krigiska stämning är på hans sida? Jo, han anar, att kampen snart skall hvälfva sig om helt andra frågor än om Sultanen eller Paschan, som för Frankrike och Europa betyda alldeles ingenting; att Franska folket och Europas folk snart skola finna, att de hafva med hvarandra ingenting obylt, ingenting att strida om; att det ej angår dem hvem som beherskar Syrien och Egypteu, på sin höjd, i mensklighetens intresse, huru de beherskas; men att det för dem betyder allt huru deras egna länder styras, om det sker till förmån för dem eller för vissa kaster och personer; att här ligger tvisteämnet, som de ej behöfva söka utom sina gränser; att för dess afgörande behöfvas inga bajonetter och kanoner; att de dertill ej behöfva gjuta hvarandras blod, utan endast med hvarandra utbyta ider och åsigter; att dessa ideer och åsigter blott behöfva antaga form af öfvertygelse och mogna till vilja, för att i sin form gjuta statens. Det är detta man fruktar, och det är derföre man fruktar kriget! Dit har då den stora statsvisheten hunnit! Den underhåller oräkneliga armeer och vågar ej i behofvets stund använda dem! Den lofvar Sultan sin mäktiga hjelp mot en uppstudsig vasall och kan ej hälla sitt löfte! Den trotsar Franska kabinettet och darrar vid första tankan på en uppenbarelse af Franska folkviljan. Den skryter öfver sin makt och törs ej anlita den, emedan national-meningen dervid skulle behöfva anlitas! Men står det verkligen i närvarande stund i kabinelternas förmåga alt bestämma öfver krig eller fred? Vi veta det icke; men det veta vi, att om kriget en gång utbrister, kommer det snart att omfatta helt andra intressen, än de lumpna frågor, man hittills afhandlat. Det blir ej om Abdul Medschids och Mehemed Alis dynastier man kommer att kämpa, det blir om Europas framtid. Att söka förutspå dennas gestalt vore en förmätenhet; men låtom oss dock tro, alt den skall blifva skön och lycklig, och således ärofull; låtom oss tro, att de lidanden vi under 50 år uthärdat, de pröfningar vi genomgått, det blod som flutit, de krafter som ansträngts för frihetens, sanningens och upplysningens sak, icke varit förgäfves; att tidens stora läror en gång skola blifva verklighet; att dessa gudomligheters misskännande medför sitt säkra straff, liksom de gudars, om hvilka fordom skaldens varnande stämma ropade, fruktlöst, då som nu, men profetisk och sann: Discite juslitiam, moniti, et non temnere divos! aa er a 7