tionens angelägenheter. Lätt är det, att van ställa de hufvudsakliga fordringar, som å fol kets vägnar göras på regeringens verksamhet och att ropa: dessa edra representanter gör: all styrelse omöjlig genom indragningar, all försvar -omöjligt genom brist på anslag, all näringsflit omöjlig genom näringsfrihet och handels-sjelfvåld, och de vilja förstöra monarkier genom -National-representationens republikaniserande. Men förgäfves må man vänta sig, all dessa rop nu mera förvilla någon. Hvarje tänkande man vet skilja emellen påyrkandet a principer och deras tillämpning på beståendq förhållanden i ett gammalt samhälle. En hva vet, ali den som yrkar besparingar och indrag ningar, ändamålsenligare förvaltning, offentlig redovisning, säkra kontroller, o. s. v.,icke derigenom åsyftar, att betaga styrelsen alla nödvändiga anslag, att göra alla embetsmän til tiggare, alt lemna riket utan tillräckligt försvar, att drifva alla fabrikanter och handtverkare från sina inrättningar och verkstäder, eller att lemna samhällets vigtigaste värf i händerna på en obildad pöbel. Ingen dåras af så dana krassa bemödanden att rigta passionerna emot de representanter, som våga högt uttala nationens allmänna tänkesätt i dessa de lar: tvärtom ser man i dem endast en ny anledning att förakta deras upphof genom de synbara likheter dessa öfverdrifna farhågor och hotelser utvisa med proklamationerne från Jakobinerklubbarna under revolutionens tid. Medc ett ord: godtrogenhetens dagar äro förbi, och med dem framgången af alla de konster, hvarigenom man fordom lyckats verka på massans öfvertygelse. Afven den vill nu bevis och handling, icke blott obestämda anklagelser och phraser.,