skildt. Någon diskussion af intresse förekom icke. ;
RASEN C
Svar på gjorda anmärkningar vid Ordbok öfver At
Svenska Språket. c
Med anledning af hvad i fråga om detta mitt!
arbete böifvit anmärkt, får jag härmedelst, underi!
betygande af min tacksamhet för omdömena i öf-i!
rigt, afeifva följande förklaringar: r
1:0 Landskapsords införande i Ordboken, isammalk
följd som de ord hvilka tillhöra skriftspråket, an- d
ser jag ej lämpligt. Det är blott Skriftspråket Is
Högspråket, det språk alla mena då de tala om!
Svenskan, som jag behandlar, ej Murdarterna. Om
jag uti Ordboken upptoge t. e. orden Abbygålytiu,
Sockäderä såsom Svenska ord, fruktar jag att de
flesta skulle klandra ett sådaut förfarande. Föröf-!
vigt äro många landskapsord dets de samma soml
finnas uti högspråket, ehuru under en något för-!:
ändrad form, t. ex. Bakare, Bea, Bisp, Tiliya, Supel:
i st. f. Bagare, Bedja, Biskop, Tidua, Soppa, och!!
då upptagas de under de seduare orden, dels ärol
de en ren bibehålten Isländska, t. ex. Fyrnas, Kyn- !
dig, eller nägot annat språk, såsom Meso-Götiska.
Dråsa Danska, Föla, Lucka, o. s. v. och då höralS
de ej till Svenskan. Slutligen har jag hvarken för-!
måga eller tid att djupare i. gå i detta ämne. Eni!
ordbok öfver våra Svenska mundarter är visserli-)
gen af behofvet påkallad, men ett arbete för sig:
och som fordrar sin egen man, och troligen kan
ingen fullständigt utföra detta arbete utan att först, !!
under en flerårig resa genom rikets alla landskaper,!
ur allmogens eget språk hafva inhämtat erforderliga !
upplysningar, :
2:0 Att jag skulle klandras för er för stor vidlyftig-
het har jag redau förutsagt uti mitt förord. Afl!
önskan att hellre vara för vidlyftig än för ofull-.
ständig har jag måhända på vissa ställen, i följd af
en i början naturlig ovana vid arbetets behandlan-.
de, varit för utförlig, och härföre skall jag med ti-
den akta mig, Däremot är på andra ställen en
större utförlighet af nöden för utt framställa icke
allenast en kort förklaring af ordets betydelse, utan!
en fullständig utredning af dess uppkomst, utbild-
ningsgång , användningssätt o s. v. Denna min
plan, som jag icke uti någon ordhok på andra språk
t:1l alla dess delar på en gång återfunnit, fordrar
mera vidlyftighet än vanligt, men denna vidlyftig
het uti ett arbete, som ej är aåmnadt till föremål
för en sammanhängande läsning, utan till en hand-
bok att begagna för tilifälliga upplysningar, kan
ej trötta eller besvära läsaren, och i längden torde
de flesta finna sig belåtna därmed. Föröfrigt, då
man eftersträfvar att vara kort blifver man lätt o-
fullständig. Så t. ex. då Molbech uti sin kerömda
Danske Ordbog förklarar Abbed vara aForstander
for ct kloster, är bans förklaring väl kortare än
mu öfver Abbot, men han antyder ej att det ine-
nas ett Munkkloster, ett Katolskt, ej tillika ett
Grekiskt; samt att slutligen en Abbot ej allenast kan
hafva ett kloster utan äfven ett Abbotstift att styra,
allt ofullständigheter, som möjligen kunua orsaka
förvillelser. .
