tionde år, endast för att öfverlägga om ofvannämnda
trenne ämnen, grundlagar, grundskatter och grund-
fonder; dock med beslutande rätt öfver dessa ämnen
vid hvarje Riksdag eller sammankomst. Dessa kunde
således, om de funno rikets väl så kräfva, upphäfva
Landtständerna. Jag tror, att, om man bibehöll ät
nuvarande Stånden en sådan rättighet, de ej skulle
hafva något att äfventyra vid, att åt landtständer
delegera sin beslutande rätt i vissa delar af riksan-
gelägenheterna; de kunde aldrig beröfvas rättigheten
att återtaga densamma, utan genom en revolution,
och genom en sådan kunna de i alla fall förlora den.
Detta har jag blott förslagsvis, såsom en hypothes,
framkastat, då jag ingalunda tilltror mig någon in-
sigt uti ett ämne, med hvilket man måhända knap-
past är förtrolig efter flera års studium, än jag räk-
nar lefnadsår; om det förråder min ringa förmåga,
må det dock tillika stå ett vittne om min goda
vilja.
Jag vill sluta med att säga, det jag önskar och
hoppas, att Ridderskapet och Adeln nu, såsom all-
tid, må vara främst, då det gäller att göra fäder-
neslandet uppoffringar; när svenska Adelns namn
endast lefver uti historiens pantheon, må vi hafva
handlat så, att vår skönaste bragd var den sista!
att jag tror, att om detta Ständ antager Konstitu-
tionsutskottets förslag, skola vi blifva ett folk med
lika rattigheter, skattenighet och frid blifva de tvenne
husgudar, som aldrig skola öfyvergifya svenska fol-
ket, då jag har skäl att förmoda, att Medstäånden
för detta ändamål icke skola anse någon uppoffring
för stor, och är öfvertygad, att de önska en repre-
sentationsförändring, ej af hat till oss, utan af kär-
lek till fäderneslandet. Men jag vill tillika hafva
uttryckt, att så väl som jag Yet, att den, som blif-
vit uppfostrad med fruktan för hela den här af natt-
liga väsen, som inbillningen kan skapa, väl kan öf-
vertygas, att dessa icke finnas till, men aldårig kan
upphöra att frukta dem, så anar mig visst, att vissa
bördens företräden skola få konvulsioner, när de
höra talas om ifrågavarande förslag; att dessa tom-
hetens och fåfängans bleka gestalter, spökande vål-
nader från försvunna tider, skola höja ett dödsskri
mot hvarje förändring och ropa våld! — Men de
skola fly till grafkorens natt, sedan de hört hvad
tiden lider, like spöket skyende dagens ljus, att det
icke må visa det blottadt på nattens slöja, naket i
sin benrangelsfulhet; de skola darra tillbaka, kän-
nande sig oförmögne att deltaga uti en nyvaknad
verlds lefnadsbestyr. Väl inser jag att vissa envisa
i sina gamla läror skola anse detta förslag för en
förstörelsens genius, utgången från grafvarna; skola,
om det antages, finna dagen mörk och tro sig, som
Kettill, redan lefvande i högen, — men de skola
dö bort, och deras läror endast bekännas af grif-
terna. — Och då, när svenska Stånden lagt sina
händer samman till enighet och frid, och likt i forn-
tiden anornas och dagens son slutit fosterbrödraför-
bundet, då skall häfden ånyo öppna sin hoplagda
bok, der hon tecknar om storhet; och blifna ett
folk, hvilka än stormar då af örlig och krig, som
närma sig våra gränser, skola vi hejda dem, skola
de vända tillbaka efter vanmäktiga försök och med
stäckta vingar. Sådan är min önskan, sådant är
mitt hopp — men skulle, mot min förmodan, nu-
varande representation ännu längre vara obeveklig
ör folkets önskningar, har jag ändock ett hopp —
det, att den slutligen skall blifva trött af att brottas
ned tiden.
he Ra Va ere