med förgyllda horn. Att man hade roligt, be
höfde ieke dragas i tvifvel: endast jag vai
dummemang melankolisk. Det led emot aftonen
hvilken denna årstid i Frankrike kommer öfve
en med hastigt tilltagande skuggor.
Imedlertid hade jag 1 tumultet förlorat mina
begge vänliga krigare, mina följeslagare i der
Europeiska frågan. Säkert hade de funnit större
uträkning att deltaga i dansen, än att vara cice-
Toner åt en Svensk, som just icke mycket be
grep. Jag hade också ej stort emot denna skiljs-
mässa. Jag aflägsnade mig ifrån skådeplatsen för
det bullersammaste nöjet, och gick bort till min-
dre och glesare trupper, för att okänd, ensam
och för mig sjelf betrakta de elaire-obscurer eller
Notturrer, som kunna hafva sin betydelse. Hvad
som genast från början förvånat mig, var att sc
en så ansenlig manstyrka trupper, i öfver- och
undergevär, blandad med i folkmassorna. Nä-
stan hvar tredje karl var en soldat. Det före-
kom mig som om man fruktade för upplopp mid!
å glädjen: marknaden kunde naturligtvis icke haf-
va blifvit aflyst, ej heller folket hindradt ifrån
att komma; men det såg ut att bevakas likt u-
wvrierer, Ty soldaterna, som gingo med sina va:
pen midt ibland de muntra dansörerne och dan
söserna, gjorde för egen räkning ingen mine a!
att dansa. De vredo endast upp sina musta
scher allt som oftast, och sökte få spotta deres!
plats gafs.
Efter en stund kom jag bort till en post, som
stod på vakt vid sjelfva ingången till parken. Jag
frågade honom, hvarföre så mycken militär var
samlad vid S:t Cloud? Roi est icip, svarade
han mig.
Att Ludvig Filip var på S:t Cloud visste jag
men jag hade nästan inbillat mig att få se bor-
garkungen af år 4850 sjelf deltaga i folkfesten:
åtminstone promenera eller visa sig bland all-
mänheten: åtminstone icke behöfva väpna sig.
Jag gick i allt slutnare tankar ifrån staden och
in i slottsparken, hvars skyhöga trän med lum-
miga toppar pekade mot hbimmelen, men dock
dolde denna för min syn. Jag såg på de hop-
pande kaskaderne; det var ett silfver, som lekte
och sprang. Midt på en stor, grön, rikt gräs-
bevuxen plats gick en ensam vattenstråle emot
höjden: det var den starkaste och beundransvär-
daste af dem alla. Den gick lika högt, som de
högsta trän, och rundt omkring hela platsen syn-
tes luften uppfylld af ett fint, fuktigt peridam,
violettgrått emot aftondagern.
Såsom jag ville närmare betrakta sjelfva slot-
tets byggnad, vände jag mig på en irädgårdsgång
dit framåt. Men när jag kom halfvägs, stod der
åter en post, och han sade: Ön ne passe pas.
Konung Ludvig Filip är här, hviskade jag till
mig sjelf, och vände lydigt tillbaka. Borta i en
annan af den stora parkens gångar upphann jag
några små strödda partier, hvilka äfven prome-
nerade med ryggen cmot slottet, i ena direktion,
som utvisade, att också de blufvit afvisade.
Jag gaf mig här i sällskap med tvenne da-
mer, hvilkas delikata röst och fina prononeia-
tion utgjorde en verklig förtjusning att blott
lyssna på. De tycktes tillhöra något pension-
nat, och den äldre, som förde ordet, ledde sam-
talet på Fencelon, och på hans skildring af Py-
lion i Tyrus. Fånelon utgör ännu en äl-
skad författare hos en viss klass af den äldre
regimen, hemma i trakten af S:t Sulpice och
rue de Grenelle. Fenelons Telemaque är icke
här, som hos oss, en barnbok, utan ett klas-
siskt poem, en epopdåe i obunden stil. Med en
udd i samtalet, som aldrig kunde spåras, men
efta kändes, reciterade hon långa stycken ur
Tclemaque, innehallande beskrifning på Pyg-
malions slott, hans lefnadssätt, hans tillstånd
och sinnesförfattning i sin såväl bevakade borg.
Jag gissar, att hon tillhörde någon gammal ätt,
som älskade huset Orldans mindre än huset
Bourbon.
Vid en ny all veko vi af ifrån hyarandra,
och jag befann mig åter ensam. Jag tog upp
min skarpa, nya, hos Laberoire köpta kikare
och beskådade dermed på afstånd en slottsbygg-
nad, som jag icke fick nalkas närmare. Efter
en stund såg 1jas en af slottels portar sakta