nationen. Uch år det icke just lör att, om! möjligt, komma till mera enhet och broder-! lighet, som man önskar, att ståndsförbållan-! dernas uppenbarelse såsom serskilda politiska elementer måtte upphöra? i Om vi härmed visat, att alla de skäl Hr Prosten anfört till stöd för sin åsigt, äro lika många misstag, och att verkligheten utvisar motsatsen af hvad han anfört, så torde det omdömet också näppeligen vara annat än rältvist, att benämna slutföljden af dessa misstag, ihållga deklamationer. Härmed vilje vi visst ej hafva sagt, att ju icke andra, isynnerhst subjektiva skäl kupna framdragas för ståndsprincipens bibehållande; vi påstå blott att de här ofvan azmärkia skälen icke duga. Hr Prosten kommer härefter till klandret af de allmänna valen. I dem, söger han, askall ögonblickets hänförelse, jurnalismens eller också regeringsmaktens intresse ömsom göra sig gällandep; — — Härvid måste erinras, att frasen: Zjurnalismens intresse, är någonting alltför obeslämdt, enär jurnalismen är blott ett medel och jurnaler finnas af alla politiska färger. Uttrycket är väl således ett af dem som ljuda starkt, men betyda i sjelfva verket ingenting. Skallåter någon mening ligga deri, så är det klart, ati tidoiogarnas icflytande möjligen kan verka lika mycket, äfven vid valen ståndsvis; åtminstone har man från en sida hört tillräckligt Jeremie klagovisor om något sådant vid valen till denna riksdag, Lika svårt är det att begripa, hvarföre regeringsmakten skulle vara mera förhindrad att intrigera vid ståndsval än vid allmänna val, om den i någotdera fallet lägger sig vinn derom, t. ex. om den vfll uppoffra ett par tusen riksdaler i en del småstäder, hvilkas invånare någon gång endast sett på, hvem som åtoge sig besväret för bästa köpet. Det är sant att denna makt hittills kanske mera sällan blandat sig i valen inom våra Riksstånd, men detta har ej härrört från bristande möjlighet dertill, utan helt enkelt deraf att regeringen icke beböft göra sig besvär dermed, så länge den varit säker om pluraliteten åtminstone i de två Stånden, som tillsammans ej representera mer är en niondedel bland Svenska folket, men ändå hafva j hälften i dess beslutande rätt och kunna tillintetgöra alla beslut i önskningsväg och i lagfrågor från de båda öfriga, samt jemväl med deras tilibjelp kunnat beherrska anslagsfrågorna, dål det icke inträffat så oförmodadt som denna gång att regeringen råkat gå miste om pluraliteten vid valen till det förstärkta Utskottet. Till försvar för representationens fördelning på tvenne kamrar anför Hr Prosten företrädesvis, att den har exemplet för sig af andra konstiiutionella stater, i hvilka friheten är nyÄfödd, af England der den är infödd, af NordAmerika, der den är koloniserad,. Vi taga oss fribeten hemställa till Hr Prosten, huruvidaban icke äfven här låtit det riktiga i tankan vika för vinnande af en viss ruadning i frasen. Eller månne icke äfven enkammarsystemet har exemplet af andra konstitutionella stater för sig, och deribland i synnerbet Norges, der friheten just är nyfödd, ett fel, som man ofta hör dej konservative förebrå våra bröder på andra si-; dan fjellen. (Härvid bör erinras, att vi med enkammarsystemet förstå icke att alla representanterna nödvändigt skola ständigt sitta tillsammans, utan blott att representationens fördelningar utgå från samma princip genom val af folket, så att icke den ena fördelningen är akarakterskild, från den andra, såsom Hr Prosten kallat det.) Hvad beträffar påståendet, att fribeten är infödd i England, så lemnar Englands historia i vissa hänseenden materialier till åtskilliga inkast mot det nyssnämnda epithetet; men vi inskränke oss till den anmärkningen, att om denna benämning af infödd vore riktig om den Engelska friheten, så skulle den bevisa mot Hr Prostens sats, enär enkammarsystemnet var den första representativa formen i England, I alla fall vilje vi ej uppehålla oss vid denna punkt, oaktadt den starkt aristokratiska bållning, som Hr Prosten genom densamma vill gifva den öfre kammaren, Vi anmärke blott i afseende på yttrandet om förmågan att bevara minoritetens rätt, att det tål något tvifvel huruvida de fåtaliga och på höft valda klasser, hvaraf tvenne redan äro föremål för nationens. afund och misstro, företrädesvis skola mäkta att stå emot bela folkets kraft. Man behöfver också endast rådfråga erfarenheten, och den skall visa, att den öfre kammaren aldrig haft denna kraft! emot verkliga kriser; Svenska Adeln 1789, oaktadt sitt ädla motstånd, förmådde lika litet hindra Gustaf III:s inkräktning på grundlagen, som Pärskammaren i Frankrike år 4830 mäktade fö-, rekomma Juliordonnanserna. Hade deremot en verkligt nationel vallag blifvit införd vid kartans införande af Ludvig XVIII, så hade troligen styrelsen der i landet funnit sig förbindrad både från denna och många föregående vildsamma dårskaper, som slutligen ledde till dynastiens förjagande. Endast i England har ett OT NR . re 0 Me MA Mm IA Me MA ÅA PF fy lg rr KA AA rr AR AR ÖN AA As — — hl -—HK PA AR AR AR mm mA