jäfvas. Ej heller, Mine Herrar, tilltror jag mig att! med visshet säga, hvad yttrande Presteståndet gifvit öfver dagens stora, i Riksdagens gång, djupt ingri-; pande fråga, huruvida det isynnerhet inom tvenne; Riksstånd förefunne bemödanden att göra konstitu-: tionen till en sanning, må anses innebära otacksam! het mot Hans Maj:t Konungen. Jag upprepar, att jag icke tilltror mig att till Ståndets protokoll upp-: gifva, huru denna ofta återkommande fråga af Pre-! steståndet besvaras. Jag lemnar urskiljandet häraf: ät edert eget bedömmande. i Vid de stora sammankomsterna på Riddarhuset har Doktor Thomander försvarat Presteståndets re-! presentationsrätt. Han har uppdragit en jemförelse mellan statens organism och menniskans organi-: ska delar. Den bevisning, han derifrån velat hemta, har icke förekommit mig tillfredsställande och de abstraktioner, hvaruti han derefter fallit, hafva inga-. lunda bidragit att reda begreppet. Doktor Säve har uppträdt i samma syftning, som nyssnämnde Talare, ! men åberopat historiska urkunder till stöd för sin mening. Historien synes mig dock vittna ganska ofördelaktigt mot Ståndsrepresentationen. Den har likväl åt Adels-, Borgareoch Bondeständen förvarat minnen af stora, utmärkande förtjenster, men hvar igenfinnas de Presteständet tillhöriga namn, som, dä man undantager den bekanta adressen till en regerande Konungs gemål, kunna från Riksdagshäfderna åberopas? Må dock denna fråga icke tydas förnärmande för nuvarande Prestestånd! Villigt erkänner jag, att inom detsamma finnas snillrika ledamöter med vidsträckta kunskaper, samlad erfarenhet, fosterländskt nit, utmärkta insigter och en vida högre parlamentarisk förmåga, än något annat; Riksstånd eger, men dessa individuela företräden hafva icke förmått göra Presteståndets ställning i allmänhet annorlunda än jag här beskrifvit den och! äro således mera att anse som tillfälligheter — de! der icke kunna förändra omdömet i det hela. i I en serskild reservation, — affattad uti ett syn-: nerligen väl vårdadt språk, har Prosten Hallström, ! anfö. t skäl, som beqvämligen kunna användas emot! den af honom förfäktade mening. Just derföre, att I såsom Prosten Hallström säger, lagens kall och utmärkande förtjenst består deruti, att den skyddande omfattar och hägnar hvarje äfven det ringaste rätts-! anspråk, så eger man fog att deruti yrka en för såI dane anspråk betryggande förändring. Svenska Pre-: sterskapet skulle dels förtränga desse anspråk, dels! gifva dem till spillo, om det icke i Svenska natio-:; nal-representationen lemnar det rum, som detta Pre: sterskap tilläfventyrs icke skulle kunna i framtiden bibehålla, utan att i betydlig mån äfventyra den. allmänna välfärden och bravera det allmänna tän-;, kesättet. aMed hvad rätt,, frågar Prosten Haliström, : avill man förtränga presten, såsom en för statsbestyret främmande person, från den politiska plats, han i Sverige innehar, eller med hvad billighet lemnar man honom möjligtvis ett rum vid sidan af statens, i helt olika spherer verkande embets och tjen, stemän ? Deruppå Sverar jag: Emedan presten u-: teslutande tillhör folket, som genom fria val bör få bestämma af hvilka medborgare det vill representeras, emedan kyrka och stat icke böra med hyarandra: förvexlas, emedan religionen anvisat presten en verkningsbana, af allt för stor moralisk vigt, att böra underordnas statsbestyren, emedan desse upptaga en tid, som folket eger taga i anspråk för prestens rätta bestämmelse och emedan erfarenheten visat, att staten lidit mycket — allt för mycket — af Prester ; skapets delaktighet i Ståndsrepresentationen. : Prosten Odmanns reservation är gynnande för KonstitutionsUtskottets äsigt om samfålta val, men förfåktar ändock ståndsprincipen. Långt ifrån att vilja borttaga något af de existerande Riksstånden, vill Prosten Ödmann befåsta denna princip, medelst införande af det femte ståndet. För min ringa del tvekar jag icke, att påstå, att ett dylikt förfogande vore så mycket mer beklagansvärdt som det otvifvelaktist skulle gifva Sveriges förut mäktiga byråkrati en afgjord öfvervigt inom representationen, Om det är förgäfves att hoppas, det ståndsprineipen nu kan frånträdas, så borde man hellre, än att på föreslaget sätt utsträcka den, kunna förena sig om att från representationen rent af skilja hela Presteståndet. En icke ringa förbättring skulle härigenom vinnas. Adeln torde derefter icke försmå, . att handla i öfverensstämmelse med de åsigter, hyilkas iakttagande möjligtvis kunde, åtminstone ! för en tid, rädda dess sjelfskrifna representationsI rätt. Presteståndet skulle då icke vidare utgöra hinder för enighet inom den öfriga representatiot nen, som, efter Presteståndets aflägsnande, omöjligt kunde finna anledning till söndring af eftertänk; ligare art. Mig förekommer, som skulle Presterskapet, för att resolyvera sig till skiljsmessa, från de med deras lärarekall, så helt och hållet oförenliga Riksdagarne, icke behöfva någon synnerlig t grad af försakelse, men i alla fall kan man med KonstitutionsUtskottet finnna tröst deruti, att förI nuftet icke minst röjer sitt höga ursprung i de seI grar, det vinner, i de mest missgynnande yttre för( hållanden! l Prosten Ödmann har talat om en, inom KonstitutionsUtskottet förefunnen Norskhetsifver,. Detta uttryck kan visserligen vara föga bevisande, men synes ändock utmärka en, utan föregången pröfning, emot Norska representationss)stemet, i förväg fattad missgynnande opinion! Hvyadan kommer denna. ingalunda sällsporda afvoghet mot en statsform, som utgör brödrafolkets heder och lycka? Och hyärföre skulle en Ödmann vilja försaka äran? att en gång inträda i Svenska Nationa representationen, på samma sätt som en Riddervold i den Norska? I sitt anförande hos KonstitutionsUtskottet har Prosten Ödmann för visst antagit, att ibland Prestessåndet, 50 sjelfständige och i ö:rigt skicklige representanter skulle kunna, genom samfälta val, utan synnerlig svårighet utfinnas. Detta påstår jag väl icke vara absolut omöjligt, men deremot vågar jag anse det som mindre sannolikt, så länge befordringslagarne för en icke ringa del af Presterskapet fortfara att vara sådane, de nu äro. Antagom imedlertid, att Prosten Ödmanns nyss nämnde postulat har goda skäl för sig. Man kan i alla fall svårligen tänka sig någonting mer irrationeit, än att Presterskapet fortfarande skulle innehafva en betydande sjelfskrifyenhet inom representationen. Presterskapets anspråk på delaktighet deruti är ett sorgligt minne af katholska tiden. hn. oh ePdast dar han Jaogga AA 3 -— —-— mm rer Frö Ann -— vm mMB KH —DD AA —Kr AR AA a oh s