes försoning
för denne? — — Icke när. —?p