BOKHANDELS-BULLETA4N. — Kejsarirnan Annas gunstiingar; historiskromantisk skildring ur RBysslands häfdern, är titeln på en i dessa dagar 1 öfversättning från Ryskan utkommen roman, som i flera afseenden förtienar uppmärksamhet. Den Ryska sköna litteraturen kan hos oss anses så godt som alldeles okänd, och måhända har dervid hittills icke varit synnerligt förloradt, då den väl icke egenlligen egt att uppvisa mer än ganska få arbelen, som i talang eller allmännare intresse kunnat mäla sig med andra mera upparbetade lilteraturers alster. Det lider imedlertid intet tvifvel, att ju icke äfven inom det muskovitiska riket, tiden skall verka någon lifligare andlig verksamhet, och det saknas visst icke i detta afseende hos Ryska nationen anlag, hvilka, om de en gång fått en kraftig väckelse, skola utbilda sig i vackra frukter. Författaren till ifrågavarande roman, Laschetschnikoff, tyckes tillhör den aldra nyaste skolan i Ryska vitterheten, och man misstager sig kanske icke, om man här och der vill skönja spåren af något den moderna Franska så kallade romantiska litteraturens inflytande på hans skriltställeri. Det är säkert att det är en man med talang; han besitter mycket sinne för det pittoreska och efftektrika i situationer och grupperingar, en viss pikant otvungenhet i formen, mycken liflighet, friskhet och kolorit i stilen, stundom till och med någonting verkligen Shakespeariskt. Hans berättelse, utgörande en, såsom det vill synas, trogen skildring af tiden och de handlande hofoch statspersonnagerna under kejsarinnan Annas sednaste regeringsår, innefattar dessutom redan i sig sjelf tillräckligt stoff för en ganska underhållande lektyr. Rivaliteten mellan den allsmäktige, hårde och blodsugande gunstlingen Biron och den i mycket svage, men i grunden ädle och varma patrioten Wolinski, hela det dermed sammanhängande intrigoch spion-systemet, det maskerade eller förgyllda barbariet på scenen, det blottade bakom kulisserna, erbjuda en omvexling af rätt kuriösa taflor, och den originella lokalfärg, som ligger utbredd öfver det hela, ökar ytterligare intresset deraf. Såsom romantiskt element vid sidan af det historiska, har förfallaren infört en intagande moldauisk furstedotter, Marioritna, som elter mångahanda öden kommer till Petersburgska hofvet, blir kejsarinnans favorit och ett föremål för Wolinskis passionerade beundran och kärlek; det är en silfvertråd, som här genomlöper hela den politiska memoirens mörka och bilodiga väfnad. En gammal sigencerska, Mariula, en hofpoet, Tredjakowski, författare till Telemachiden, heroiskt poem i 22.203 verser, en Wolinskis handsekreterare, Suda, samt chefen för Birons spion-väsende, juden Lippman, och dennes systerson Eichler utgöra de förnämsta bi-personerna, alla karakterer, tecknade med