jäfvas. Ej heller, Mine Herrar, tilltror jag mig att!
med visshet säga, hvad yttrande Presteståndet gifvit
öfver dagens stora, i Riksdagens gång, djupt ingri-;
pande fråga, huruvida det isynnerhet inom tvenne;
Riksstånd förefunne bemödanden att göra konstitu-:
tionen till en sanning, må anses innebära otacksam- !
het mot Hans Maj:t Konungen. Jag upprepar, att
jag icke tilltror mig att till Ståndets protokoll upp-:
gifva, huru denna ofta återkommande fråga af Pre-!
steståndet besvaras. Jag lemnar urskiljandet häraf:
ät edert eget bedömmande. i
Vid de stora sammankomsterna på Riddarhuset
har Doktor Thomander försvarat Presteståndets re-!
presentationsrätt. Han har uppdragit en jemförelse
mellan statens organism och menniskans organi-:
ska delar. Den bevisning, han derifrån velat hemta,
har icke förekommit mig tillfredsställande och de ab-
straktioner, hvaruti han derefter fallit, hafva inga-.
lunda bidragit att reda begreppet. Doktor Säve har
uppträdt i samma syftning, som nyssnämnde Talare, !
men åberopat historiska urkunder till stöd för sin
mening. Historien synes mig dock vittna ganska
ofördelaktigt mot Ståndsrepresentationen. Den har
likväl åt Adels-, Borgare- och Bondeständen förva-
rat minnen af stora, utmärkande förtjenster, men
hvar igenfinnas de Presteständet tillhöriga namn,
som, dä man undantager den bekanta adressen till
en regerande Konungs gemål, kunna från Riksdags-
häfderna åberopas? Må dock denna fråga icke ty-
das förnärmande för nuvarande Prestestånd! Villigt
erkänner jag, att inom detsamma finnas snillrika
ledamöter med vidsträckta kunskaper, samlad erfa-
renhet, fosterländskt nit, utmärkta insigter och en
vida högre parlamentarisk förmåga, än något annat;
Riksstånd eger, men dessa individuela företräden
hafva icke förmått göra Presteståndets ställning i all-
mänhet annorlunda än jag här beskrifvit den och!
äro således mera att anse som tillfälligheter — de!
der icke kunna förändra omdömet i det hela. i
I en serskild reservation, — affattad uti ett syn-:
nerligen väl vårdadt språk, har Prosten Hallström, !
anfö. t skäl, som beqvämligen kunna användas emot!
den af honom förfäktade mening. Just derföre, att I
såsom Prosten Hallström säger, lagens kall och ut-
märkande förtjenst består deruti, att den skyddande
omfattar och hägnar hvarje äfven det ringaste rätts-!
anspråk, så eger man fog att deruti yrka en för så- I
dane anspråk betryggande förändring. Svenska Pre-:
sterskapet skulle dels förtränga desse anspråk, dels!
gifva dem till spillo, om det icke i Svenska natio-:;
nal-representationen lemnar det rum, som detta Pre- :
sterskap tilläfventyrs icke skulle kunna i framtiden
bibehålla, utan att i betydlig mån äfventyra den.
