tionde år, endast för att öfverlägga om ofvannämnda trenne ämnen, grundlagar, grundskatter och grundfonder; dock med beslutande rätt öfver dessa ämnen vid hvarje Riksdag eller sammankomst. Dessa kunde således, om de funno rikets väl så kräfva, upphäfva Landtständerna. Jag tror, att, om man bibehöll ät nuvarande Stånden en sådan rättighet, de ej skulle hafva något att äfventyra vid, att åt landtständer delegera sin beslutande rätt i vissa delar af riksangelägenheterna; de kunde aldrig beröfvas rättigheten att återtaga densamma, utan genom en revolution, och genom en sådan kunna de i alla fall förlora den. Detta har jag blott förslagsvis, såsom en hypothes, framkastat, då jag ingalunda tilltror mig någon insigt uti ett ämne, med hvilket man måhända knappast är förtrolig efter flera års studium, än jag räknar lefnadsår; om det förråder min ringa förmåga, må det dock tillika stå ett vittne om min goda vilja. Jag vill sluta med att säga, det jag önskar och hoppas, att Ridderskapet och Adeln nu, såsom alltid, må vara främst, då det gäller att göra fäderneslandet uppoffringar; när svenska Adelns namn endast lefver uti historiens pantheon, må vi hafva handlat så, att vår skönaste bragd var den sista! att jag tror, att om detta Ständ antager Konstitutionsutskottets förslag, skola vi blifva ett folk med lika rattigheter, skattenighet och frid blifva de tvenne husgudar, som aldrig skola öfyvergifya svenska folket, då jag har skäl att förmoda, att Medstäånden för detta ändamål icke skola anse någon uppoffring för stor, och är öfvertygad, att de önska en representationsförändring, ej af hat till oss, utan af kärlek till fäderneslandet. Men jag vill tillika hafva uttryckt, att så väl som jag Yet, att den, som blifvit uppfostrad med fruktan för hela den här af nattliga väsen, som inbillningen kan skapa, väl kan öfvertygas, att dessa icke finnas till, men aldårig kan upphöra att frukta dem, så anar mig visst, att vissa bördens företräden skola få konvulsioner, när de höra talas om ifrågavarande förslag; att dessa tomhetens och fåfängans bleka gestalter, spökande vålnader från försvunna tider, skola höja ett dödsskri mot hvarje förändring och ropa våld! — Men de skola fly till grafkorens natt, sedan de hört hvad tiden lider, like spöket skyende dagens ljus, att det icke må visa det blottadt på nattens slöja, naket i sin benrangelsfulhet; de skola darra tillbaka, kännande sig oförmögne att deltaga uti en nyvaknad verlds lefnadsbestyr. Väl inser jag att vissa envisa i sina gamla läror skola anse detta förslag för en förstörelsens genius, utgången från grafvarna; skola, om det antages, finna dagen mörk och tro sig, som Kettill, redan lefvande i högen, — men de skola dö bort, och deras läror endast bekännas af grifterna. — Och då, när svenska Stånden lagt sina händer samman till enighet och frid, och likt i forntiden anornas och dagens son slutit fosterbrödraförbundet, då skall häfden ånyo öppna sin hoplagda bok, der hon tecknar om storhet; och blifna ett folk, hvilka än stormar då af örlig och krig, som närma sig våra gränser, skola vi hejda dem, skola de vända tillbaka efter vanmäktiga försök och med stäckta vingar. Sådan är min önskan, sådant är mitt hopp — men skulle, mot min förmodan, nuvarande representation ännu längre vara obeveklig ör folkets önskningar, har jag ändock ett hopp — det, att den slutligen skall blifva trött af att brottas ned tiden. he Ra Va ere