krigiska stämning är på hans sida? Jo, han a-
nar, att kampen snart skall hvälfva sig om helt
andra frågor än om Sultanen eller Paschan, som
för Frankrike och Europa betyda alldeles in-
genting; att Franska folket och Europas folk
snart skola finna, att de hafva med hvarandra
ingenting obylt, ingenting att strida om; att
det ej angår dem hvem som beherskar Syrien
och Egypteu, på sin höjd, i mensklighetens in-
tresse, huru de beherskas; men att det för dem
betyder allt huru deras egna länder styras, om
det sker till förmån för dem eller för vissa
kaster och personer; att här ligger tvisteäm-
net, som de ej behöfva söka utom sina gränser;
att för dess afgörande behöfvas inga bajonetter
och kanoner; att de dertill ej behöfva gjuta
hvarandras blod, utan endast med hvarandra
utbyta ider och åsigter; att dessa ideer och å-
sigter blott behöfva antaga form af öfvertygelse
och mogna till vilja, för att i sin form gjuta
statens. Det är detta man fruktar, och det är
derföre man fruktar kriget! Dit har då den
stora statsvisheten hunnit! Den underhåller o-
räkneliga armeer och vågar ej i behofvets stund
använda dem! Den lofvar Sultan sin mäktiga
hjelp mot en uppstudsig vasall och kan ej
hälla sitt löfte! Den trotsar Franska kabinettet
och darrar vid första tankan på en uppenba-
relse af Franska folkviljan. Den skryter öfver
sin makt och törs ej anlita den, emedan natio-
nal-meningen dervid skulle behöfva anlitas!
Men står det verkligen i närvarande stund i
kabinelternas förmåga alt bestämma öfver krig
eller fred? Vi veta det icke; men det veta vi,
att om kriget en gång utbrister, kommer det
snart att omfatta helt andra intressen, än de
lumpna frågor, man hittills afhandlat. Det blir
ej om Abdul Medschids och Mehemed Alis dy-
nastier man kommer att kämpa, det blir om
Europas framtid. Att söka förutspå dennas ge-
stalt vore en förmätenhet; men låtom oss dock
tro, alt den skall blifva skön och lycklig, och
således ärofull; låtom oss tro, att de lidanden
vi under 50 år uthärdat, de pröfningar vi ge-
nomgått, det blod som flutit, de krafter som
ansträngts för frihetens, sanningens och upp-
lysningens sak, icke varit förgäfves; att tidens
stora läror en gång skola blifva verklighet; att
dessa gudomligheters misskännande medför sitt
säkra straff, liksom de gudars, om hvilka for-
dom skaldens varnande stämma ropade, frukt-
löst, då som nu, men profetisk och sann:
Discite juslitiam, moniti, et non temnere divos!
aa er a 7