allmänna välfärden och bravera det allmänna tän-;,
kesättet. aMed hvad rätt,, frågar Prosten Haliström, :
avill man förtränga presten, såsom en för statsbe-
styret främmande person, från den politiska plats,
han i Sverige innehar, eller med hvad billighet lem-
nar man honom möjligtvis ett rum vid sidan af sta-
tens, i helt olika spherer verkande embets och tjen- ,
stemän ? Deruppå Sverar jag: Emedan presten u-:
teslutande tillhör folket, som genom fria val bör få
bestämma af hvilka medborgare det vill representeras,
emedan kyrka och stat icke böra med hyarandra:
förvexlas, emedan religionen anvisat presten en verk-
ningsbana, af allt för stor moralisk vigt, att böra
underordnas statsbestyren, emedan desse upptaga en
tid, som folket eger taga i anspråk för prestens rätta
bestämmelse och emedan erfarenheten visat, att sta-
ten lidit mycket — allt för mycket — af Prester ;
skapets delaktighet i Ståndsrepresentationen. :
Prosten Odmanns reservation är gynnande för
KonstitutionsUtskottets äsigt om samfålta val, men
förfåktar ändock ståndsprincipen. Långt ifrån att
vilja borttaga något af de existerande Riksstånden,
vill Prosten Ödmann befåsta denna princip, medelst
införande af det femte ståndet. För min ringa del
tvekar jag icke, att påstå, att ett dylikt förfogande
vore så mycket mer beklagansvärdt som det otvif-
velaktist skulle gifva Sveriges förut mäktiga byrå-
krati en afgjord öfvervigt inom representationen,
Om det är förgäfves att hoppas, det ståndsprinei-
pen nu kan frånträdas, så borde man hellre, än -
att på föreslaget sätt utsträcka den, kunna förena
sig om att från representationen rent af skilja hela
Presteståndet. En icke ringa förbättring skulle här-
igenom vinnas. Adeln torde derefter icke försmå, .
att handla i öfverensstämmelse med de åsigter,
hyilkas iakttagande möjligtvis kunde, åtminstone !
för en tid, rädda dess sjelfskrifna representations- I
rätt. Presteståndet skulle då icke vidare utgöra
hinder för enighet inom den öfriga representatio- t
nen, som, efter Presteståndets aflägsnande, omöjligt
kunde finna anledning till söndring af eftertänk- ;
ligare art. Mig förekommer, som skulle Prester-
skapet, för att resolyvera sig till skiljsmessa, från
de med deras lärarekall, så helt och hållet oför-
enliga Riksdagarne, icke behöfva någon synnerlig t
grad af försakelse, men i alla fall kan man med
KonstitutionsUtskottet finnna tröst deruti, att för- I
nuftet icke minst röjer sitt höga ursprung i de se- I
grar, det vinner, i de mest missgynnande yttre för- (
hållanden! l
Prosten Ödmann har talat om en, inom Konsti-
tutionsUtskottet förefunnen Norskhetsifver,. Detta
uttryck kan visserligen vara föga bevisande, men
synes ändock utmärka en, utan föregången pröf-
ning, emot Norska representationss)stemet, i förväg
fattad missgynnande opinion! Hvyadan kommer
denna. ingalunda sällsporda afvoghet mot en stats-
form, som utgör brödrafolkets heder och lycka?
Och hyärföre skulle en Ödmann vilja försaka äran?
att en gång inträda i Svenska Nationa representa-
tionen, på samma sätt som en Riddervold i den
Norska? I sitt anförande hos KonstitutionsUtskot-
tet har Prosten Ödmann för visst antagit, att i-
bland Prestessåndet, 50 sjelfständige och i ö:rigt
skicklige representanter skulle kunna, genom sam-
fälta val, utan synnerlig svårighet utfinnas. Detta
påstår jag väl icke vara absolut omöjligt, men der-
emot vågar jag anse det som mindre sannolikt, så
länge befordringslagarne för en icke ringa del af
Presterskapet fortfara att vara sådane, de nu äro.
Antagom imedlertid, att Prosten Ödmanns nyss
nämnde postulat har goda skäl för sig. Man kan
i alla fall svårligen tänka sig någonting mer irra-
tioneit, än att Presterskapet fortfarande skulle in-
nehafva en betydande sjelfskrifyenhet inom repre-
sentationen. Presterskapets anspråk på delaktighet
deruti är ett sorgligt minne af katholska tiden.
hn. oh ePdast dar han Jaogga AA -
3
-— —-— mm rer - Frö Ann
-— vm
m- MB KH —- DD
AA - —- Kr AR AA a oh
s