kamrigt, ty hvad är väl det Förstärkta Utskottet
annat än en art af gemensam kammare? Har åter
i mitt förslag för stort antal mål blifvit ansedt
kunna förfalla; då är detta detaljernas fel, icke huf-
vudprincipens.
I afseende på det andra inkastet ber jag att få
förklara, att, om frågan vore om pärskammaredel-
ning, eller om någon annan karaktersskillnad, än
mellan cäldres) och yngres kammare, eller om nå-
gon större orubblighet af de äldres kammare, än
på sin höjd den af Hr v. Hartmansdorff föreslagna,
skulle jag varå den första, att godkänna inkastet.
Men, då de äldres kammare blir inom fem Riks-
perioder hel och hållen ombytt, då inom tre såda-
na dess pluralitet blir utbytt, genom principalers
valåtgärder; — fruktar jag ej, det suspensiva Vve-
tots öfverlemnande i betänkliga mål åt den större
erfarenheten. När dessutom säväl hela den yngres
kammare, som femtedelen af de äldres, är Riks-.
dagsårets valprodukt, och dess röst således alltid
skall vara gemensamma kammaren öfverlägsen, i-
fall de äldres anförda skäl icke lyckas att öfver-
tala, är det temligen tydligt, att det lokomotiva in--
tressets billiga anspråk icke äro förbisedde.
Men mot det Norrska systemet har synts mig
ett annat inkast kunna ega rum, att nemligen den
kammare, som der motsvarar den lokomotiva ten-
densen, är för stark, och den konservativa inrätt-
ningen blott skenbar. Jag vet icke, och kan icke
veta, om följderna häraf redan visat sig i Norrige;
men för mig synes det klart, att, om partier en
gång utbilda sig i en efter Norrsk modell bildad!
stat, — sådana partier som funnos i Sverge före.
4772 — skall det parti, hvilket genom folkets e-
gen valåtgärd blott erhållit en lika pluralitet —
icke större än att äfven det andras skäl i många
fall skulle, just vid en fullkomligt enkamrig för-
fattning, ganska ofta kunna verka på målens afgö-
rande, i synnerhet sedan de ensidiga åsigter, med
hvilka en del representanter ankommit till Riks-
dagsorten, kunnat afnötas genom debatterna —
ganska snart påhitta den utvägen att behandla va-
let till mindre kammaren, såsom en utredningsåt-
gärd, för att långt utöfver folkets egen önskan,
komplettera sin seger. Fullkomlig vederläggning af
alla de icke obetydliga farhågor, som härpå kun-
na grundas, tror jag ej möjlig att erhålla, så län-
ge den era kammaren s all väljas af representa-
tionen sjelf; förhållandet blir dock bättre, i den
mån befattningen att vara ledamot af mindre kam-
maren blir vigtigare. KonstitutionsUtskottet har
icke förbisett detta, och jag hoppas att dess blif-
vande förslag skall gifva något fördelaktigare resul-
tater, än det ovannämnde Norrska systemet. Hu-
vida ej ännu något i denna väg kan och bör til-
läggas, derom får jag tillfälle yttra mig, när det
KonstitutionsUtskotts betänkande inkommer, som
omnämnes på pag. 66 af detta.
I ordningen följer nu den stora frågan om, hu-
ruvida vid tillsättandet af de serskilda kamrarne
ståndsval bör, eller allmänna val, ega rum. Detta
ämne är i Utskottets betankande så utredt, och re-
dan i dag så ytterligare utveckladt, att jag icke ser-
deles bör inlåta mig deri. Jag skall således urakt-
låta den närmare granskning af Professor Thoman-
ders system, som jag hade här ärnat göra, och i
mitt skriftliga anförande nämnde; och vill blott yt-
tra den förmodan, att, när försvararne af ståndssy-
stemer en gång skulle utarbeta reglementariska de-
taljer, s skola de sjelfva finna sig invecklade i en la-
byrint af svårigheter, ur hvilken de skola få svårare
att reda sig, och nödgas till långt flera godtyckliga
bestämningar, än man nu förebrår Konstitutionsut-
skottet. Svårigheten, att bestämma de godtyckliga
ståndsgränserna, skall, så snart man det minsta
frångår de nuvarande ständsinrättningarne, uppe-
hålla beslutet lika mycket och mer, än alla frågor
om en eller flera censussiffror; bibehåller man de
nuvarande Ständen, skall man snart finna, att svå-
righeterna blifvit dolda, men icke häfna.
Under en helt annan synpunkt visa sig för mig
de förslager, der ståndsvalens princip framställes
icke såsom den teoretiskt riktiga, utan såsom ound-
viklig, att i någon mån godkänna under en öfyer-
gångsperiod. Bland dessa förslager har i synnerhet
Hr von Troils förekommit mig ganska skickligt ut-
arbetadt. Om sådant förlikningsförslag, med an-
språk blott på temporärt afhjelpande at svärighe-
terna, måste blifya hela resultatet af hvad som nu
förehafves, skulle sammanjemkning af Hrr von Hart-
mansdorffs och von Troils förslager vara, efter mitt
omdöme, lämpligast. Jag skulle dervid från Hr von
H:s vilja låna idten om äldres och yngres kammare,
såsom lika talrika och likartadt sammansatta, utom
i det afseende, att den förre valdes för fem riks-
dagsperioder, och en femtedel deraf för hvarje så-
dan förnyades. Deremot ville jag utesluta de af Hr
von H:s föreslagne sjelfskrifne, utesluta Utskottens
anordnande efter departementalstyrelsens fördelningar,
utbyta de förstärkta Utskotten mot sammanträden af
hela Riksförsamlingen. eoFrån Hr von Troils förslag
ville jag borttaga den för lifstid valde öfra kamma-
ren, men med någon sifferändring bibehålla hans
plan, att fördela valrätten. I följe häraf skulle:
Ledamöterne af de yngres kammare vara 4120,
hvaraf 60 valdes af de 30 distrikter, i hvilka landet
var fördeladt, och deribland alltid för hvart distrikt
en inom nuvarande Bondeståndet; 30 af Sverges stä-
der, fördelade i 43 distrikter och skyldiga att välja
en hvardera inom nävarande borgareklass, slutligen
15 af nuvarande adelsklass, fördelad i 45 distrikter,
och 45 af presterskapet.
Ledamöterne af äldre kammaren, likaledes 41920,
likt fall, om uteslutanden, eller ändring i belop-
pet. af förra statsregleringens anslagsposter; slut-
ligen sädana frågor om bankens eller Biksgälds-
verkets blifvande förvaltning, der det Utskott,
som målet handlagt, icke uttrycklige n fordrat,
att målet ej må utan hela Riksförsamlingens pröf-
ning förfalla.
Till 3:dje klassen, der tredje föredragningen
ovilkorligen måste ske, om ock förslaget är vid
endera af de två första afslaget, och der föröfrigt
behandlingen i de serskilda kamrarne, och slut-
ligen i den gemensamma, är analog med hvad
som i åtskilliga enkammarordningar är föreskrif-
vet angående de tre läsningarne, dock så, att
här sker första och andra läsningen inför olika
Personaler och am deras föttade heslut Öfver-