språket, där man skiljer emellan Magen och Bu-
ken, qvarstår det såsom ett vetenskapligt uttryck,
som hvarken kan eller bör utdömmas. Ordet För-
rätining åter brukas uti samma språk ofta ist. f.
Funktion.
6:e. Min sats att ändelsen a bör brukas i st. f.
e uti adjektifvers oeh substantifvers bestämda form
ifvensom uti pr. ind. pl. af verber stöder sig där-
på att förhållandet verkligen är så uti talspråket,
ty man säger allmänt t. ex. Den lilla gossen, De
jappra soldaterna, Vi tala, Vi skrifva o. s. v. och
skriftspråket bör rätta sig efter talspråket. Om
läremot uti ett högtidligare föredrag ändelsen e i
dessa fall ännu brukas, sker det därföre att mav
härvid alltid söker i det längsta bibehålla gamla
ord, ordformer och talsätt till dess att de blifva så
urmodiga att man mäste öfvergifva dem. Så siger
man ännu 3 kyrkspråket ofta nogt ex. Fadrenom,
Verldenne o. s. v., men man upphör småningom där-
med, äfvenså torde det med tiden gå med uttryc-
ken De gode, Vi tale, o s. v. Att vilja hafva e — an-
delsen såsom ett kännetecken på maskulincr, till
skillnad ifrån femininer är mindre välbetänkt, då
i Svenskan, likasom i Danskan, all könstillnad i
ordev håller på att försvinna och både M. och Fk.
sammansmälta till ett, af Danskarna benämndt
Felleskon. Att åter ändelsen i orden skulle väx-
la efter välljudet är en sats, som man ej skulle
våga yrka uti något annat språk än Svenskan, där
sjelfsvåldet så ofta får gälla för regel. Besinna de,
som yrka detta, hvilken gottycklighet och osäker-
het del alltid skall medföra, då ordens form får
omväxla efter hvars och ens godtyckliga uppfatt-
ning af hvad som ljuder häst? Hvad skulle man
väl säga om någon t. ex. ville påstå, att det i Ty-
skan borde heta Mehrera Elemente i st. f. Mehrere
Elemente, eler i Latinet Amatc Mater i st. f 4ma-
fa Mater, fer alt undvika sammanstötningen, i förra
fallet af flera e, och uti det sednare af flera a?
Skola ej ordformerna uti ett språk vara bestämda,
och hör ej då uti detta fall ändelsen QA föredragas
för e? — Det inkast, att participier på ade, kompa-
ratifver på are och superlatitver på aste ej äfven
kunna ända sig på a, förfaller om man besinnar,
att det slutfall på a, som Svenskan älskar att åter-
finna i de bestämda ändelserna verkligen förefinne:
uti nämnda ordformer, ehuru 1 näst den sista staf-
velsen, som därföre har större tonvigt än den sista
som är nästan tonvigtlös.
2:0. Att teckna f uti slutet af främmande ord
är redan allmänt brukligt, och jag instämmer i det-
ta bruk. Pet stöder sig på den allmänna satsen,
att utländska ord, som upptagas i språket, böra be-
handlas alldeles som inbemska. Att föröfrigt hela
beteckningssättet är mindre egentligt är ch annan
sak, men så länge egentlighet ej står alt vinna bör
man åtminstone eftersträfva likstämmighet, och då
ordet Kif t. ex. skrifves med f, är det en löjlighet
att ej äfven skrifva Arkif med f. Att några få ord.
jag erinrar mig nu ej flera än 6, Seraf, Strof, Tri-
umf, Nymf, Trumf, Chef, slutas på ett f-ljud, bör
väl ej inverka på den allmänna regeln, så mycket
mer som de tvänne första åtminstone ganska vil
kunna umbäras,
8:o. Det är ogrundadt, att jag ej angifver sub-
stautifvernas pluraländelse; jag anger den, (se Abor-
re) ehuru ej med vågra bokstäfver efter ordet, utan
på samma sätt som Franska Akademien i dess Dic-
tionnaire, ibland exemplen på ordens användnings-
sätt; det är ett misstag, att jag indelar orden i
deklinationer, denna osed har jag ej, och behöf-
ver således ej frångå den. Några deklinations-siff-
ror förekomma ej.
Slutligen får jag äran tillkännagifva, i anledning
af yttrad fruktan för arbetets möjligen blifvande
alltför stora omfång, att, efter hvad jag vid nog-
grann beräkuing tyckt mig finna, det innalles torde
komma att upptaga omkring 72 häften af samma
storlek som det första.
Karl Eduard KFindblad.