ende företräde åt Prosten Ödmars förslag. Dt upp-
fyller Utskottets fordran f allmänna val, der in-
rymmer reprosentationsrä.t it de hitiills ereprasen-
terade, men det garanrerer ock genom vaibarhe-
teps inskränkning till 5 ständ, att intet vigtigare
samhällsintresse blir orepresentsradt. Norrska re-
prasentationssättet är bär så modifisradi, att mi-
noritetens rätt åtminstone i Öfre Kammiren ) kan
göra sig gällande, HFörslagst, om äfven ick2 det
fullkomligaste, har dock det siora företräda, att
möjligen kunna få majoriteten och Esnuvgen
för sig.
Innan vi närmare yttra oss öfver det nu
meddelade anförandet specielt, måste vi förut-
skicka den allmänna avmärknpingen, att det åt-
minstone hos oss allud väcker en viss känsla
af otålighet när vi böre en rådplägning om nå-
gon vigtig samhällsangelägerbet föricrra sig i-
från den lugna undersökningens och demonstra-
tionens inpå den ihåliga deklamationens område,
eller när någon till stöd för sina slutföljder an-
drager skäl, som ega sin enda styrka i den pa-
tos, hvarmed de famföras. Om då detta till-
fälligtvis sker till förmån för den konservativa
åsigten, af någon, som man annars ansett för
en reformvän, så synes det dubbelt nödvändigt,
att fåsta uppmärksamheten på misstagen i pre-
misserna och sålunda undanrödja grundvalen
för slutföljderna; ty sker det icke, så kan man
hålla tio mot ett, att reformernas motstlindare
skola med begärlighet begagna sig af en sådan
persons argumentationssätt och göra deraf åt-
minstore hvad de kunna, för att få det resul-
tat, hvartill han kommit, ansedt såsom ett slags
medgifvande för deras satser. Låtom oss pu se
i hvad mån detta kan lärmpas på Hr Prosten
Säves yttrande vid ifrågavarande tillfälle:
Jag vill blott erinra,, säger Hr Säve, watt
en Ståndsrepresentation, som uppväxt och bil-
edat sig ur nationens sköte, som, sedan den
cår 1749 först störtade enväldet, sedermera vi-
sat sig vara lika mycket ett folkfribeters, som
ckonungamaktens värn; som under fäderneslan-
edets mest hotande belögenbet gaf oss 4809
sårs äfven af Norrige efterrapade regeringsform,
asom inrymmer Bondeståndet en större andel i
arepresentationen, än det hittills ägt i något
eannat land, och som, oaktadt nu öfverklagade
ekorporationsförhållanden, likväl tillåter oss, att
i närvarande stund på ett rum rådslå sam-
adrägtigt och broderligt öfver dess egen om-
abildring, icke måtte vara så oförtjent af na-
ationens tacksamhet ej eller så fFendtlig mot en
abättre sarcfundsanda, att den, enligt Konsti-
ÄtutionsUtskottets förslag, nu bör utplånas intill
asista spåren.
Vi vilja till en början icke taga mera för oss
än denna punkt. Ståndsrepresentationen har,
menar Hr Säve, sedan den 4749 störtat en-
väldet, visat sig vara lika mycket ett folkfrihe-
tens som konurgamaktens värn. Har då den
värde ledamoten glömt, att det var just denna
Ståndsrepresentation, som under Riksdagarne
4680 oeh 4682 yrkade eller medgaf och i
ganska bastanta termer stadgade enväldet; att
det icke var denna representation, utan dels
landets trötihet vid de olyckor, som enväldet
bade medfört, dels ett främmande inflyt2zde och
ett dynastiskt partiiniresse, som 4749 beredde
enväldets upphäfvande? Har han glömt att det
icke var första gången, som främmande mak-
ter beherrskade och sletos om denna Stlåadsre-
presentation; eller huru den demoraliserades af
de utländska ministrarne under bela frihetsti-
den, och först 4772 utan motstånd, samt se-
dan ännu långt fegare 1789, med umdaniag af
Adeln vid sistnämnde tilifälle, kastade enväldet
åter i regentens armar, och tror väl Hr Pro-
sten, att detta skulle lika lätt gått för sig med
en representation, sådan som Norriges? Och
om det var Ständerna, som antogo 4209 års
regeringsform, så vet hvar och en, att Stånds-
representationen var ganska oskyldig till den
regementsförändring, som föregick detta anrta-
gande. Ått denna representation varit ett folk-
frihetens värn, är således ett stort misstag om
bistoriens vittnesbörd, hvilket man koappt ha-
de väntat af någon, som tagit kännedom af de
bekanrtaste händelserna i våra häfder! Tvertom
visa dessa, att Ståndsrepresentationen vid hvar-
je verklig kris visat sig vara ett lika otillräck-
ligt värn för både folk och regenter, och egent-
igen endast utgjort en lekboll mellan båda yt-
lerligheterna äm af hofvets intriger, som tillin-
teigjort folkfribeten, än af partiernas passioner,
som störtat regenter och dynastier; eti omdö-
me, som ännu Riksdagen 4842 i det ena af
ryssnämnde hänseenden bekräftar.
Denna Ståndsrepresentation — -som inrym-
ner Bondeståndet en större andel i represen-
ationen, än den bittills ägt inågot annat land,p
nerar Hr Säve. Härvid nödgas wi påminna,
örst och främst, att Svenska allmogen eller
dalmärnen hade representationsrätt här i lan-
let långt innan det vanliga rtepresentationssät-
et infördes — bevis härpå äro de! fordna Alls-
ärjartingen; och för det andra, att man svår-
igen kan säga, att detta Stånd har en större
epresentationsrätt än i något annat Jand,, då
sw AA Ta