med förgyllda horn. Att man hade roligt, be höfde ieke dragas i tvifvel: endast jag vai dummemang melankolisk. Det led emot aftonen hvilken denna årstid i Frankrike kommer öfve en med hastigt tilltagande skuggor. Imedlertid hade jag 1 tumultet förlorat mina begge vänliga krigare, mina följeslagare i der Europeiska frågan. Säkert hade de funnit större uträkning att deltaga i dansen, än att vara ciceToner åt en Svensk, som just icke mycket be grep. Jag hade också ej stort emot denna skiljsmässa. Jag aflägsnade mig ifrån skådeplatsen för det bullersammaste nöjet, och gick bort till mindre och glesare trupper, för att okänd, ensam och för mig sjelf betrakta de elaire-obscurer eller Notturrer, som kunna hafva sin betydelse. Hvad som genast från början förvånat mig, var att sc en så ansenlig manstyrka trupper, i öfveroch undergevär, blandad med i folkmassorna. Nästan hvar tredje karl var en soldat. Det förekom mig som om man fruktade för upplopp mid! å glädjen: marknaden kunde naturligtvis icke hafva blifvit aflyst, ej heller folket hindradt ifrån att komma; men det såg ut att bevakas likt uwvrierer, Ty soldaterna, som gingo med sina va: pen midt ibland de muntra dansörerne och dan söserna, gjorde för egen räkning ingen mine a! att dansa. De vredo endast upp sina musta scher allt som oftast, och sökte få spotta deres! plats gafs. Efter en stund kom jag bort till en post, som stod på vakt vid sjelfva ingången till parken. Jag frågade honom, hvarföre så mycken militär var samlad vid S:t Cloud? Roi est icip, svarade han mig. Att Ludvig Filip var på S:t Cloud visste jag men jag hade nästan inbillat mig att få se borgarkungen af år 4850 sjelf deltaga i folkfesten: åtminstone promenera eller visa sig bland allmänheten: åtminstone icke behöfva väpna sig. Jag gick i allt slutnare tankar ifrån staden och in i slottsparken, hvars skyhöga trän med lummiga toppar pekade mot hbimmelen, men dock dolde denna för min syn. Jag såg på de hoppande kaskaderne; det var ett silfver, som lekte och sprang. Midt på en stor, grön, rikt gräsbevuxen plats gick en ensam vattenstråle emot höjden: det var den starkaste och beundransvärdaste af dem alla. Den gick lika högt, som de högsta trän, och rundt omkring hela platsen syntes luften uppfylld af ett fint, fuktigt peridam, violettgrått emot aftondagern. Såsom jag ville närmare betrakta sjelfva slottets byggnad, vände jag mig på en irädgårdsgång dit framåt. Men när jag kom halfvägs, stod der åter en post, och han sade: Ön ne passe pas. Konung Ludvig Filip är här, hviskade jag till mig sjelf, och vände lydigt tillbaka. Borta i en annan af den stora parkens gångar upphann jag några små strödda partier, hvilka äfven promenerade med ryggen cmot slottet, i ena direktion, som utvisade, att också de blufvit afvisade. Jag gaf mig här i sällskap med tvenne damer, hvilkas delikata röst och fina prononeiation utgjorde en verklig förtjusning att blott lyssna på. De tycktes tillhöra något pensionnat, och den äldre, som förde ordet, ledde samtalet på Fencelon, och på hans skildring af Pylion i Tyrus. Fånelon utgör ännu en älskad författare hos en viss klass af den äldre regimen, hemma i trakten af S:t Sulpice och rue de Grenelle. Fenelons Telemaque är icke här, som hos oss, en barnbok, utan ett klassiskt poem, en epopdåe i obunden stil. Med en udd i samtalet, som aldrig kunde spåras, men efta kändes, reciterade hon långa stycken ur Tclemaque, innehallande beskrifning på Pygmalions slott, hans lefnadssätt, hans tillstånd och sinnesförfattning i sin såväl bevakade borg. Jag gissar, att hon tillhörde någon gammal ätt, som älskade huset Orldans mindre än huset Bourbon. Vid en ny all veko vi af ifrån hyarandra, och jag befann mig åter ensam. Jag tog upp min skarpa, nya, hos Laberoire köpta kikare och beskådade dermed på afstånd en slottsbyggnad, som jag icke fick nalkas närmare. Efter en stund såg 1jas en af slottels portar sakta