soda ar 1 iraga. Förgälves skall man söka olvertyga ett folk, att dess prester, af blott gudlig känsla vårda de timliga angelägenheterna så att tionden blifver lättare utgjord och likstolen billigare; eller att de löntagande tjenstemännen (vi tale icke här om undantagen), af rent fosterlandsnit bereda landet en mindre kostsam administration, en jemnare fördelning af skatter, och arbets-skyldigheter, en lättare åtkomst till rättvisa och embets-biträden; eller att de privilegierade näringsidkarne i städerna af pur mensklighetskänsla skola hjelpa till, att upphäfva hindren för handelns och slöjdernas frihet, m. m. Allt detta är likväl hvad pluraliteten af Svenska folket redan länge kännt sig behöfva, och nu mera tydligen inser utgöra vilkoren för dess framtida förkofran och sjelfbestånd. Det är den till full medvetenhet utvecklade känslan hos nationen, att hon ingenting har att vänta i dessa afseenden, så länge icke hennes röst eger mera vigt, än den ringa fjerdedels rösten, som i Bondeståndet kan påräknas, emot hofvets, tjenste-adelns, embetsmännens, presterskapets och de privilegierade borgar-klassernas ensidiga och intresserade motstånd emot alla yrkade förbättringar i den ekonomiska lagstiftningen, i beskattnings-angelägenheterna samt i de hårda arbetsoch tjenste-skyldigheter, som äunu nedtrycka jordbruket, i förening med alla de hinder för industrien, som ännu qvarstå ifrån tider af godtycke och af en, om medlen ingalunda nogräknad parti-anda. Icke är det för att få bibehålla det nuvarande chaotiska lagverket, med dess redan till stor del genom sederna och begreppen dels modifierade, dels nåstan utdöwvada fornrätts-principer, oftast åsyftande blott maktens och privilegiernas herrskaraaspråk; icke är det för att upprätthålla ett gammalt beskattningssätt, som synbarligen nedtrycker vissa klasser, vissa näringsfång: och dessa, de vigtigaste och allmännaste i landet; icke är det för att skydda regeringens godtyckliga maktulöfning i den ekonomiska lagstiftningen, eller föreviga det centrala administrations-maneret, som genom hvarje småsaks dragande under aflägsna autoriteter orsakar så många obehag och uppoffringar; ieke är det för att endast ega skenbara kontroller på uppbörd och förvaltning af de allmänna medlen, eller för att se huru, oaktadt grundlagens förbud, staten skuldsättes genom anslagens anticiperande, och framtida uppoffringar ådragas nationen emot dess ombuds lagenliga beslut; med elt ord: icke är det för ett fortfarande oefterrättlighetstillstånd, som Svenska folket yrkar en ombildning af sin nationalrepresentation, och önskar att se den utförd på ett sält, som betryggar hennes framtid? Det är för framskridandet på den bana, som civilisation och upplysning uppröjt åt menskligheten; det är för att utbildas de ädla frön, som en reformerande religion nedlagt i folkandan, och för att genom samhällsformen betrygga deras fruktbarhet; det är för att se, så väl det allmänna, som i hvad möjligt är, äfven det enskilda rättstillståndet skyddadt och befordradf, samt nationalkraften i gemensam tillväxt med individernas, till allmän trefnad och belåtenhet; det är för sådane, med den stora massans väl synnerligen förenade syften, som behofvet af en förbättrad nationalrepresentation låter sig ständigt känna och derföre ständigt höras. Endast okunnigheten om tidens kraf, samt om folkets redan väckta begrepp och stadgade känslor, kan ursägta dem, hvilka ännu tro sig ega rätt att motsätta sig en reform, hvars behof redan så tillväxt, att såväl regeringens som nationens välförstådda fördelar, bjuda, ieke endast att påskynda, utan äfven att på ett tillfredsstälde sätt utföra densamma. Om allt detta besinnas, är det då möjlhgt att män, som både äro bekante med fäderneslandet ställning, och ega en redlig vilja, skola längre kunna vidhålla ideen af reformens hoplappande med ett femte stånd, och de privilegierade klassernas förstärkande med en hel här af embetsoch tjenstemän, och att de på detta sätt skola låta afvisa nationens högljudda rop på en tillfredsställande ombildning af nationalrepresentationen. Kan det väl vara dem obekant, att dessa orepresenterade klasser, numera i förhållande till de i Bondeståndet representerade, äro så ringa till antal, så obetydliga till förmögenhet, men så nära införlifvade med embetsoch privilegii-intressena, att deras inträde såsom serskilt stånd i vår gamla ståndsrepresentation, skulle föga innebära annat, än en beklaglig förstening af den samhällsorganisation, som grundlagsstiftaren år 1809 förklarade vara blott en öfvergångsbildning, hvilkess förbättring han sjelf icke blott antydde, utan äfven yrkade? Hafva de kunnat förmoda, att, så länge ännu i Sverge 200,000 män för sig med tvåtredjedelar af landets förmögenhet och skattande fyrafemtedelar af statens inkomster, ega att, På Öppet och ärligt sätt, välja sina ombud i svenska Bondeståndet, och dessa hvarken kunna eller vilja förråda sitt fosterland, deras bifall någonsin kan lemnas till åtgärder, hvilka skulle endast tillintetgöra den ringa vigt detta Stånd ännu stundom kan ega, genom sin egen ställniug såsom representant af Sverges allmoge, när de äro enige sinsemellan? Kan det påräknas, att dessa ombud vid en blifvande Riksdag skulle kunna öfvertalas, att på sådant sätt nedrifva den förskansning, som ännu kan finnas för allmogens frioch rättigheter? Kan man tro dem om så ringa slutkonst och tankeförmåga, alt de icke skulle inse, det hvarken föreskriften om 4 Ständs lika beslut, i fall