Article Image
I BLANDADR ÄMNEN. — I Kongl. Witterhets-, Historieoch Antiqvitets-Akademiens sednaste sammankomst förevisades en sällsam fornlemning, ett kåtankare a sten funnet på Hr Statsrådet och Kommendören Poppi egendom, Kefvinge i granskapet af Ulriksdahl, under uppkörning af det så kallade kärret, der det låg något mer än en fot djupt, och af Hr Statsrådet föräradt till Kongl. Antiqvitetssamlingen, der något sådant icke förut förvarats. Det består af en granit sten, huggen su utt den bildar tvenne klumpar förenade genom en smal hals, kring hvilken ankartåget varit fästadt. Af de anteckningar, Hr Professoren m. m. Friherre Berzelius rörande detta fynd meddeladt, torde följande böra anföras: De anfrätningar och tecken till afsatser af hafskräks kalkhus. hvaraf här och der synas lemningar, tyckas utvisa. att detta ankare blifvit tappadt i saltvatten. Stället, der det fanns, ligger nära Edsviken, men mellan 60 och 4100 fot öfver Östersjöns nuvarande niveau. Om Svenska vallen vid Stockholms latitud höjer sig med fyra fot på seklet, så har detta stenankare legat, i det aldraminsta, 4,500 år på det ställe, der det anträffades. Den bergart, hvaraf det är gjort, är icke den i orten vanliga graniten, utan en ytterst finkornig och derigenom för dylikt behof fastare art, hvaraf blir sannolikt, att ankaret varit å annan ort förfärdigadt. (S. Tidn.) o— Uti Malmö Allehanda med sista posten läses i en anmälan af den nya upplagan af Frithiofs saga några reflexioner, som synas oss förtjenta att komma Ull en allmännare kännedom: aDenna mäktiga skapelse, yttrar recensenten angående ifrågavarande skaldestycke, chvars pris gått som en löpeld genom en hel verldsdel, och som ensam gifvit Svenska vitterheten ett högt rum bland andra nationers, utgör ett till den sednaste efterverld lemnadt stort och dyrbart testamente från en skaldegenius, som en gång, och icke längesedan, hur stått på en höjd af ära och anseende, dit ytterst få förmått uppsvinga sig. Ja, han var stor, verkligt stor! — Man har sagt, att denne väldige genius nu är söndersprungen; och är denna sägen verkligen sann — och vi hafva alla anledningar att befara det — äro strängarne på den herrliga lyran nu förstämda, så alt endast skärande dissonanser, utan upplösning, utan försoning, klinga derifrån — — då har Svenska folket i verkligheten upplefyat ett sorgespel, hvars like i hemskhet och förfärligt gripamde kraft ingen pensel ännu förmått frammana på diktens duk. I sanning! vid äsynen af denna tragedi skulle vi kunna gråta tårar af blod öfver hvad vi förlorat; men på samma gång erfare vi äfven en yemodig tillfredsställelse, en glädje under tårar öfver hvad vi vunnit. Många rika malmstreck i det Skönas schackter lågo säkerligen ännu oupptäckta, ehuru redo att lägga sina skatter i dagen för den bepröfvade slagruta den oförgätlige skaldens snille bar; nu få de måhända länge nog vänta tills en annan upptäckare framstår. Detta är hvad vi forlorat. Men sjelfva mannen står ren, står obefläckad ännu på sjelfva tinnarne af sin äras höjd, och visar verlden en panna, hvars lager icke kan gulna, som icke var danad att rodna öfver tjenster, visade åt någon annan än det Skönas, det Rättas och det Sannas gudamakter; denne man äunde icke nedstiga från sin höjd; och den yra, som på sednare tider stundom syntes fatta honom och dref sitt ovärdiga spel med hans bättre, hans stora egenskaper, var icke uppsprungen inom honom sjelf, var. med ett ord icke nuns, utan honom ingifven af en bakom honom lurande Mecfistofeles, hvilken framtiden vål kommer att demaskera. Tegner, Sveriges och hela Europas Tegner, var ändå fläckfri! Detta är hvad vi vunni. Och en hvar, som fullt och uppriktigt älskar skalden, d. v. s. väl hans person, men ännu mera hans äru, ser härigenom i den djupt tragiska katastrofen äfven försoningens fullständiga uppenbarelse. Detta blir vår tröst. Men ve den illfundige, hvars list snärjde den store mannen och kallblodigt ledde honom steg för steg till den brant, der någon återgång ej mera kunde komma i fråga, der han föll och måste falla. Hvar finnes försoning för denne? — — Icke när. —?p

5 november 1840, sida 3

Thumbnail