nationen. Uch år det icke just lör att, om!
möjligt, komma till mera enhet och broder-!
lighet, som man önskar, att ståndsförbållan-!
dernas uppenbarelse såsom serskilda politiska
elementer måtte upphöra? i
Om vi härmed visat, att alla de skäl Hr Pro-
sten anfört till stöd för sin åsigt, äro lika mån-
ga misstag, och att verkligheten utvisar mot-
satsen af hvad han anfört, så torde det omdö-
met också näppeligen vara annat än rältvist,
att benämna slutföljden af dessa misstag, ihåll-
ga deklamationer. Härmed vilje vi visst ej haf-
va sagt, att ju icke andra, isynnerhst subjekti-
va skäl kupna framdragas för ståndsprincipens
bibehållande; vi påstå blott att de här ofvan az-
märkia skälen icke duga.
Hr Prosten kommer härefter till klandret af
de allmänna valen. I dem, söger han, askall ö-
gonblickets hänförelse, jurnalismens eller också
regeringsmaktens intresse ömsom göra sig gäl-
landep; — — Härvid måste erinras, att frasen:
Zjurnalismens intresse, är någonting alltför obe-
slämdt, enär jurnalismen är blott ett medel och
jurnaler finnas af alla politiska färger. Uttryc-
ket är väl således ett af dem som ljuda starkt,
men betyda i sjelfva verket ingenting. Skallå-
ter någon mening ligga deri, så är det klart,
ati tidoiogarnas icflytande möjligen kan verka
lika mycket, äfven vid valen ståndsvis; åtminsto-
ne har man från en sida hört tillräckligt Jere-
mie klagovisor om något sådant vid valen till
denna riksdag, Lika svårt är det att begripa,
hvarföre regeringsmakten skulle vara mera för-
hindrad att intrigera vid ståndsval än vid all-
männa val, om den i någotdera fallet lägger sig
vinn derom, t. ex. om den vfll uppoffra ett par
tusen riksdaler i en del småstäder, hvilkas invå-
nare någon gång endast sett på, hvem som åtoge
sig besväret för bästa köpet. Det är sant att
denna makt hittills kanske mera sällan blandat
sig i valen inom våra Riksstånd, men detta har
ej härrört från bristande möjlighet dertill, utan
helt enkelt deraf att regeringen icke beböft gö-
ra sig besvär dermed, så länge den varit säker
om pluraliteten åtminstone i de två Stånden,
som tillsammans ej representera mer är en ni-
ondedel bland Svenska folket, men ändå hafva j
hälften i dess beslutande rätt och kunna tillin-
tetgöra alla beslut i önskningsväg och i lagfrå-
gor från de båda öfriga, samt jemväl med deras
tilibjelp kunnat beherrska anslagsfrågorna, dål
det icke inträffat så oförmodadt som denna gång
att regeringen råkat gå miste om pluraliteten
vid valen till det förstärkta Utskottet.
Till försvar för representationens fördelning
på tvenne kamrar anför Hr Prosten företrädes-
vis, att den har exemplet för sig af andra kon-
stiiutionella stater, i hvilka friheten är ny-
Äfödd, af England der den är infödd, af Nord-
Amerika, der den är koloniserad,. Vi taga oss
fribeten hemställa till Hr Prosten, huruvidaban
icke äfven här låtit det riktiga i tankan vika
för vinnande af en viss ruadning i frasen. El-
ler månne icke äfven enkammarsystemet har ex-
emplet af andra konstitutionella stater för sig,
och deribland i synnerbet Norges, der friheten
just är nyfödd, ett fel, som man ofta hör dej
konservative förebrå våra bröder på andra si-;
dan fjellen. (Härvid bör erinras, att vi med
enkammarsystemet förstå icke att alla repre-
sentanterna nödvändigt skola ständigt sitta till-
sammans, utan blott att representationens för-
delningar utgå från samma princip genom val
af folket, så att icke den ena fördelningen är
akarakterskild, från den andra, såsom Hr Pro-
sten kallat det.) Hvad beträffar påståendet, att
fribeten är infödd i England, så lemnar Eng-
lands historia i vissa hänseenden materialier till
åtskilliga inkast mot det nyssnämnda epithetet;
men vi inskränke oss till den anmärkningen,
att om denna benämning af infödd vore riktig
om den Engelska friheten, så skulle den bevisa
mot Hr Prostens sats, enär enkammarsystemnet
var den första representativa formen i England,
I alla fall vilje vi ej uppehålla oss vid denna
punkt, oaktadt den starkt aristokratiska båll-
ning, som Hr Prosten genom densamma vill
gifva den öfre kammaren, Vi anmärke blott i
afseende på yttrandet om förmågan att bevara
minoritetens rätt, att det tål något tvifvel hu-
ruvida de fåtaliga och på höft valda klasser,
hvaraf tvenne redan äro föremål för nationens.
afund och misstro, företrädesvis skola mäkta att
stå emot bela folkets kraft. Man behöfver också
endast rådfråga erfarenheten, och den skall visa,
att den öfre kammaren aldrig haft denna kraft!
emot verkliga kriser; Svenska Adeln 1789, oak-
tadt sitt ädla motstånd, förmådde lika litet hin-
dra Gustaf III:s inkräktning på grundlagen, som
Pärskammaren i Frankrike år 4830 mäktade fö-,
rekomma Juliordonnanserna. Hade deremot en
verkligt nationel vallag blifvit införd vid kar-
tans införande af Ludvig XVIII, så hade troli-
gen styrelsen der i landet funnit sig förbindrad
både från denna och många föregående vild-
samma dårskaper, som slutligen ledde till dy-
nastiens förjagande. Endast i England har ett
OT NR .
re 0 Me MA Mm IA Me MA ÅA PF fy lg rr KA AA - rr - AR AR ÖN AA As — — hl -—- HK PA AR AR AR mm mA