soda ar 1 iraga. Förgälves skall man söka ol-
vertyga ett folk, att dess prester, af blott gud-
lig känsla vårda de timliga angelägenheterna så
att tionden blifver lättare utgjord och lik-
stolen billigare; eller att de löntagande tjen-
stemännen (vi tale icke här om undantagen),
af rent fosterlandsnit bereda landet en mindre
kostsam administration, en jemnare fördelning
af skatter, och arbets-skyldigheter, en lättare
åtkomst till rättvisa och embets-biträden; eller
att de privilegierade näringsidkarne i städerna
af pur mensklighetskänsla skola hjelpa till, att
upphäfva hindren för handelns och slöjdernas
frihet, m. m. Allt detta är likväl hvad plura-
liteten af Svenska folket redan länge kännt sig
behöfva, och nu mera tydligen inser utgöra vil-
koren för dess framtida förkofran och sjelfbe-
stånd. Det är den till full medvetenhet ut-
vecklade känslan hos nationen, att hon ingen-
ting har att vänta i dessa afseenden, så länge
icke hennes röst eger mera vigt, än den ringa
fjerdedels rösten, som i Bondeståndet kan påräk-
nas, emot hofvets, tjenste-adelns, embetsmännens,
presterskapets och de privilegierade borgar-klas-
sernas ensidiga och intresserade motstånd emot
alla yrkade förbättringar i den ekonomiska lag-
stiftningen, i beskattnings-angelägenheterna samt
i de hårda arbets- och tjenste-skyldigheter, som
äunu nedtrycka jordbruket, i förening med alla
de hinder för industrien, som ännu qvarstå i-
från tider af godtycke och af en, om medlen
ingalunda nogräknad parti-anda.
Icke är det för att få bibehålla det nuvaran-
de chaotiska lagverket, med dess redan till stor
del genom sederna och begreppen dels modifie-
rade, dels nåstan utdöwvada fornrätts-principer, of-
tast åsyftande blott maktens och privilegiernas
herrskaraaspråk; icke är det för att upprätthålla
ett gammalt beskattningssätt, som synbarligen
nedtrycker vissa klasser, vissa näringsfång: och
dessa, de vigtigaste och allmännaste i landet; ic-
ke är det för att skydda regeringens godtyckliga
maktulöfning i den ekonomiska lagstiftningen, el-
ler föreviga det centrala administrations-maneret,
som genom hvarje småsaks dragande under aflägs-
na autoriteter orsakar så många obehag och upp-
offringar; ieke är det för att endast ega skenba-
ra kontroller på uppbörd och förvaltning af de all-
männa medlen, eller för att se huru, oaktadt grund-
lagens förbud, staten skuldsättes genom anslagens
anticiperande, och framtida uppoffringar ådragas
nationen emot dess ombuds lagenliga beslut;
med elt ord: icke är det för ett fortfarande o-
efterrättlighetstillstånd, som Svenska folket yrkar
en ombildning af sin nationalrepresentation, och
önskar att se den utförd på ett sält, som betryg-
gar hennes framtid? Det är för framskridandet
på den bana, som civilisation och upplysning
uppröjt åt menskligheten; det är för att utbildas
de ädla frön, som en reformerande religion ned-
lagt i folkandan, och för att genom samhällsfor-
men betrygga deras fruktbarhet; det är för att
se, så väl det allmänna, som i hvad möjligt är,
äfven det enskilda rättstillståndet skyddadt och
befordradf, samt nationalkraften i gemensam till-
växt med individernas, till allmän trefnad och
belåtenhet; det är för sådane, med den stora
massans väl synnerligen förenade syften, som
behofvet af en förbättrad nationalrepresentation
låter sig ständigt känna och derföre ständigt hö-
ras. Endast okunnigheten om tidens kraf, samt
om folkets redan väckta begrepp och stadgade
känslor, kan ursägta dem, hvilka ännu tro sig e-
ga rätt att motsätta sig en reform, hvars behof
redan så tillväxt, att såväl regeringens som na-
tionens välförstådda fördelar, bjuda, ieke endast
att påskynda, utan äfven att på ett tillfredsstäl-
de sätt utföra densamma.
Om allt detta besinnas, är det då möjlhgt att
män, som både äro bekante med fäderneslan-
det ställning, och ega en redlig vilja, skola län-
gre kunna vidhålla ideen af reformens hoplap-
pande med ett femte stånd, och de privilegie-
rade klassernas förstärkande med en hel här af
embets- och tjenstemän, och att de på detta sätt
skola låta afvisa nationens högljudda rop på en
tillfredsställande ombildning af nationalrepresen-
tationen. Kan det väl vara dem obekant, att
dessa orepresenterade klasser, numera i förhål-
lande till de i Bondeståndet representerade, äro
så ringa till antal, så obetydliga till förmögenhet,
men så nära införlifvade med embets- och pri-
vilegii-intressena, att deras inträde såsom ser-
skilt stånd i vår gamla ståndsrepresentation,
skulle föga innebära annat, än en beklaglig för-
stening af den samhällsorganisation, som grund-
lagsstiftaren år 1809 förklarade vara blott en
öfvergångsbildning, hvilkess förbättring han sjelf
icke blott antydde, utan äfven yrkade? Hafva
de kunnat förmoda, att, så länge ännu i Sverge
200,000 män för sig med tvåtredjedelar af lan-
dets förmögenhet och skattande fyrafemtedelar
af statens inkomster, ega att, På Öppet och ärligt
sätt, välja sina ombud i svenska Bondeståndet,
och dessa hvarken kunna eller vilja förråda sitt
fosterland, deras bifall någonsin kan lemnas till
åtgärder, hvilka skulle endast tillintetgöra den
ringa vigt detta Stånd ännu stundom kan ega,
genom sin egen ställniug såsom representant af
Sverges allmoge, när de äro enige sinsemellan?
Kan det påräknas, att dessa ombud vid en blif-
vande Riksdag skulle kunna öfvertalas, att på
sådant sätt nedrifva den förskansning, som ännu
kan finnas för allmogens fri- och rättigheter?
Kan man tro dem om så ringa slutkonst och
tankeförmåga, alt de icke skulle inse, det hvar-
ken föreskriften om 4 Ständs lika beslut, i fall