4Udil UlCURHAIYT VIIVIN EL 00609 tes upptaga honom såsom en broder och jemlike, såsom den yngste i kretsen. Med öfverraskning igenkände de i den bönfallande densamme, af hvars thordönsstämma de väntat att höra det fruktade ordet! Och i hast ändrade de språk, sänkte en nedlåtande blick på bedjaren, lofvande honom förlåtelse och undseende för det han vå I gat uppstiga bland dem, med vilkor, att han 1) ord och åthälvor skulle skicka sig som en af dem. Och han ödmjukade sig och lofvade alt göra hvad de fordrade. Den 8 Augusti 1850 var han verldens mägtigaste furste — men han lät Polen uppoffras, sköt ifrån sig Belgiernas räckta brödrahand, lät Italien förtryckas som förut, Tyskland återfalla under förbundsdagens fadervälde och Spanien sönderslitas af det inbördes krigets fu-. rier, och den 8 Augusti 1840 är han i begrepp ! alt afsäga sig den med så mycket bekymmer: burna kronan, för det Europa alltför uppenbart visat den missaktning det hyst för honom, utstött honom ur sitt förbund och ställt sig, som om intet Frankrike funnits till! I Hvad, om han förstålt sin plats, om han vetat hvad titeln: Frankrikes statschef år 1830 betyd-! de? Om han förenat Belgien med sitt land i stället att förena sin dotter med Belgiernes konung; om han talt frihetens och vänskapen ns sprak j till Polens folk, i stället för undergifvenhetens till: Polens öfverherre; om han räckt handeu åt Tyskar och Italienare i stället för ödmjuka notifikationsbref åt Tysklands och Italiens konungar; om: han offentligt understött de Spanske patrioterne till motvigt mot det hemliga understöd de Spanske Carlisterne från andra regeringar erhållit, hurudan vore då Europas gestalt? Skulle man nu der höra talas om censur, om en allenastyrande vilja, om afbön inför furstens bild, om statsförbrytare, militär-konspirationer, demagogiska stämp-. lingar med flera af dessa välgerningar, hvarmed de sista 40 åren hugnat vår verldsdels staler?. Och om han ännu i denna stund förstod sin ställ-. ning, om han, i stället att protokollisera om Ab-. dulMedschids och Medhemed-Alis rättigheter, förklarat sig för de Österländska folkens menniskorätt; om han —i fall man vill medgifva den ena statens rältighet att inblanda sig i den andras Inre angelägenheter — i stället att förorda Mehemeds upptagande på listan af sjelfständige furstar, yrkat Egyptiers, Syrier, Turkars m. fl. upptagande till lika rang med de Buropeiska folken, till åtnjutande af elt ordnadt samhällsskick, bestämda lagar och förståndsodling, månne han ej inom Europas gränser skulle funnit sympathier så starka, att man ej vågat förbigå honom vid beslutet i den Orientaliska frågan? Skulle icke nationerna då begripit henne, under det kabinetterna sjelfva nu tvista om rätta förståndet deraf? och skulle icke nationernas bifall gifvit henne en kraft och ett eftertryck, som satt hennes försvarare i fullkomligt stånd att möta hennes vedersakare i händelse hon funnit någon sådan? Skulle man väl då hört talas om Fieschi, Alibaud, Darmes och hvad de allt hetat, som i silt missledda frihetsnit sökt göra slut på det förhatliga systemet? SkulJe den oföränderliga viljan på tio år hafva hunnit förbruka några 50 Ministrar, vid hvarje ny ledighet förlägen om kandidater ? Skulle verlden vetat någonting om dessa Maj-, Junioch Oktober-uppror, dessa September-lagar och skulle någon abdikation nu vara å bane, för det man ej kan fullfölja systemet och ej vågar öfvergifva det? Till denna ståndpunkt har det då fört sin skapare och fostrare! De liberala grundsatserna, som i Palais-Boyal höggo trappstegen till thronen, qvarlemnades oförsigtigt der; han trodde att thronen utan dem stod fast och lysande, blott man inträdde i Tuilerierna; erfarenhetens läror, samlade under 20 års landsflykt i Schweitz, Amerika och Norge, förglömdes vid jägtandet efter legitimitetens irrbloss ! Beklagom då den menskliga svaghelen på thronen, denna svaghet, som förvandlat mer än en thron-innehafvare från ett) mål för folkens vördnad och förtröstan till ett mål för deras smediidande. Beklagom Hertigen af Or-; Jeans, att han någonsin blef Konung Ludvig Filip! l l Men denna djupa statskonst, som skryter af: att styra verlden och fåviskt inbillar sig hålla I dess öden i sin haänd, hvart har den då bragt sig sjelf? En ringa Albanesisk soldat, en rebell mot sin lagliga herre, trotsar Rysslands, Englands, Preussens och Österrikes förenade ofantliga makt. Denna makt har väl skördat lagrarne af Beiruts förstöring, men skall ej förmå återföra den upproriske till lydnad. Han skall gäcka deras vrede likasom han gäckar den stornerrliga bannsträlen, och den lille her-. skaren öfver haifannan miilion Egyptiske trälar skall besegra herskarne öfver 450 millioner upplyste Europeer? Hvarföre? Emedan desse frukta hvarandra och frukta den Europeiska opinionen, utan hvars rådfrågande de inlåtit sig i det äfventyrliga företaget. Trotsigt förbigingo de Frankrike; nå väl, hvarföre fullfölja de icke trotset, hvarföre verkställa de icke traktaten, utan att bry sis om Frankrikes motvilja? Emedan de slogo den Franska nationalstoltheten för hufvudet och frukta ett krig, de fyra mot en enda, men den enda som skulle hafva för sig folkmeningens understöd, hvilken de veta sig sakna. Och Frankrike åter, hvarföre uppträdde det icke beväpnadt att hämnas sin kränkta nationalära? Hvyarföre vill Ludvig Filip beldre nedlägga kronan än draga svärdet? Jo, emedan han ej drog det till Polens försvar, när hans folk uppmanade honom dertill: eme