skildt. Någon diskussion af intresse förekom icke. ; RASEN C Svar på gjorda anmärkningar vid Ordbok öfver At Svenska Språket. c Med anledning af hvad i fråga om detta mitt! arbete böifvit anmärkt, får jag härmedelst, underi! betygande af min tacksamhet för omdömena i öf-i! rigt, afeifva följande förklaringar: r 1:0 Landskapsords införande i Ordboken, isammalk följd som de ord hvilka tillhöra skriftspråket, and ser jag ej lämpligt. Det är blott Skriftspråket Is Högspråket, det språk alla mena då de tala om! Svenskan, som jag behandlar, ej Murdarterna. Om jag uti Ordboken upptoge t. e. orden Abbygålytiu, Sockäderä såsom Svenska ord, fruktar jag att de flesta skulle klandra ett sådaut förfarande. Föröf-! vigt äro många landskapsord dets de samma soml finnas uti högspråket, ehuru under en något för-!: ändrad form, t. ex. Bakare, Bea, Bisp, Tiliya, Supel: i st. f. Bagare, Bedja, Biskop, Tidua, Soppa, och!! då upptagas de under de seduare orden, dels ärol de en ren bibehålten Isländska, t. ex. Fyrnas, Kyn! dig, eller nägot annat språk, såsom Meso-Götiska. Dråsa Danska, Föla, Lucka, o. s. v. och då höralS de ej till Svenskan. Slutligen har jag hvarken för-! måga eller tid att djupare i. gå i detta ämne. Eni! ordbok öfver våra Svenska mundarter är visserli-) gen af behofvet påkallad, men ett arbete för sig: och som fordrar sin egen man, och troligen kan ingen fullständigt utföra detta arbete utan att först, !! under en flerårig resa genom rikets alla landskaper,! ur allmogens eget språk hafva inhämtat erforderliga ! upplysningar, : 2:0 Att jag skulle klandras för er för stor vidlyftighet har jag redau förutsagt uti mitt förord. Afl! önskan att hellre vara för vidlyftig än för ofull-. ständig har jag måhända på vissa ställen, i följd af en i början naturlig ovana vid arbetets behandlan-. de, varit för utförlig, och härföre skall jag med tiden akta mig, Däremot är på andra ställen en större utförlighet af nöden för utt framställa icke allenast en kort förklaring af ordets betydelse, utan! en fullständig utredning af dess uppkomst, utbildningsgång , användningssätt o s. v. Denna min plan, som jag icke uti någon ordhok på andra språk t:1l alla dess delar på en gång återfunnit, fordrar mera vidlyftighet än vanligt, men denna vidlyftig het uti ett arbete, som ej är aåmnadt till föremål för en sammanhängande läsning, utan till en handbok att begagna för tilifälliga upplysningar, kan ej trötta eller besvära läsaren, och i längden torde de flesta finna sig belåtna därmed. Föröfrigt, då man eftersträfvar att vara kort blifver man lätt ofullständig. Så t. ex. då Molbech uti sin kerömda Danske Ordbog förklarar Abbed vara aForstander for ct kloster, är bans förklaring väl kortare än mu öfver Abbot, men han antyder ej att det inenas ett Munkkloster, ett Katolskt, ej tillika ett Grekiskt; samt att slutligen en Abbot ej allenast kan hafva ett kloster utan äfven ett Abbotstift att styra, allt ofullständigheter, som möjligen kunua orsaka förvillelser. . 30 Sammansättningars och härledningars behandlande är ett i högsta grad kinkigt ämne. Härvid har jag, i likhet med hvad som skett uti de flesta större ordböcker, tagit för grundsats att anföra alla som jag i skrift anträffat och som verkligen finnasj i språket. Det är ett missag alt anse nägra ordjs för sjelftydliga; de förefalla väl så for den, som ifrån barndomen hört dem uti modersmålet, men ej för utlänvingen, och föröfrigt är en ordbuk, som den ifrågavarande, cj blott ämnad till ledving att förstå den Svenska som skrifves och talas, i hvilket fall de flesta sammansättningar och härledningar ej behöfde förklaring, utan äfven till en hjelpreda för den, som vill lära sig att sjelf tala och, skrifva spraket, och då kunna de ej umbäras, emedan ingen på förhand kan gissa sig till hvilka som äro riktiga och brukliga. Alla språk hafva i detta hänseen e sina egenheter. Så t. ex, upptager Molb.ch under ordet Accetis alldeles de samma sammansältningar om jag, utom det att han 2 stället för Acciskammare har ordet Accisbod. Hur skulle un t.ex. en Tysk af sig sjelf kunna veta att sammna begrepp, som i Sverige uttryckes med ordet Acciskammare, uti Danmark återgifves med uttrycket Accisbod? Asplöf, ALöf, Eklöf vw. ft. skulle många anse Ölverfiödiga att anföra, såsom sjelftydligat sammansättuinsar, men då man icke äfven säger Apellöf, :Äppelirddslöf, Appellöf), eler Päronträds-) löf (Päronlof) — åtminstone hur jag aldrig hört el-1 ler sett dylika ord, — utan i dess ställe 4ppelträdets, Päronträdets löf. äfvensom Krusbärsblad 6 st. för Krusbärsbuskblad, löf , är detta allt egenheter, som en Svensk ej ger akt på, men som en utlävning kan misstaga sig på. Emellan Abegosse och Abepojke är ej alldeles samma skillnad som emellan Gosse och Pojke, ty deuva är tvåfaldig. Uttrycket! Pojke, i motsats till Gosse, antyder nämligen 10) En mindre god mevimg. 20 Hurtighet, raskhet, och blott den förra betydelsen återfinnes i ordet! Abepojke. Slutligen kan jag t. ex här ej hänvisa till ordet Pojke, då jag wåbända ej fär lefva så länge att jag hbinner behandla detta ord. 4:o Utiändska ords upptagaude kan fj undvikas! uti ett så uppblandadt språk som Svenskan Nåera af dem som jag anfört hade måbända kunnat vara borta, men de flesta ej. Kan man t. ex. ute slata Abbot, Abbreviation, abnorm; Abonnera, Abscess, Absolut, Abstrahera, Accent, Accept, accis, Ac-) kord o. s. v. då de allmävt brukas och flera af dem t. oo. m, ej ännu kunna ersättas med Svenska uttryck. Att deras antal uti de första häftena är så! öfvervägande, kommer af den omständigheten, att! vårt språks lynne ej tillåter inhemska ords bildan-: de på Ab, Ac och Ad, utom några få ord. Förhällandet bliv annorlunda då jag hinner till Af. Förl öfrigt äro ej allenast de Frauska och Latinska orden främlingar i vårt språk, utan äfven de Tyska, men om allt Tyskeri skuile utgallras, blefye ej mycket qvar. 5:0o Min ifver emot utländska ords onödiga inblandande i språket bör ej klandras. Det onda hade gått för laugt för att oj allvarligen bekämpas af hvar och en som nitälskar för språkets renhet. Föröfriet är det ej emot bruket af främmande owd ! då sådant kan vara behölligt, utan blott emot det, öfverdrifua missbruket som jag uppträdt. Dessutoml: kan den, som känner flera utländska språk, och!! som inser den egentliga meningen med ett fråäm-j mande uttryck, väl ofta nog anse detta mera e-Js gentliget och målande än ett motsvarande Svenskt! ord, men så är förbållandet ej med den som hlott FA ARA MA JM. i