30 Sammansättningars och härledningars behand-
lande är ett i högsta grad kinkigt ämne. Härvid
har jag, i likhet med hvad som skett uti de flesta
större ordböcker, tagit för grundsats att anföra alla
som jag i skrift anträffat och som verkligen finnasj
i språket. Det är ett missag alt anse nägra ordjs
för sjelftydliga; de förefalla väl så for den, som i-
från barndomen hört dem uti modersmålet, men ej
för utlänvingen, och föröfrigt är en ordbuk, som
den ifrågavarande, cj blott ämnad till ledving att
förstå den Svenska som skrifves och talas, i hvil-
ket fall de flesta sammansättningar och härlednin-
gar ej behöfde förklaring, utan äfven till en hjelp-
reda för den, som vill lära sig att sjelf tala och,
skrifva spraket, och då kunna de ej umbäras, eme-
dan ingen på förhand kan gissa sig till hvilka som
äro riktiga och brukliga. Alla språk hafva i detta
hänseen e sina egenheter. Så t. ex, upptager Mol-
b.ch under ordet Accetis alldeles de samma samman-
sältningar om jag, utom det att han 2 stället för
Acciskammare har ordet Accisbod. Hur skulle
un t.ex. en Tysk af sig sjelf kunna veta att sam-
mna begrepp, som i Sverige uttryckes med ordet
Acciskammare, uti Danmark återgifves med uttryc-
ket Accisbod? Asplöf, ALöf, Eklöf vw. ft. skulle mån-
ga anse Ölverfiödiga att anföra, såsom sjelftydligat
sammansättuinsar, men då man icke äfven säger
Apellöf, :Äppelirddslöf, Appellöf), eler Päronträds-)
löf (Päronlof) — åtminstone hur jag aldrig hört el-1
ler sett dylika ord, — utan i dess ställe 4ppelträ-
dets, Päronträdets löf. äfvensom Krusbärsblad 6
st. för Krusbärsbuskblad, löf , är detta allt egen-
heter, som en Svensk ej ger akt på, men som en ut-
lävning kan misstaga sig på. Emellan Abegosse och
Abepojke är ej alldeles samma skillnad som emellan
Gosse och Pojke, ty deuva är tvåfaldig. Uttrycket!
Pojke, i motsats till Gosse, antyder nämligen 10)
En mindre god mevimg. 20 Hurtighet, raskhet,
och blott den förra betydelsen återfinnes i ordet!
Abepojke. Slutligen kan jag t. ex här ej hänvisa
till ordet Pojke, då jag wåbända ej fär lefva så län-
ge att jag hbinner behandla detta ord.
4:o Utiändska ords upptagaude kan fj undvikas!
uti ett så uppblandadt språk som Svenskan Nå-
era af dem som jag anfört hade måbända kunnat
vara borta, men de flesta ej. Kan man t. ex. ute
slata Abbot, Abbreviation, abnorm; Abonnera, Ab-
scess, Absolut, Abstrahera, Accent, Accept, accis, Ac-)
kord o. s. v. då de allmävt brukas och flera af dem
t. oo. m, ej ännu kunna ersättas med Svenska ut-
tryck. Att deras antal uti de första häftena är så!
öfvervägande, kommer af den omständigheten, att!
vårt språks lynne ej tillåter inhemska ords bildan-:
de på Ab, Ac och Ad, utom några få ord. Förhäl-
landet bliv annorlunda då jag hinner till Af. Förl
öfrigt äro ej allenast de Frauska och Latinska orden
främlingar i vårt språk, utan äfven de Tyska, men
om allt Tyskeri skuile utgallras, blefye ej mycket
qvar.
5:0o Min ifver emot utländska ords onödiga in-
blandande i språket bör ej klandras. Det onda ha-
de gått för laugt för att oj allvarligen bekämpas
af hvar och en som nitälskar för språkets renhet.
Föröfriet är det ej emot bruket af främmande owd !
då sådant kan vara behölligt, utan blott emot det,
öfverdrifua missbruket som jag uppträdt. Dessutoml:
kan den, som känner flera utländska språk, och!!
som inser den egentliga meningen med ett fråäm-j
mande uttryck, väl ofta nog anse detta mera e-Js
gentliget och målande än ett motsvarande Svenskt!
ord, men så är förbållandet ej med den som hlott
FA ARA MA JM.
i