språket, där man skiljer emellan Magen och Buken, qvarstår det såsom ett vetenskapligt uttryck, som hvarken kan eller bör utdömmas. Ordet Förrätining åter brukas uti samma språk ofta ist. f. Funktion. 6:e. Min sats att ändelsen a bör brukas i st. f. e uti adjektifvers oeh substantifvers bestämda form ifvensom uti pr. ind. pl. af verber stöder sig därpå att förhållandet verkligen är så uti talspråket, ty man säger allmänt t. ex. Den lilla gossen, De jappra soldaterna, Vi tala, Vi skrifva o. s. v. och skriftspråket bör rätta sig efter talspråket. Om läremot uti ett högtidligare föredrag ändelsen e i dessa fall ännu brukas, sker det därföre att mav härvid alltid söker i det längsta bibehålla gamla ord, ordformer och talsätt till dess att de blifva så urmodiga att man mäste öfvergifva dem. Så siger man ännu 3 kyrkspråket ofta nogt ex. Fadrenom, Verldenne o. s. v., men man upphör småningom därmed, äfvenså torde det med tiden gå med uttrycken De gode, Vi tale, o s. v. Att vilja hafva e — andelsen såsom ett kännetecken på maskulincr, till skillnad ifrån femininer är mindre välbetänkt, då i Svenskan, likasom i Danskan, all könstillnad i ordev håller på att försvinna och både M. och Fk. sammansmälta till ett, af Danskarna benämndt Felleskon. Att åter ändelsen i orden skulle växla efter välljudet är en sats, som man ej skulle våga yrka uti något annat språk än Svenskan, där sjelfsvåldet så ofta får gälla för regel. Besinna de, som yrka detta, hvilken gottycklighet och osäkerhet del alltid skall medföra, då ordens form får omväxla efter hvars och ens godtyckliga uppfattning af hvad som ljuder häst? Hvad skulle man väl säga om någon t. ex. ville påstå, att det i Tyskan borde heta Mehrera Elemente i st. f. Mehrere Elemente, eler i Latinet Amatc Mater i st. f 4mafa Mater, fer alt undvika sammanstötningen, i förra fallet af flera e, och uti det sednare af flera a? Skola ej ordformerna uti ett språk vara bestämda, och hör ej då uti detta fall ändelsen QA föredragas för e? — Det inkast, att participier på ade, komparatifver på are och superlatitver på aste ej äfven kunna ända sig på a, förfaller om man besinnar, att det slutfall på a, som Svenskan älskar att återfinna i de bestämda ändelserna verkligen förefinne: uti nämnda ordformer, ehuru 1 näst den sista stafvelsen, som därföre har större tonvigt än den sista som är nästan tonvigtlös. 2:0. Att teckna f uti slutet af främmande ord är redan allmänt brukligt, och jag instämmer i detta bruk. Pet stöder sig på den allmänna satsen, att utländska ord, som upptagas i språket, böra behandlas alldeles som inbemska. Att föröfrigt hela beteckningssättet är mindre egentligt är ch annan sak, men så länge egentlighet ej står alt vinna bör man åtminstone eftersträfva likstämmighet, och då ordet Kif t. ex. skrifves med f, är det en löjlighet att ej äfven skrifva Arkif med f. Att några få ord. jag erinrar mig nu ej flera än 6, Seraf, Strof, Triumf, Nymf, Trumf, Chef, slutas på ett f-ljud, bör väl ej inverka på den allmänna regeln, så mycket mer som de tvänne första åtminstone ganska vil kunna umbäras, 8:o. Det är ogrundadt, att jag ej angifver substautifvernas pluraländelse; jag anger den, (se Aborre) ehuru ej med vågra bokstäfver efter ordet, utan på samma sätt som Franska Akademien i dess Dictionnaire, ibland exemplen på ordens användningssätt; det är ett misstag, att jag indelar orden i deklinationer, denna osed har jag ej, och behöfver således ej frångå den. Några deklinations-siffror förekomma ej. Slutligen får jag äran tillkännagifva, i anledning af yttrad fruktan för arbetets möjligen blifvande alltför stora omfång, att, efter hvad jag vid noggrann beräkuing tyckt mig finna, det innalles torde komma att upptaga omkring 72 häften af samma storlek som det första. Karl Eduard KFindblad.